Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 25 maj 1946 - En ny typ av stereobilder, av P O Fagerholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526
TEKNISK TIDSKRIFT
DK 778.4
En ny typ av stereobilder. En fotografisk bild återger
den fredimensionella omgivningen eller det
fredimensio-nella föremålet i blott två dimensioner. Med hjälp av
skickligt anordnad belysning kan fotografen dock under vissa
förhållanden skapa en vision av den saknade tredje
dimensionen — djupet i fotograferingsriktningen. Detta ställer
emellertid stora krav på fotografen, kräver ofta extra
lampor samt tvingar i regel den som skall detaljstudera
bilderna till onödig tankeverksamhet. Fotografin synes
trots detta i allt större utsträckning tas i bruk av
teknikerna och därvid främst för tagning av arbetsbilder,
avsedda antingen som stöd för iakttagelser eller för
användning vid överläggningar och diskussioner. Dessutom
skall de i vissa fall medge enklare mätningar och kan, om
de tas med mätkaineror, även användas för noggranna
mätningar. Sistnämnda tillämpning faller dock inom
när-bildsfotogrannnetrin.
Det är självfallet önskvärt att arbetsbilder återger alla
tre dimensionerna i det fotograferade föremålet eller
området. Detta fordrar emellertid stereofotografering, vilket
dock alls icke är en så komplicerad fotograferingsmetod
som många tror. Den medför i stället att mindre hänsyn
behöver tas till belysningsfrågorna, perspektiv m.m. vid
fotograferingen. Vilken kamera som helst kan användas
för dylika fotograferingar. Man tar två bilder med kameran
riktad mot samma punkt men flyttar den något i sidled
mellan tagningarna. Denna förflyttning — basen — skall
för närbelägna föremål vara omkring 1 dm men för
avlägsna föremål avsevärt större. Basen väljes lämpligen till
minst 2 % av avståndet till den mest avlägsna punkt för
vilken inan vill ha stereoverkan och till högst 8—10 % av
avståndet till den närmaste punkten.
Att stereobilder ej används i någon större utsträckning
torde delvis bero på att deras betraktande för många tycks
vara komplicerat, därför att det fordras stereoskop eller
annat hjälpmedel. Jag vill emellertid kraftigt understryka
att stereoskopet är ytterligt enkelt att handskas med och
blott kostar obetydligt i jämförelse med kameran, varför
teknikern bör kunna använda och utnyttja stereofotografin
och stereoskopet. En enkel metod för stereobetraktning
är anaglyfmetoden, som varit i bruk mycket länge. Den
begagnar komplementfärgerna rött och blågrönt för
separering av de ovanpå varandra tryckta eller projicierade
bilderna, vilka betraktas genom röd-blå glasögon. Denna
metods stora fördel är att den kan användas vid tryckning
i stora upplagor, vilket emellertid endast i undantagsfall
torde vara aktuellt för teknikerns arbetsbilder.
1 Amerika har under senaste åren utexperimenterats en
ny metod för stereobildsframställning, vilken synes mig
kunna erbjuda ingenjören betydande fördelar. Den kallas
Polaroid—Vektograf-metoden och bygger på ett mycket
elegant utnyttjande av ljuspolarisation. De två delbilder av
vilka ett stereopar består överföres vid denna metod (för
vilken utförligt har redogjorts i Foto 1946 h. 1 och 2) till
Fig. 1. Hopfogning av
gelatinrelieferna.
Fig. 2. Vekto gr af -metodens princip.
fram- resp. baksidan på en klart genomskinlig
specialpreparerad film. Dennas resp. ytor torde vara preparerade
med ena komponenten till polariserande ämnen. Vid
tillsats av en och samma speciallösning (Aß-lösning) till bägge
skikten blir det ena skiktet polariserande i en ledd och
det andra i rät vinkel däremot. Överföringen av bilderna
på denna film sker med hjälp av wash-off-film. Negativen
kopieras — det ena spegelvänt — på dylik film varefter
framkallningen sker i ett bad som härdar gelatinet
proportionellt mot den intensitet som det belysts med. Icke
härdat gelatin borttvättas och då återstår en positiv
relief av vardera bilden. De hopfogas efter en kant på så
sätt att förbindelselinjerna mellan motsvarande detaljer
blir parallella (se fig. 1). De två gelatinrelieferna, vilka har
skikten mot varandra, får nu uppsuga Aß-lösningen,
varefter den specialpreparerade filmen inlägges mellan dem.
"Paketet" pressas därefter genom en mangel varvid
gelatinrelieferna till filmen avger Aß-lösning proportionellt mot
gelatintjockleken dvs. i realiteten proportionellt mot
föremålets mörkhetsgrad. Härvid uppbygges i vartdera skiktet
en "bild" som dock ej består av färgämnen eller dylikt
utan av variation av ljusets polarisationsgrad. Om det ena
skiktet betraktas genom ett polarisationsfilter med
polarisationsriktningen vinkelrätt mot skiktets innebär detta
att det mot objektets mörkhetsgrad proportionellt
polariserade ljuset utsläckes belt under det att en bild
uppbygges av restljuset, dvs. av det ljus som icke polariserats.
Efter det bilderna på detta sätt tryckts på filmens båda
sidor frigöres filmen från gelatinrelieferna, vilka kan
användas ånyo. Själva filmen behandlas i ytterligare ett bad
för att ge den lämplig täthet och erforderlig hållbarhet.
Om bilden skall användas som påsiktsbild bemålas dess
baksida med aluminiumfärg, om den skall användas som
skioptikonbild monteras den mellan glas.
Vid betraktande av bilden använder man
polarisationsglasögon. Av fig. 2 framgår tydligt hur
polarisationsriktningarna ligger. Särskilt bör observeras att den i bakre
skiktet liggande "bilden" betraktas genom ett
polarisationsfilter som har polarisationsriktningen parallell med främre
skiktets. Detta medför att i främre skiktet befintlig "bild"
ej framträder, under det att man av den bakre bilden ser,
icke den polariserade bilden som ju utsläckes helt, utan
det ljus som icke polariserats. Resultatet blir att man med
vartdera ögat blott ser en bild varigenom förutsättningen
för stereoseende skapats.
Bilderna blir icke billiga eftersom själva
materialkostnaden för första stereobildsexemplaret blir ca 2 kr/dm2
och för varje följande exemplar ca 90 öre.
Polarisationsglasögonen kosta i pappmontage ca 35 öre per styck och
i bågar ca 8 kr. De relativt höga bildkostnaderna torde
medföra att metoden till en början endast kommer att
användas för skioptikonbilder. Dessa kan visas i vanlig
apparat och det fordras blott att duken skall vara bemålad
med aluminiumfärg, eftersom tyg verkar depolariserande.
Enligt denna metod framställda skioptikonstereobilder
torde kunna få en betydande användning. Såsom
konstruerat exempel kan tas att ett i landsorten pågående
byggnadsarbete skall diskuteras av företagets specialister
vid stockholmskontoret. Skioptikonstereobilderna ger där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
