Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 24 augusti 1946 - Stockholms kommunala verk under kriget. Elverket, av Olof Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 augusti 1946
801
Stockholms kommunala verk under kriget
Elverket
Civilingeniör Olof Berg, Stockholm
DK 621.311
För Elverkets del satte krissvårigheterna in
omedelbart vid krigsutbrottet. Vi fick med en
gång brist på både personal och kraft.
Vid den stora nedskärningen av försvaret 1925
anställde Elverket liksom de statliga
kommunikationsverken ett större antal av de välutbildade
maskinister, som Flottan då gjorde sig av med.
En del av dem var på övergångsstat. Det var
kunnigt och mycket användbart folk, och med
dem besattes med åren många viktiga
befattningar vid verket, där specialkunskaper
erfordrades. Vid krigsutbrottet var Flottans
beredskapsläge starkt påverkat av tidigare års besparingar
och uppläggningar. Nu skulle allt flytbart med
största hast i sjön, och då de fasta kadrerna var
små blev behovet av äldre kunniga maskinister
stort. Luckorna i maskinistkadrerna hos oss och
med oss jämställda verk blev då mycket stora.
Som ersättare fick yngre hjälpare rycka in men
även de blev sedermera i allt större utsträckning
inkallade. Somrarna 1941 och 1942 var
situationen kritisk. Gamla pensionärer inkallades, unga
studerande och kvinnor utan fackutbildning fick
rycka in som hjälpare. De enda kvalifikationer
vi kunde begära var, att de kunde telefonera
för att kalla på hjälp vid behov. Våra nya
hjälpare var emellertid både intresserade och
energiska, och vi gjorde vad vi kunde för deras
utbildning, för att på så sätt få reservpersonal.
Till personalbristen kom omedelbart vid
krigsutbrottet även brist på elektrisk kraft. Åren
19.38—1939 hade varit goda vattenår med stort
kraftöverskott. Vid månadsskiftet
augusti—september 1939 sinade vattnet i älvarna hastigt, och
en lång torrperiod satte in, som inte släppte taget
förrän på våren 1943. Vintern 1939—1940 kunde
vi ännu få kol både från England och Tyskland
i full utsträckning, fastän priserna steg i höjden
och det ibland var litet äventyrligt med
kolbåtarna. I det läget kom Gatukontoret med ett
glädjebudskap. De ville bränna upp
Renhållningsverkets sopor och kunde med avgaserna
generera ånga och kraft. I samverkan mellan
Elverket och Gatukontoret kom så Lövstaverket
DK 351.824.11
till och har sedan givit oss omkring 14 000 000
kWh/år, motsvarande omkring 12 000 t/år kol.
Efter 1940 försämrades bränsleförsörjningen år
från år och Bränslekommissionen fann sig
föranlåten inskränka elverkens tilldelning av kol, så
att vi blev så gott som helt hänvisade till
vattenkrafttillgångarna. Till all lycka fanns det
möjligheter att koppla ihop de norrländska
kraftkällorna med de syd- och mellansvenska och att
genom denna samköming fylla ut brist på ett håll
med överskottet från andra. Det kan vara värt
att minnas i dessa dagar att detta gick tack vare
att Krångedebolaget och Stockholms
Elektricitetsverk hade förutseende och djärvhet nog att trots
betänkligheter från många håll bygga
kraftlinjerna från Krångede via Horndal till Stockholm för
200 000 V och att, trots motstånd och svårigheter
av många slag, i samarbete med Sydkraft kunna
bygga linjen Horndal—Nässjö och därmed
fullborda den första svenska stamlinjeöverföringen
för 200 000 V. Vad dessa linjer betydde för vårt
lands kraftförsörjning under krigets första år har
hittills mörklagts av militära skäl.
Elverkets största kraftbehov var 1938 130 000
kW. Elverkets egna tillgångar av vattenkraft
utgjorde då ca 70 000 kW, om andelen i
Krångede-verket medräknades. Dessutom hade Elverket i
Föredrag i avd. Mekanik den 9 april 1946.
Fig. 1. Tunnel språngning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
