Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 6 juli 1946 - Ferdinand Boberg †, av Torsten Althin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.9 juni 1946
677
Ferdinand Boberg †
Nästa år ha 50 år förflutit sedan den stora
Konst- och Industriutställningen i Stockholm slog
upp sina portar på Lejonslätten. Den fantasifulla
arkitektoniska form, som denna utställning
erhållit, var ett verk av den då 37-årige arkitekten
Ferdinand Boberg. När jag besökte honom på
hans 85-årsdag den 11 april i fjol var han lika
livligt intresserad av nya projekt som alltid, och
vi dryftade möjligheterna att till nästa år göra
"en utställning kring utställningen 1897". Nu är
han borta och kan inte vara med om att
förverkliga en sådan tanke, som mycket tilltalade honom.
Jag skall inte här dra upp de yttre konturerna
av Ferdinand Bobergs liv och verk utan endast
komma med några personliga erinringar.
Stockholmsutställningen var utan tvivel en
manifestation av svensk industri och teknik av en sådan
art och omfattning att den icke överträffats annat
än av Göteborgsutställningen 1923. Strax innan
den utställningen skulle öppnas träffade jag
Ferdinand Boberg på utställningsplatsen och frågade
honom vad hans intryck var. Jag minns så väl,
hur han med sina kisande ögon, som ändå sågo
så klart och tydligt, gjorde ett svep över
utställningsområdet och hur han drog upp axlarna och
med sina uttrycksfulla händer underströk sina
ord: "Tiden har gått mig förbi, det finns inte
längre någon glädje och fantasi i byggnadernas
ytterarkitektur!" Tiden hade då gått honom förbi
som arkitekt, och det hade den gjort egentligen
långt tidigare, redan omkring 1915. Jag är inte
kapabel att bedöma Bobergs betydelse som
arkitekt men nog beundrar jag för min del än i dag
många av hans skapelser. Fackmän ha på senare
tid givit den bobergska arkitekturen en upprättel-
se och satt in den i dess rätta sammanhang i vår
arkitekturhistoria, ty Boberg var en betydelsefull
föregångsman och en vägröjare för den
arkitektur, som kommit efter hans tid, det får icke
glömmas bort.
Vid 55 års ålder slutade Boberg praktiskt taget
helt sin verksamhet som arkitekt, vilket han för
övrigt bestämt sig för redan i ungdomens vår.
Han tog itu med ett arbete, som visserligen från
början planerades mycket stort, men som ändå
svällde över alla de gränser, som till och med han
i sin optimism och med sin otroliga
arbetsförmåga själv vågat tänka sig. År efter år for
Boberg, oftast tillsammans med sin maka,
målarinnan Anna Boberg, land och rike runt för att i
skisser, kolteckningar och akvareller avbilda
kyrkor, slott och herresäten, borgar, fästen och
stadspartier, allmogegårdar, gruvor, hyttor, bruk
och annan industri och därigenom i en
försvinnande kulturepoks sista minuter åt eftervärlden
i bild rädda vad som räddas kunde. Det kan för
denna tidskrifts läsare vara värt att erinra om, att
det i första hand var minnena från vår gamla
bergshantering, som fångade Bobergs intresse,
när han planerade sitt stora verk "Svenska Bilder
från 1900-talets början", vars slutresultat blev
över 6 500 blad i blyerts, kol, färgkrita, lavering
och akvarell inom alla områden av gammal
svensk kultur. Bilderna och bildserierna finnas
nu i centralmuseerna i Stockholm, hos vissa
provinsmuseer, på Jernkontoret med flera ställen.
Den som sett Boberg i arbete, vanligen med
början kl. 5 på morgonen och till långt in på
kvällen, måste beundra hans flyhänta sätt att
lägga upp bilden och kompositionen och att med
bortseende av oväsentligheter fylla blad efter
blad, konsekvent genomarbetade från det ena
hörnet till det andra. Visst kan man upptäcka
fel vid en kritisk granskning av dessa historiska
bilder men Boberg hade en förunderlig förmåga
att fånga den obeskrivbara historiska "doft", som
kan uppfattas av den konstnärligt uppfattande
människan, men icke av kamerans objektiv.
Genom sin arkitekturgärning och sitt arbete som
kulturhistorisk bildkonstnär kom Ferdinand
Boberg att leva två liv, och han levde dem bägge lika
intensivt. Han är den flitigaste människa jag
någonsin träffat eller hört talas om, och arbete var
för honom ingen möda, strapatser och svårigheter
bagatelliserades.
Att höra honom berätta om upptäckarfärderna
från Ystad till Korpilombolo och tvärs genom
landet var fascinerade. Det var snabba färder i bil,
på cykel och med motorbåt, men så fort en anhalt
gjorts inför ett historiskt motiv och skissblocket
kommit fram, då existerade inte längre den
jäktade världen omkring honom, då arbetade han
frenetiskt, för att i bild fånga det förflutna, då
upplevde han allt han såg med alla sinnen på
helspänn. Och han kunde uppleva det tack vare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
