Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 3 augusti 1946 - »Shoran», av E L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 augusti 1946
747
ligt att få en sådan apparat så noggrann att den kunde
användas vid avståndsbestämningar av högsta klass inom
de använda radiovågornas utbredningsområde. Detta
begränsas av att man måste begagna relativt korta vågor
högst 4 m. Vid senare försök 1939 visade det sig att man
kunde räkna med ett medelfel av 15 m på 400 km.
Man beslöt att göra omfattande prov, då man inte hade
klart för sig, hur variationerna i radiovågornas hastighet,
på vars konstans allting berodde, förhöll sig vid olika
jordmån, fuktighet och växtlighet. Dessa förhållanden
inverkar nämligen på jordens ledningsförmåga, vilken i sin
tur i någon mån inverkar på hastigheten. Man placerade
därför flygplansutrustningen i en hög byggnad i New York
och markstationen på ca 100 km avstånd. Sedan gjordes
hundratals mätningar under de mest varierande
väderleksförhållanden med variationer i temperaturen på ca 25°C
och i fuktigheten från 30 till 100 %. Medeltalet av
avläsningarna gav som värde på avståndet 90,265 km med en
maximal spridning av 21 m. Det geodetiskt uppmätta
avståndet angavs till 90,2665 km eller 1,5 m längre än det
ovan angivna. Ingen optisk sikt fanns, markstationen låg
ca 130 m under linjen för optisk sikt från stationen i
New York. De erhållna värdena var för goda för att man
skulle våga sätta in dem i leveranskontraktet!
Vid därefter utförda bombfällningsförsök med
shoran-utrustningen konstaterades lika bra resultat som vid
fällning i fullt klar sikt. Det visade sig vidare att det med
shoran var mycket lätt att bestämma planets verkliga
hastighet, vindavdrift m.m. Senare modeller har även utrus
tats med anordningar, som automatiskt mäter dessa
storheter och direkt inför dem soin korrektioner vid
bestämning av aeroplanets kurs. Dessa anordningar är ännu
hemligstämplade.
Amerikanska arméns kartläggningsdetalj har intresserat
sig för apparaten för bestämning av fixpunkter. Man
uppsätter då markstationer på de punkter, vilkas läge skall
bestämmas, och uppmäter sedan avståndet till ett flygplan,
som får flyga fram och tillbaka på linjen mellan
punkterna. För att erhålla högsta precision måste
luftförhållandena i radiostrålens väg undersökas, t.ex. med hjälp av
pilotballonger. Trots detta blir arbetet med dessa
mätningar oerhört mycket mindre och därigenom snabbare
och billigare än om de utföres med hävdvunna medel på
marken.
Shoran-systemets princip är följande: Från flygplanets
radiosändare utsändes en serie korta pulser till var och
en av två markstationer. Dessa återutsänder
omedelbart samma pulsserie och gångtiden fram och tillbaka
mätes och ger ett mått på avståndet. I militära operationer
flyger planet vanligen i en båge omkring en av
markstationerna. Med två markstationer finns alltså fyra
inflygningsriktningar till målet. Med hjälp av apparaten är det
inte svårt att hålla planet på sin båge med avvikelser som
är mindre än planets spännvidd. Två markstationer kan
betjäna ett stort antal plan. Vid fastställandet av
koordinaterna för målet måste man ta hänsyn till planets höjd
och radiostrålarnas avböjning mot jordytan.
Mätningen tillgår så att man mäter tidsskillnaden mellan
en puls, som erhålles direkt från sändaren, och den puls,
som har gått fram och tillbaka till markstationen. I
sändaren finns ett särskilt don, som kontinuerligt kan
förskjuta den utgående pulsen i tid, och detta don manövreras
nu så att den återkommande pulsen överensstämmer merl
den direkta. Härigenom kommer katodstrålröret, som
avbildar de bägge pulserna, ej att inverka på noggrannheten.
Praktiskt tillgår mätningen så att man vrider på en ratt,
så att pulsbilderna sammanfaller. Ratten är graderad 0—
100 och ger avståndet i engelska mil och två bredvid
ratten placerade räkneverk ger tiondelar och hundradelar av
mil. Ratten inställes genom vridning av en liten vev vid sidan
av ratten. Man kan även koppla till en liten elmotor, vars
varvtal är lätt inställbart. Det är klart att motorns hastighet
ger ett mått på planets verkliga hastighet över marken.
Fig. 1. Shoran-principen; planets avstånd till två
markstationer anges.
Den tidgivande enheten är en kvartskristall, som finns i
flygplanets sändare. Den har en egenfrekvens av 93 109 p/s.
På en hel sådan period går radiovågen jämnt två engelska
mil. Spänningen från oscillatorn omvandlas till en kort puls
noggrant fixerad till en bestämd fas av perioden. Denna
puls ledes till katodstrålröret och blir nollmarkering på
skärmen. Oscillatorspänningen delas vidare upp i två
exakt 90° fasförskjutna komposanter, vilka matar de båda
statoiiindningarna i en goniometer. Från rotorn på denna,
som kan vridas 360°, erhålles en spänning, som på samma
sätt omvandlas till en kort puls. Läget hos denna puls
kan alltså kontinuerligt fasförskjutas inom perioden. Då
ett helt varv motsvarar gångtiden för ett avstånd av en
engelsk mil, kommer 1° på rotorn att motsvara ca 5 m.
Skulle nu denna puls gå ut för varje period, skulle
hundratals pulser vara på väg fram och tillbaka mellan flygplan
och markstation, och det skulle inte vara möjligt att hålla
reda på dessa. Man utväljer därför en av dessa hundra
pulser och undertrycker de övriga. Man åstadkommer
härför en frekvens, som är tiondelen av grundfrekvensen,
uppdelar den i två 90° fasförskjutna komposanter, vilka
matar statorn i en andra goniometer, vars rotor är
mekaniskt kopplad till den föregående genom en reduktions
växel 10 : 1. Rotorspänningen användes för att utvälja en
av tio pulser. Hela processen upprepas ytterligare en gång,
denna gång med frekvensen 931,09 p/s, och man får då
endast kvar en puls av de hundra. De båda sistnämnda
potentiometrarna inverkar inte på noggrannheten, om inte
avvikelsen är så stor att helt felaktig puls tas med.
I flygplanets sändare finns två kompletta tidsdon, helt
oberoende av varandra var och en avsedd för sin mark-
Fig. 2.
Markstationens
arbetssätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
