Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 22 juni 1946 - Tekniskt civilförsvar i London, av Sune Lundquist - Reparationer på de amerikanska jättedammarna, av B R
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6.34
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Bron vid Abbey Lane, Stratford, för den stora
nordliga avloppsledningen, bombskadad.
Telefonnätet blev även hårt åtgånget. 1 695
huvudledningar skadades. Vid anfallen den 10—11 maj 1941 var
skadorna särskilt omfattande, bl.a. på grund av att vissa
telefonstationer drabbades av eld. Reparationsarbetet
omfattade inte mindre än 90 080 särskilda kopplingar och
tog fem månader. Det hårdaste slaget var den 29
december 1940, när Central Telegraph Office blev utbränt och
ytterligare två stationer helt förstördes. Reparationerna
gällde 14 000 abonnenter och tog två månader i anspråk.
Den elektriska kraftförsörjningen klarade sig
överraskande bra. Man utsattes visserligen för avsevärda skador,
men främst tack vare de omfattande reservanordningar,
som vidtagits redan tidigare, uppstod aldrig några längre
strömavbrott. Under kriget förstördes inom regionen
56 generatorstationer, 480 transformatorstationer, 64
distributionsstationer, 251 huvudledningar, 1 142 mindre
ledningar och 8 590 distributionsledningar. Man anser sig
kunna konstatera, att strömavbrott praktiskt taget aldrig
sträckte sig över längre tid än en timme, och man kunde
genom omkopplingar i varje fall alltid hålla betydelsefulla
abonnenter med ström.
Som tidigare sagts var avloppssystemet särskilt känsligt
(fig. 3). Redan vid ett av de första anfallen slog en tung
bomb ner i den. största pumpstationen för avloppsvatten i
hela londondistriktet. Lyckligtvis kreverade bomben inte.
men den orsakade dock en begränsad skadegörelse. Hade
den kreverat skulle med säkerhet åtta elektriska pumpar,
med en kapacitet av sammanlagt 1 000 t/min, ha förstörts
och hela verket hade blivit stående, troligen i månader. Den
första V 2-bomb som fälldes mot London slog ner i en
betonggata, där den orsakade en bombkrater med en
diameter av 11 m och ett djup av 5 m. En avloppsledning på
1 200 mm låg drygt 2 m vid sidan av bombkratern.
Anmärkningsvärt nog blev denna ledning inte på något sätt
skadad.
En betydande arbetskraft måste sättas in för att röja
och reparera skadade gator. Som exempel framhålles, att
anfallen den 10—11 maj 1941 medförde, att 959 gator
måste avspärras. Av dessa skador berodde 579 på
bombkratrar, 315 på husras och 65 på blindgångare. Skadorna
i gatorna var ibland så stora, att man måste göra
provisoriska broar över bomkratrarna. I vissa fall var det
ganska omfattande anordningar, och en del av dessa broar
användes fortfarande.
Effekten mot broarna över Themsen var överraskande
låg. Det uppkom emellertid en hel del skador, bl.a.
träffades Waterloo Bridge 23 gånger. Av allt att döma var
skadegörelsen på tunnlarna under Themsen betydligt
allvarligare. Skadefallen inskränkte sig visserligen till 24,
men på grund av konstruktionernas känslighet och
svårigheterna att reparera blev de ganska allvarliga.
Den största skadegörelsen orsakades av brisanta bomber,
då ledningar av olika slag naturligt nog inte nämnvärt
skadades av brandbomber. Å andra sidan orsakade
branden en hel del skador på olika byggnader inom de tekniska
verken (fig. 4). V 1-bomberna orsakade i allmänhet
obetydliga skador; V 2-bomberna däremot, som trängde ner
djupare, orsakade större skador på ledningarna, över
huvud taget har V-bomberna orsakat betydligt större
skadegörelse än man här hemma trott. Som exempel anges
att under den första månaden, under vilken flygande
bomber användes, så hade 70 av 119 offentliga byggnader,
sjukhus och motsvarande inom londonområdet utsatts för
mer eller mindre allvarlig skadegörelse. Fram till insatsen
av flygande bomber hade man i allmänhet ganska väl
hunnit med att nödtorftigt reparera skadade byggnader.
I och med att de flygande bomberna sattes in blev det
emellertid betydligt svårare. Inte mindre än 500 man
sattes in på förstahandsreparationer och i september 1945
hade man fortfarande 429 man sysselsatta med
reparationer.
De lämnade uppgifterna ger en klar bild av vilka stora
påfrestningar civilförsvarets olika reparationstjänster blir
utsatta för under krig. Man kan också förvänta, att de
samlade erfarenheterna från de krigshärjade länderna, när
dessa så småningom blir tillgängliga, kommer att ge god
vägledning vid den fortsatta uppbyggnaden av de tekniska
verken och över huvud taget de större samhällenas
tekniska struktur (Engineering 9, 16 nov. 1945).
Sune Lundquist
Fig. 4. Bombskada vid Sloane Square Station.
Reparationer på de amerikanska jättedammarna.
Tidigare ansågs det, att de väldiga dammarna i USA icke
skulle komma att kräva några underhålls- eller
reparationsarbeten, men dessa förhoppningar har ej infriats. Det
har i stället blivit nödvändigt att uppsätta permanenta
reparationsavdelningar. För undervattensarbetena har
konstruerats en särskild typ av dykarklocka, som monteras
på ett speciellt utrustat fartyg. Klockan är utförd så att
den kan sugas fast vid dammväggen, och anliggningsytan,
som är försedd med gummitätning, är därför utförd med
samma krökning som dammen. Med hjälp av klockan kan
man utföra fortlöpande reparationer av betongen, och
reparationsställena kunna hållas torra tills betongen
hårdnat. Särskilda arbetsmetoder har utvecklats för att förhindra
läckor vid foten av själva dammen. Detta har ansetts
nödvändigt på grund av de erfarenheter som man har haft
från en damm uppe vid kanadensiska gränsen. Betongen
måste delvis mejslas bort och ersättas med en tätande
massa, som injicerades med tryckluft och som bl.a.
innehöll järnpulver (Elektr. Verwertg 1944/45 h. 11/12). B R
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
