Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 1 juni 1946 - Smältsäkringar för starkströmstekniken, av Ture Hallonborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 juni 1946
543
högt över ångbildningspunkten 2 000°C, eftersom
ångan allt efter som den bildas i det väsentliga
slutar att vara ledare för strömmen och
strömledningen övertas av den kvarvarande smälta
metallen. Först om gasens temperatur höjes
ytterligare börjar i området upp mot 3 500 °G
ledningsförmågan att stiga på grund av termojonisering.
Fig. 5 visar i grova drag, hur ledningsförmågan
kommer att variera för en given silverledare i fast,
flytande och gasformigt tillstånd.
Om den kalla ledarens ledningsförmåga sättes
till 1 finner man, att först vid 4 600°G uppnår
silvergasen denna ledningsförmåga. Härvid är
dock att märka, att silvergasen vid atmosfärtryck
intar en volym ungefär 6 000 gånger så stor som
tråden.
Andra metaller som i detta sammanhang kan
komma i fråga förhåller sig i stora drag likartat
som silver, beroende på att joniseringsspänningen,
som är måttet på den energi som erfordras för
att frigöra elektronen ur atomen, är ungefär
densamma för dessa metaller, nämligen ca 7,5 V. För
luft och liknande gaser är joniseringsspänningen
däremot ca 15 V, och termojoniseringen sätter
därför in vid en betydligt senare punkt, först upp
emot 7 000°C.
Vad händer nu när den praktiskt taget oledande
metallångan inskjutes i strömkretsen? Om man
betraktar ett förenklat schema över en
kortslutningsströmkrets enligt fig. 6 är det tydligt att om
kretsen slutes i B och förgasning inträffar i 5 och
medför ett avbrott i kretsen, måste den energi
som finnes upplagrad i kretsens induktans
komma att ge en uppladdning av kapacitansen,
varvid dock förlusterna i resistansen bortgår. Om
strömmen i förgasningsögonblicket har värdet ig,
måste därför
Härvid är ug den spänning som bygges upp över
kapacitansen och säkringen.
Med de värden på kretsens konstanter, som
praktiskt förekommer, blir ug nästan alltid hög,
emedan C har ett lågt värde. Endast om smältmetallen
är mycket lång och förgasningen snabb räcker
Fig. 5.
Ledningsförmågan för en
given
silverledare vid olika
temperaturer (den
kalla ledarens
ledningsförmåga
är 1).
Fig. 6. Kortslutningsströmkrets med säkring.
isolationen till för att motstå den uppträdande
spänningen och en brytning av kretsen inträder.
Man kan sålunda redan med metalltrådar fritt
uppspända i luft erhålla dylika brytningar med
åtföljande höga överspänningar.
I vanliga fall medför emellertid den
uppspringande spänningen att en stötjonisering av
gassträckan påbörjas. Beroende på sträckans längd och
kylning kan härvid två fall inträffa. I det ena
fallet utvecklas stötjoniseringen hastigt så att
metallgasens temperatur stiger långt upp i det
område, där den är en god ledare. I vanliga fall
finnes även luft eller annan icke metallisk gas
närvarande, som även joniseras, och man erhåller
sålunda ett fullt utbildat genomslag och en
ljusbåge av samma natur som i en strömbrytare. För
att erhålla en brytning av strömmen erfordras
därför en utsläckning av ljusbågen genom
lämpliga yttre medel såsom fortsättning på
brytförloppet. I det andra fallet är gassträckàns längd
och kylning så stor, att metallgasen aldrig
kommer upp i särskilt god ledningsförmåga. Luft som
finnes i närheten kommer aldrig att joniseras och
delta i förloppet. På grund av den relativt låga
ledningsförmågan blir ljusbågsspänningen hög, av
helt annan storlek än i en strömbrytare.
Brytförloppet avslutas sålunda i och med nedkylningen
och avjoniseringen av metallgasen.
Kännetecknande för alla säkringar med det
förstnämnda verkningssättet är att konstruktionen
medför, att spänningen ug, som uppträder vid
smältmetallens förgasning, endast kan uppnå
obetydliga värden, innan ett formligt genomslag med
åtföljande ljusbåge uppträder. Därav följer att
strömmen ig endast kan ha ett ytterst obetydligt
värde, dvs. en brytning är endast tänkbar vid
strömmens nollgenomgång. Samma villkor gäller
som bekant för brytning av den efterföljande
ljusbågen av strömbrytarkaraktär. Karakteristiskt
för alla dessa säkringar blir därför, att
brytningen måste ske vid strömmens nollgenomgång.
Säkringar med det senare verkningssättet
däremot har så hög ljusbågsspänning, att en
begränsning av strömmen inträder redan före brytningen.
I synnerhet är detta påfallande då förgasningen
är snabb, alltså vid höga strömtätheter.
Förgasningen inträder då redan efter en bråkdel av en
halvperiod, varvid begränsningen av strömmen
börjar utan att den tillämnade
kortslutningsströmmen får tillfälle att utveckla sig. För att
gemensamt beteckna säkringar med detta verkningssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
