Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 3 augusti 1946 - Standardisering av transformatorstationer i bygdenät, av Sture Ekefalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
740
TEKNISK TIDSKRIFT
krigsåren måste ta upp frågan om en utbyggnad
och modernisering av i första hand de gamla
typ-1-stationerna men med sikte på att den moderna
materielen för dessa även skulle göras direkt
anpassbar till en del andra äldre stationstyper, vilka
i vissa avseenden endast utgjorde direkta
förstoringar av typ-1-stationerna.
Standardmässig modernisering
av äldre stationstyper
Utomhusställverk
Genom att studera de gamla typ-1-stationernas
öden och undersöka, i vilken utsträckning de
fyllt sin funktion, kunde de fordringar
framdeduceras, som rimligtvis borde uppfyllas av en
modern station under samma förhållanden.
En fördelningskurva över belastningen på
samtliga Vattenfallsverkets egna tertiärstationer
under höglasttiden 1941, då moderniseringsarbetet
igångsattes, visas i fig. 2. Av kurvan kan man
få fram, att man i en station numera lämpligen
bör räkna med utrymme för en 600 kVA
transformator, varigenom ca 85 % av totala antalet
belastningsfall täckas, övriga 15 % lämpa sig
icke för standardisering, vilket en
detaljundersökning visar. Fördelningskurvan över
kortslutningseffekten på sekundärsidan i Vattenfallsverkets
typ-1-stationer ger en uppfattning om, vilken
brytförmåga de sekundära brytorganen
lämpligen borde ha vid kortslutningar. Valet av
lämpligt brytorgan blir dock även beroende av andra
faktorer än den högsta förekommande
kortslutningseffekten. Fördelningskurvan för de enskilda
tertiärlinjernas belastning utvisar, att
belastningen i regel är relativt måttlig men det oaktat i ett
mycket stort antal fall överstiger brytförmågan
hos de gamla frånskiljarna.
De utrymmen, som finnas i de gamla
stationsbyggnaderna, visade sig otillräckliga för att
inrymma en modern stationsutrustning. Det blev
då nödvändigt att förlägga
uppspänningsställverket och transformatorernas uppställning utomhus.
En ekonomisk beräkning gav också vid handen,
att man genom att uppdela stationen i en
utomhus- och en inomhusdel skulle uppnå lägre
kostnader än vid varje annan lösning. En
kombinationsstation, dvs. en kombination av inom- och
utomhus, visade sig t.o.m. ur såväl teknisk som
ekonomisk synpunkt vara en fullt motiverad typ
i en serie av nykonstruerade stationstyper.
Högspänningsschemat för en dylik station blir
naturligtvis beroende på huru stora kostnader det
kan vara motiverat att nedlägga på apparaterna.
En ekonomisk undersökning i anslutning till
Vattenfallsstyrelsens driftstörningsstatistik visade, att
det icke fanns tillräckliga motiv för att installera
brytare på uppspänningssidan för stationen,
eftersom en dylik brytarutrustning blir synnerligen
dyrbar i jämförelse med den totala
stationskostnaden. Man kunde i detta fall nöja sig med
säkringar trots de välkända olägenheter, som
säkringar medföra, åtminstone till dess en
brytartyp kom fram, som låg i en lämplig prisklass.
Någon dylik finns för närvarande icke. Säkringar
på uppspänningssidan borde kunna användas för
upp till 900 kVA transformatorer vid 20 och 40
kV uppspänning.
På nedspänningssidan bli förhållandena något
annorlunda. Fel på tertiärlinjerna äro rätt vanliga
på grund av den lägre standard, enligt vilken
dessa i regel äro utförda. Vissa specialproblem
tillkomma dessutom för utlösningsanordningarna
här. Så till exempel har det visat sig nödvändigt
att i många fall hålla utlösningsströmmen mycket
låg och i närheten av högsta
belastningsströmmen för att kunna uppfylla de krav, som de
statliga säkerhetsföreskrifterna uppställa för
utlösning vid jordfel. Det är dessutom svårt att få till
stånd fullgod selektivitet både mot säkringarna
på uppspänningssidan före transformatorn i en
station och mot de ute i tertiärlinjerna befintliga
utlösningsanordningarna av skiftande slag.
Fordringarna på brytorganen för tertiärlinjerna
äro mycket svåra att uppfylla med säkringar. Då
man dessutom måste kunna bryta
belastningsströmmen för att göra tertiärlinjerna åtkomliga
Fig. 2. Fördelningskurvor vid Vattenfallsverkets tertiärstationer, över t.v. belastningen, i mitten kortslutningseffekten
på sekundärsidan, t.h. belastningen på de enskilda tertiärlinjerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
