Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 3 augusti 1946 - Brittisk ekoradio för luftvärn, av Ove Norell - »Shoran», av E L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
746
TEKNISK TIDSKRIFT
Brittisk ekoradio för luftvärn. I slutet av april 1946
besökte en avdelning av brittiska luftvärnet Sverige,
varvid modern brittisk ekoradiomateriel för luftvärnsbruk
medfördes för demonstration. Två typer visades. Den ena,
typ AA nr 3 Mk 4, var avsedd för automatisk eldledning
vid ett tungt luftvärnsbatteri; den andra, typ A A nr 2
Mk 8, var avsedd för inriktning av luftvärnsstrålkastare.
Den förstnämnda anläggningen var den modernaste och
hade i huvudsak färdigställts efter krigsslutet. Den var
avsedd att automatiskt förse ett centralinstrument med
kontinuerliga data om det fientliga flygplanets läge. För
skötseln krävdes endast en ekoradio-operatör. Hela
apparaturen var inrymd i en fyrhjulig släpvagn, på vars tak
var monterad en parabolisk antenn, som var gemensam
för sändaren ocli mottagaren. Apparaten inställdes först
för automatisk sökning, och sedan den funnit ett flygplan
kunde den kopplas om att automatiskt följa detta.
De viktigaste data för denna station är följande:
momentan impulseffekt 200 kW,
impulstid 0,5 /ts,
impulsfrekvens 1 500 iinpulser/s,
frekvens fix. i området 3 000—3 120 Mp/s,
sändarrör hålrumsmagnetron C V 160,
mottagarens blandarsteg ultrakortvågskristall,
oscillator reflexklystron,
bandbredd 4,5 Mp/s.
Antennen är en dipol i parabolisk spegel med 55"
diameter; dipolen är elektriskt sett något defokuserad och
roterar med 47,5 r/s. Halvvärdesbredden för antennen är
±3° (6 dB); strålens excentricitet är ca ll/4°. Antennen
kopplas om mellan sändare och mottagare med hjälp av
en TR-cell, som består av en runibatron, som i
spänningsbuken utformats till elt ’"Gas-Gap", på vilket pålägges ca
1 000 V jonisationsspänning. Vid utgående sändarimpuls
tändes denna TR-cell och mottagaren kortslutes.
När elt mål upptäckes på PPI-katoskopet (t.v. på fig. 1),
fälles en omkopplare, varefter antennen manuellt med hjälp
av ratten kring det vänstra katoskopet inställes i önskad
bäring. Önskat mål i avståndsled utväljes därefter med
hjälp av det högra katoskopet i fig. 1. Delta är av A-typ,
Fig. 1. Manöverupparat för ekoradio Mki.
Fig. 2. Ekoradio Mk8 sammanbyggd med strålkastare.
dvs. med horisontell tidsaxel, vilken är försedd med ett
förskjutbart avståndsmärke, som med särskild ratt flyttas
så att det sammanfaller med önskad måltagg. Härefter
kan med fuiiktionsomkopplaren antennen automatiskt
inriktas mot målet samt avstånds-, bärings- och
elevationsvärdena automatiskt överföras till visarindikatorer, vilka
i sin tur kan sammankopplas med batteriets
centralin-strument.
Maximal räckvidd är ca 30 000 m, upplösningsförmåga i
avståndsled 200 m, i vinkel ca 4° och mätnoggrannhet ca
± 35 m.
Ekoradioanläggningen Mk 8 var av betydligt enklare slag,
emedan den endast hade till uppgift att automatiskt
inrikta en strålkastare mot målet. Som synes av fig. 2 var
apparaturen sammanbyggd med den strålkastare, som den
skulle betjäna.
Viktigaste data är:
momentan impulseffekt 100 kW,
impulstid 1 //s,
impulsfrekvens 750 impulser/s,
frekvens fix. i området 3 288—3 312 Mp/s,
sändarrör hålrumsmagnetron CV 64.
Antennen är av samma typ som för ekoradiostationen
Mk 4.
Räckvidden för denna apparat är max. ca 25 000 m;
upp-lösningsförmågan ca 300 ni och 4°, samt noggrannheten
av avståndsbedöniningen ca + 500 m. Ove Norell
"Shoran", ett amerikanskt system för navigering med
hjälp av radio, torde vara det mest noggranna av alla
hittills utförda system. Det är redan nu tydligt att det
kommer att få betydelse för kartläggning i allmänhet, ty det
ger samma noggrannhet som de äldre systemen med
precisionsmätning på jordytan. Namnet är härlett av "Short
range" och är alltså en motsvarighet till det hittills mera
kända Loran ("Lory range navigation").
Tanken att konstruera ett system av detta slag gavs av de
spökbilder som uppstår vid television. En spökbild, som
är förskjuten ca 1 mm vid ett 300 mm bildrör,
åstadkom-mes av en radiovåg som har gått en ca 100 m längre väg
än huvudbildens våg. Man förstod härav systemets stora
möjligheter för bestämning av avstånd och började år
1938 arbetet på att konstruera en "radiotumstock".
Förberedande undersökningar gav vid handen att det var niöj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
