Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 25 maj 1946 - Provisorisk vatteninfiltrationsanläggning, av Fritz Dalén - Erosion och vattentillgång, av r - Mätning av hastighetsfördelningen i en strömmande vätska, av C S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 maj 1946
525
Fig. 4. Grundvattennivå i Gäll er åsen som medelvärde på
3 km längd uppströms om vattentäkten, angiven i
förhållande till den naturliga medelnivån (streckade ytor
beteckna infiltration); nedtill nederbörd, uppmätt vid Bofors
skjutfält.
Det stora magasin, som grusåsen utgör, har bidragit till
att utjämna och ackumulera vattentillgången under den
tid infiltration ej skett. Trots att avståndet mellan
infiltrationspunkten och uppfordringsverket endast är ca
300 m, har den fortlöpande kontrollen hela tiden visat,
att det erhållna dricksvattnets kvalitet varit fullgod.
Grundvattenytans variationer i grusåsen efter
infiltrationens början som medelvärde på ca 3 km längd i en sektion
genom åsen uppströms om vattentäkten framgår av
diagram i fig. 4. Det har som synes ej blott lyckats att hejda
den i maj 1942 verkligt hotfulla sjunkningen, utan en
nettohöjning på ca 1 m från miniminivån har t.o.m.
erhållits. Härigenom har ca 1/8 av den totala
grundvattensänkningen återvunnits. Av diagrammet framgår ganska
tydligt, huru grundvattenytan reagerat i takt med
infiltrationsperioderna med en fasförskjutning av 1—2 månader.
Givet är att höjningen även delvis kan bero på rikligare
nederbörd, och denna har därför månad för månad
inlagts i ett parallelldiagram.
När den provisoriska infiltrationsanläggningen i Bofors
spelat ut sin roll i och med att det av materialsvårigheter
m.m. försenade permanenta verket i början av 1946 tas
i bruk, har den väl fyllt sin uppgift och med relativt enkla
och billiga arrangemang under fyra kritiska år tryggat
en hotad dricksvattenförsörjning. Fritz Dalén
Erosion och vattentillgång. Det var svedjebruket, som
först riktade människornas uppmärksamhet på den skada
som erosionen åstadkommer. Denna jordbruksform har
under långliga tider bedrivits i vår jords skogrika delar.
Systemet medförde, att ett mycket stort område av
skogarna antingen försvann eller förstördes ur ekonomisk
synpunkt.
Detta slags jordbrukare såväl som herdefolken röjde
skog med hjälp av elden, och som dessa eldar fick brinna
fritt, spreds de’ årligen över landet. Väldiga arealer av
detta slags skog har förstörts för att lämna rum för odling
av kaffe, gummi m.m. med det så gott som oundvikliga
resultatet, att erosion har ägt rum, humuslagret har
försvunnit och det vatten, som detta innehåller, har torkat
upp eller sjunkit ner i djupare liggande jordlager. Utan
säker tillgång på vatten går själva grundvalen för
jordbruket förlorad.
Det finns flera slag av erosion, såsom yterosion, erosion
förorsakad av rinnande vatten, erosion till följd av alltför
intensiv odling, erosion till följd av överdrivet avbetande
av markerna, lokal försämring av marken på grund av
röjning av den täta tropiska skogen med dess tak av
lövverk för odling av kaffe, kakao, gummi m.m. samt
flygsand och uttorkning. Det viktigaste resultatet är i varje
fall försvinnandet av markytans lager av fruktbar jord
och sänkningen av grundvattnet. En eller flera av de
olika slagen av erosion samverkar understundom eller
också kan de följa efter varandra.
Undersökningar av regnets direkta inflytande på skogen
— det har sagts att skogen drar till sig regnmolnen —
tycks tyda på att i de tropiska länderna närvaron av skog
troligen har ett visst inflytande under vissa
omständigheter och att det otvivelaktigt är fallet med de för
klimatets bildande viktiga faktorerna. Det synes vara ställt
utom allt tvivel, att, om naturens balans en gång kraftigt
har rubbats genom röjning av alltför stora skogsarealer,
grundvattnet på orten börjar sjunka ned i marken,
nederbörden blir oregelbunden och osäker, perioder av torka
uppträder, till en början åtföljda av perioder av normal
nederbörd; senare, i den mån markförhållandena
försämras, blir klimatet torrare och nederbörden mera intermittent.
I länder med tempererat klimat är det osäkert om
ut-huggningen av skogen har någon vidare inverkan på den
årliga regnmängden. De ökenartade, förtorkade trakterna
i Förenta Staterna och Kanada är exempel på markerosion
till följd av överdriven odling. I Indien har man lyckats
motverka följderna av markerosionen genom att stänga
av de utsatta områdena, som har fått ligga i träda några
år, vegetationen tar då upp sig och naturen levererar ny
matjord. I Sydafrika har markerosionen blivit ett
allvarligt problem.
Man vet, att Sahara breder ut sig söder ut in i Västafrikas
befolkade trakter. Uttorkningen anses bero på alltför
intensiv odling, bedriven av en växande befolkning, som är
hänvisad till sina egna landområden, på alltför kraftigt
utnyttjande av jorden som betesmark, på bruket att
årligen sätta eld på skogen och på hänsynslös avverkning
av denna. Uttorkningen beror på att jämvikten mellan
nederbörd och avdunstning har rubbats. Norr ifrån, från
kusten räknat, stöter man på följande zoner eller
landområden: tropisk skog, öppet parkliknande land med
många träd, savanner med få träd, steril, trädlös ödemark
och slutligen sandöken (Water & Water Engng april 1946).
Mätning av hastighetsfördelningen i en strömmande
vätska. Under de senaste åren har i USA utvecklats en
metod, vilken i princip är av mycket gammalt datum
(Faraday), och som grundar sig på de elektromagnetiska
induktionslagarna. Rör sig en vätska med en viss lokal
hastighet vinkelrät mot ett konstant eler periodiskt
variabelt (Ri 50 p/s) magnetiskt fält, induceras i den en
elektrisk potentialfördelning och därav betingade
elektriska strömmar. Den inducerade emk:n, vilken väsentligen
är proportionell mot strömningshastigheten hos vätskan
i mätstället, uppmätes med två sondelektroder samt
förstärkes till önskad nivå i en separat förstärkare. Vid i tid
hastigt variabla strömningstillstånd registreras förloppet
lämpligen oscillografiskt. Metodens största styrka,
jämfört med tidigare kända, ligger just i dess tröghetsfrihet
och i mätsträckans minimala storlek (0,1—0,4 mm).
Därigenom blir den synnerligen lämplig för mätning av såväl
i tid som rum hastigt variabla strömningsfält, t.ex.
strömning i strypmunstycken, diffusörer eller turbulenta
strömningstillstånd i allmänhet. Slutligen kan nämnas, att
metoden är oberoende av vätskans elektriska ledningsförmåga:
sålunda kan i princip såväl elektrolyter som dielektrika
användas. I det senare fallet torde emellertid mätning av
den inducerade polarisationen erbjuda mättekniska
svårigheter. Intressanta mätresultat har erhållits i en 1 %
NaCl-lösning som strömmande medium (J. Appl. Phys. febr.
1944). C S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
