Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 24 augusti 1946 - Stockholms kommunala verk under kriget. Vattenledningsverket, av Erik Garberg - Stockholms kommunala verk under kriget. Reningsverket, av Gustaf Brundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 augusti 1946
809
att de svenska verk, som mer eller mindre mot
sin vilja kom att syssla med tillverkning av
gjutjärnsrör, icke lyckades uppnå någon särdeles hög
standard. Kostnaderna har ju också blivit höga,
och ändå lär väl staten ha fått träda emellan
ekonomiskt. Tillverkningen har också i dagarna lagts
ned, på sina håll så plötsligt, att beställningarna
från verkstäderna icke ens slutförts, utan
köparen hänvisas till andra av statliga myndigheter
anvisade utvägar.
När bristen på gjutjärnsrör var som störst var
verket nödsakat att som distributionsrör använda
ett parti heldragna stålrör, som i Sverige
tillverkas i dimensioner under 200 mm. De har bara
4—5 mm godstjocklek och är sålunda veka och
svåra att effektivt isolera jämnt, varför de kan
beräknas bli föga korrosionsbeständiga. Av
gjutjärnsrören däremot är en del, som nedlades 1860,
alltjämt i bruk, dvs. de har varit i tjänst över
80 år. Med sådana erfarenheter övergår man
ogärna till andra material. Annars finns det
möjligheter använda olika slags cementrör och t.o.m.
trärör har kommit till användning på någon
plats. Oavsett frågan om livslängd skulle
användningen av olika sorters rör medföra olägenheter
genom nödvändigheten hålla lager av rördelar
av flera olika typer m.m. Nu har emellertid åter
åtminstone engelska, belgiska, holländska och
franska gjutjärnsrör börjat komma in, och verket
har även beställt ett parti rör från Amerika.
Rör-delar och ventiler får vi från svenska verk, men
leveranstiderna är långa.
I stort sett har emellertid verket genomgått
kriget utan alltför genomgripande förändringar eller
försämringar i rörnätets utförande, även om det
tidtals gått på skruvar.
Rörens skarvar diktas med bly, en vara, som
det varit ont om under kriget. I besparingssyfte
har blyrandens djup minskats med ca 40 %,
vilket visat sig kunna ske utan olägenhet, och
vilket medfört motsvarande materialbesparing.
För huvudledningen till Norsborg har använts
omsmält bly från de samtidigt upptagna gamla
ledningarna. Genom statlig förmedling har verket
eljest i stort sett tilldelats så mycket bly, som
varit erforderligt. Vissa surrogat för bly har vi
visserligen köpt något parti av men knappast
behövt använda. For de små stålrören användes
blyull, varav svensk tillverkning upptagits under
kriget. Smält bly skulle nämligen här skada
isoleringen, ty man kan inte efter läggningen komma
in i rören och isolera skarven, vilket sker vid de
större stålrören.
Slutligen vill jag nämna att verket förbrukar
årligen något tusental vattenmätare. Tidigare har
sådana av kostnadsskäl huvudsakligen beställts i
Tyskland. För närvarande får vi delar till
mätare, såsom mätarhus, räkne- och visarverk, från
svenska tillverkare, varefter mätarna monteras
på egen verkstad, som även tillverkar en del
härför erforderliga smådelar.
I det stora hela har verket genomgått kristiden
utan allvarligare störningar — åtminstone hittills.
Detta tar sig ju bl.a. uttryck i att vattentaxan
kunnat hållas oförändrad sedan långt före kriget,
dvs. 20 öre/m3 för dem, som betalar mest.
Reningsverket
Civilingenjör Gustaf Brundin, Stockholm
DK 628.38
Stockholms Reningsverk för avloppsvatten har
givetvis liksom alla andra företag råkat ut för
en hel del svårigheter under den gångna kristiden.
Brist på diverse material och långa leveranstider
har allt som oftast förorsakat bekymmer. I stort
sett har dock driften gått bra, och några mera
anmärkningsvärda förändringar i driften har ej
måst vidtas på grund av materialbrist. Däremot
har frågan om nyttiggörande av avfall från
avloppsvattnet medfört en hel del problem.
Rötgasen och dess framställning
Vid projekteringen av Henriksdals Reningsverk
beslöts, att det siam som avskiljes vid
avloppsvattnets rening skulle behandlas i rötkammare.
Slammet förlorar härvid sin obehagliga lukt och
kan lättare avvattnas, vilket är av betydelse med
hänsyn till eventuella transporter och
upplagsutrymmen.
I lötprocessen bildas metan, koldioxid,
ammoniak samt små mängder svavelväte. Ammoniaken
stannar kvar i slammet, medan huvudparten av
metanen och kolsyran övergår i gasform.
Sammansättningen hos denna gas, rötgasen, är 63 %
metan, 37 % koldioxid och 0,005 % svavelväte.
På grund av den stora metanhalten har gasen ett
betydande bränslevärde. Det uppgår till 5 300
kcal/m3. Sam jämförelse kan nämnas att vanlig
stadsgas nu har ett värmevärde av ca 4 000
kcal/m3.
Att gasen skulle nyttiggöras var därför
självklart, och bland andra alternativ undersöktes även
möjligheten att använda den för bildrift. Gasen
skulle befrias från kolsyra samt komprimeras på
stålflaskor av samma typ som den vanliga
syr-gasflaskan. Med de bensinpriser som rådde före
kriget var det dock ej ekonomiskt möjligt, och
det beslöts att gasen skulle användas för
ånggenerering. I reningsverket installerades därför en
ångturbingenerator om 350 kW, och
avloppsångan användes för uppvärmning av
reningsverkets värmeledningsvatten. Ett förslag att använda
gasmotorer ansågs mindre lämpligt bland annat
emedan värmet i avgaser och kylvatten ej skulle
kunna täcka verkets värmebehov.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
