Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 6 juli 1946 - Puls-tidmodulering och dess tillämpning för flerkanalöverföring, av Frank Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
670
TEKNISK TIDSKRIFT
kare. Eftersom denna ej är oändlig stor får pulsen
givetvis en viss avklingningstid. Man måste tillse,
att säkerhetsområdet göres så brett, att resterna
av en puls hunnit sjunka till betryggande värden
innan nästa puls kommer; i annat fall uppstår
överhörning. Å andra sidan kan, vid given längd
på säkerhetsområdet, överhöringen minskas
genom att bandbredden i mottagaren eller
förstärkaren ökas.
Sammanfattning av
puls-tidnioduleringens karakteristiska egenskaper
Det har ovan konstaterats, att TM innebär stora
möjligheter att förbättra
signal-störningsförhållande och att förbättringen blir större ju större
bandbredd, som tas i anspråk för överföringen.
TM är tydligen indikerad i de fall, då stor
bandbredd ej medför några olägenheter. Så är fallet
vid radioöverföring inom ultrakortvågsområdet,
speciellt vid frekvenser över 1 000 Mp/s. Den
korta räckvidden, de riktade antennsystemen och
hänsyn till sändar- och mottagaroscillatorernas
frekvensstabilitet bidra till att man utan
olägenhet kan slösa med bandbredd. Den vinst, som
härigenom göres i signal-störningsförhållande,
kan med fördel omsättas i ökade
räckvidder eller lägre sändareffekt. I detta avseende
råder sålunda full analogi med förhållandena
vid FM.
Vid flerkanalöverföring tillkommer emellertid
vissa fördelar, som äro helt speciella för TM.
Kanalernas fördelning på olika tidsintervall
medför, som ovan påvisats, en principiell frihet från
överhörning, som ej kan uppnås med andra
system utan mycket komplicerade medel. Vid
överföring över långa avstånd kan därför
överdragsförstärkarnas konstruktion göras mycket
enkel, och antalet överdrag mycket stort utan att
överhörningen därför uppnår otillåtna värden.
Även ändutrustningarna bli avsevärt enklare än
bärfrekvenssystemens, eftersom man helt slipper
ifrån alla bandfilter. Enbart detta medför en stor
kostnadsbesparing; därtill kommer att
erforderligt rörantal per kanal kan minskas till en
bråkdel genom användandet av specialrör för
fördelningen av kanalerna och för demoduleringen.
Dessutom kan påpekas, att TM har ytterligare
en viktig fördel, som den endast delar med den
rena metalliska förbindelsen. Den innebär
nämligen överföring av hela tonfrekvensbandet från
de valda övre gränsen ned till noll, dvs. till
likström. Ringning och impulsering kunna därför
företas över förbindelsen direkt utan omvandling
till annan frekvens.
Principiella metoder för framställning
av en sammansatt tidmodulerad pulsserie
Framställningen av en tidmodulerad pulsserie
för flerkanalöverföring kan sägas sönderfalla i
följande tempo:
a. alstring av en serie pulser av
grundfrekvensen, varmed alltså här förstås den enskilda
kanalens pulseringsfrekvens;
b. fördröjning av grundserien i ett mot antalet
kanaler svarande steg för att erhålla de mot de
enskilda kanalerna svarande pulsserierna;
c. tidmodulering av dessa pulsserier var för sig,
däri inbegripet en begränsning av förskjutningen
till förhindrande av överhörning mellan
kanalerna;
d. framställning av synkroniseringspulsserien.
Dessa pulser skola ha en från talkanalernas
pulser avvikande form;
e. blandning av kanalernas pulsserier
sinsemellan och med synkroniseringspulsserien.
Samtliga dessa operationer ha vid de första i
praktiken utförda utrustningarna utförts med
hjälp av elektronrör av vanliga mottagartyper,
och det kan vara skäl att i korhet erinra
om några av de metoder, som därvid stå till
buds.
Alstringen av den ursprungliga, omodulerade
och och osammansatta pulsserien erbjuder inga
märkvärdigheter. Man kan exempelvis låta en
sinusvåg med grundfrekvensen, som lämpligen
kontrolleras av en kristallstyrd oscillator,
påtryckas ett förstärkarsteg med mycket hög
negativ förspänning, så att endast yttersta spetsen av
den positiva halvvågens toppar åstadkomma
anodström. Dessa pulser kunna sedan skärpas i
ytterligare steg av liknande slag.
En annan metod är att låta grundfrekvensen
eller en multipel av densamma synkronisera en
multivibrator. Den av denna alstrade
fyrkantvågen påtryckes en differentierande krets i form
av en kondensator och ett motstånd, som på
vanligt sätt ger en kort uppåtriktad puls för
fyrkantvågens front och en nedåtriktad puls för dess slut.
Den senare pulsen kan avlägsnas medelst en
likriktare.
Av den på något av dessa eller något annat sätt
bildade grundläggande pulsserien skola sedan de
till de olika kanalerna och till synkroniseringen
hörande pulsserierna härledas (tempo b). Dessa
nya pulsserier skola ges samma fasförskjutning
sinsemellan, så att de efter hopblandningen i
omo-dulerat tillstånd bilda en jämn pulsserie med
pulseringsfrekvensen (n + 1) gånger
grundfrekvensen, där n är antalet kanaler och siffran 1
representerar synkroniseringspulsen.
För denna operation, som jämte motsvarande
utsorteringsprocedur på mottagarsidan utgör det
grundläggande för all på tidsfördelning baserad
flerkanalöverföring, ha ett flertal metoder
angivits. En del av dessa äro relativt gamla,
eftersom de första försöken att tillämpa
multiplex-telegrafens principer på telefoniöverföring synas
ha gjorts redan i början på 1920-talet. Man
arbetade då med amplitudmodulerade pulser, och
avsåg närmast överföring över telefonledningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
