Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 25 maj 1946 - Byggnadshygien, av Svante Bergling - An introduction to soil mechanics, av Bert Jakobson - Zur Erd- und Kriechdrucktheorie, av Uno Alesund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530
TEKNISK TIDSKRIFT
kommande cirkulationsmotstånd i rörledningarna har
tabeller över vattenmängd, vattenhastighet och
friktionsmotstånd medtagits såsom bilagor. Hur beräkningen
genomföres har visats med flera exempel.
Erforderlig ventilation i byggnader avhandlas på
motsvarande sätt, genom att olika ventilationssystem och
beräkningsmetoder för dimensioneringen förklaras.
De sista avdelningarna behandlar avlopps- och
vattenledningar inom byggnader. Därvid beskrives även olika
typer av varmvattenberedare.
Kompendiet är klart och överskådligt uppställt och
innehåller ett stort antal figurer. Det är i första hand avsett
för teknologernas studier, men även andra kan ha nytta
av det, t.ex. villaägare, som är intresserade av att ordna
sitt hus så hälsosamt och trivsamt som möjligt.
Svante Bergling
An introduction to soil mechanics, av W L
Lowe-Brown. Pitman, London 1945. 56 s., 14 fig. 5,40 kr.
Efterfrågan på geoteknisk litteratur i lättfattlig och
koncentrerad form tycks vara lika stor i England som här
i landet. Förf., som först publicerat ett antal artiklar i
The Engineer, har på grund av det intresse, som visats
artiklarna, sammanställt dem i bokform.
Boken innehåller fyra mindre kapitel jämte fyra korta
tillägg.
Det första kapitlet omfattar i största allmänhet
jordarternas indelning i friktions- och kohesionsjordarter,
jordtryck mot stödmurar samt slänters stabilitet.
Det andra kapitlet behandlar huvudsakligen lerors
kompression. Härvid kan anmärkas, att det inverterade värdet
av kompressibiliteten icke är lika med elasticitetsmodulen
(såsom tydligen antagits i boken); detta bör i stället
betecknas med styvhetsmodul (E1), enär det är fråga om
förhindrad sidoutvidgning. Det bör kanske även påpekas,
att styvhetsmodulen för de svenska lerorna i allmänhet är
mindre än 10 % av de angivna värdena.
Det tredje kapitlet gäller dammbyggnader på
genomsläppligt underlag.
I det fjärde kapitlet framföres några synpunkter i fråga
om tillämpningen av de erhållna undersökningsresultaten.
Förf. slutar kapitlet med att citera en mening av Donald
W Tayler: "Den rätta tillämpningen tar helt i anspråk de
mest kompetenta och erfarna ingenjörers
bedömningsförmåga och för större projekt, där stabilitet är av vikt,
kan endast det bästa i fråga om konsultation
rekommenderas."
Av de fyra tilläggen handlar det första om aktivt
jordtryck, det andra och tredje om cirkulärcylindriska
glidytor vid slänter och det fjärde om stödmurar. Om
slänterna bör anmärkas, att den farligaste glidytan icke alltid
går genom släntens fotpunkt. Exempelvis i fråga om
homogen kohesionsjord blir enligt Wolmar Fellenius vid
släntlutningen < 53° den djupast liggande glidytan farligast.
Det i fjärde tillägget föreslagna beräkningssättet med
ekvivalent vätska i fråga om jordtryck har veterligen aldrig
använts i vårt land. Beräkningssättet torde vara för
onoggrant och kan icke rekommenderas.
Givetvis innehåller icke boken några ingående
redogörelser men den är lättläst och kan som en god översikt
rekommenderas för flertalet väg- och vattenbyggare. Boken
innehåller dessutom ett antal värdefulla
litteraturhänvisningar. Bernt Jakobson
Zur Erd- und Kriechdrucktheorie, mit einer
Anwen-dung auf den Castieler Viadukt der Linie Chur-Arosa der
Rhätischen Bahn, av Robert Haefeli. Mitt. nr 9
Ver-suchsanst. Wasserbau Eidgen. Techn. Hochschule. Gebr.
Leemann, Zürich 1945. 11 s., 20 fig. 3 fr.
Det speciella jordtrycksproblem, som här upptas till
behandling, har av naturliga skäl sin största aktualitet för
ett så kuperat land som Schweiz. Vid byggandet av
viadukter över bergpass och raviner kan av tekniska och
ekonomiska skäl fundamenten ej alltid nedföras till berg
utan måste ibland förläggas i de sluttande jordlagren. Om
dessa skulle komma i glidning, rubbas fundamenten,
varvid pelarna vinkeländras och åstadkommer förstörelse på
överbyggnaden och detta i desto högre grad, om denna
är kontinuerlig med pelarna. Det är stora naturkrafter
som uppstår, och förf. har, med tillämpning på
Castieler-viadukten, mycket ingående och intressant behandlat
problemen i samband härmed.
Viadukten ingår som ett led i Chur-Arosa järnvägen,
som invigdes den 12 december 1914, och var på den tiden
den största i sitt slag. Den är uppförd av murade valv
i tre spann på resp. 25,8, 28,5 och 24,7 m. Den östra
mel-lanpelaren är ca 53 m hög och är grundlagd på berg.
Bergpassets östra sluttning utgöres av en nästan lodrät
bergvägg, vari ena anfanget är insprängt. Viadukten fortsätter
härifrån i en tunnel. Den västra sluttningen av
Castieler-dalen lutar 30°—40°. På berget ligger här ett lösare
jordlager av obekant omfattning, delvis uppblandat med
lerhaltiga mellanlager och av sådan mäktighet, att
viaduktens västra anfang jämte angränsande mellanpelare ej
kunnat grundläggas på berg utan måste grundläggas i de
sluttande jordlagren, vilka efter en del år visade sig vara
utsatta för en mycket långsamt fortgående glidning med
för byggnadsverket ödesdiger påföljd. Att markrörelse
inträtt kunde konstateras av högre upp belägna små fläckar,
vars vegetation skadats. Andra tecken till sättningar är att
söka hos en ovan sluttningen löpande autostrada, som
ideligen måste repareras.
Under 20-årsperioden 1923—1943 har såväl viaduktens
deformation som släntlutningens förändringar varit
föremål för noggranna observationer. Avhandlingen innehåller
en intressant redogörelse och sammanställning av
händelseförloppet, vilket delvis åskådliggöres i diagramform
för sex mätpunkter.
Under åren 1930—1931 gjordes vissa misslyckade försök
till undergjutning av västra anfanget, vars fundament kom
att vila i ca 9 m djupare jordlager. Men eftersom berget
ej uppnåddes, var skadegörelsen ingalunda avhjälpt
härmed, enär vederlaget fortsatte att glida om än med något
minskad hastighet. Vid undergjutningens utförande
uppstod en sättning på 0,32 m i västra anfanget. Detta
förorsakade i sin tur stora deformationer jämte
sprickbildning i de båda angränsande valvbågarna, vilka måste
förstärkas. Detta utfördes år 1932. En del experter
tillkallades, bl.a. professor Ritter, som genom diverse modellförsök
och beräkningar påvisade, att västra vederlaget aldrig
skulle upphöra att glida och så småningom skulle förstöra
hela viadukten, då redan en horisontalkraft på ca 500 Mp
i vederlaget vore nog för att alldeles förstöra det
angränsande valvet.
Förf. har i sin avhandling kommit fram till att
horisontalkraften från de glidande jordmassorna mot västra
vederlaget uppgår till mellan 5 000 och 15 000 Mp. Därefter
stod det klart, att den murade viadukten ej kunde räddas
undan förstörelse. För att undvika katastrof måste
överbyggnaden utbytas mot en konstruktion, som utan att
skadas, tillät små rörelser i undergrunden. Den enda
utvägen var alltså att bila bort tegelvalven och ersätta
överbyggnaden med en järnkonstruktion i tre skilda fackverk.
Dessa upplades med rörliga lager på de kvarstående
pelarna, varigenom små sättningar kunde tolereras.
Ombyggnaden av viadukten utfördes under andra världskrigets
senare skede.
Större delen av avhandlingen omfattar ett försök till
teoretisk utredning och beräkning av glidtrycket. En
jordmassas glidning utför en bergsluttning sker efter ungefär
samma princip som då en snömassa glider utför ett lutande
tak. Om glidningen bromsas av en stödjemur e.d. sker en
viss plastisk hoptryckning och en ändring av
spänningstillståndet hos materialet närmast muren. Om förhållandet
mellan spänningarna överskrider det kritiska värdet,
uppstår ett flytbrott, som ger upphov till en nästan horisontal
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
