Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 28 september 1946 - Monteringsfärdiga stationshus, av Roland Jerneryd - De stora översvämningarna i Holland 17 april 1945, av Per-Åke Björklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 september 1946
949
° Fig. 1. Monteringsfärdigt stationshus.
och tak. Ståndarna mellan varje väggfält är täckta av lister.
Genom att ta bort listen kan vid behov nya mellanväggar
uppsättas. Golvet består av chokladfärgade stenplattor.
Byggnaden är försedd med värmeledning och
uppvärmningen sker med gaseldad panna. Ledningstrumman för
värme- och vattenledningen i sockeln är invändigt täckt
av löstagbara järnplattor, så att ledningarna kan
inspekteras (Engineering 15 febr. 1946). Roland Jerneryd
De stora översvämningarna i Holland 17 april 1945.
De militära operationerna hösten 1944 och våren 1945
ledde till att tyskarna i en förtvivlad situation sprängde den
dammanläggning, som skyddar Wieringermeer-poldern, eller
Nordvästpoldern, mot Ijsselmeers vattenmassor
(Wieringer-meer var Zuidersees nordvästra del, begränsad i norr av
Wieringen-ön), en handling, som, med tanke på tyskarnas
strategiskt sett hopplösa läge, kan betecknas som brottslig.
Kanadensarna hade mot mitten av april 1945 nått den
stora Nordsjö-fördämningens östra landfäste och försökte
passera detta, medan de allierade samtidigt satte in en
stöt mot Amsterdam och Rotterdam i avsikt att bemäktiga
sig dessa viktiga hamnstäder (Nordsjö-fördämningen
avskar den gamla Zuidersee från Nordsjön och förvandlade
den till den nuvarande insjön Ijsselmeer). För att vid
försvaret av dessa städer minska risken att bli anfallna i
ryggen av fallskärmstrupper, beslöto tyskarna då att sätta
poldern under vatten.
En yta på 2 000 ha täcktes på två dagar med 4 m djupt
vatten. De största skadorna förorsakade de vågor, som
uppkom under en stormperiod strax efteråt. En tysk
delegerad framförde, en vecka efter katastrofen, till
zuidersee-arbetenas styrelse i Haag de tyska myndigheternas
beklagande över det skedda. Det hade ursprungligen inte varit
tyskarnas mening att spränga dammen, utan endast att
öppna dammluckorna och släppa in så mycket vatten, att
militära operationer omöjliggjordes. På grund av
kanadensarnas oväntat snabba framryckning, blev en sprängning
emellertid nödvändig. Holländarna uppmanades att täta
genombrotten och pumpa ut vattnet till en bestämd nivå.
Dels stod Tyskland emellertid inför sitt sammanbrott och
dels var det omöjligt, att vid denna tidpunkt utföra ett
sådant arbete, varför man avböjde förslaget och
avvaktade frihetsdagen den 5 maj 1945.
Wieringermeer-poldern var den del av detta jättelika
företag, som först kom till utförande. Den påbörjades 1927
vid Medemblik med den dammanläggning, som skulle
skilja poldern från Zuidersee. Samtidigt lades grunden till
de två pumpstationerna "Lely" i söder vid Medemblik och
"Leemans" i norr på sydöstra delen av Wieringen-ön. År
1930 var Wieringermeer torrlagd. Vid denna tidpunkt grep
man sig också an med den 30 km långa
Nordsjö-fördämningen, som över Wieringen-ön skulle sammanknyta det
Frisiska landskapet i nordost med det övriga Nordholland.
Den blev färdig 1932. Den del, som sammanbinder
Wieringen-ön med Nordholland, hade avslutats redan 1924.
Dammbyggnaden hade till uppgift att utbyta Zuidersees
salta vatten mot Ijsselmeers söta och på så sätt tillgodose de
torrlagda områdenas sötvattensbehov under torra somrar.
Vidare skulle den skydda äldre och nyare invallningar mot
stormfloderna, underlätta torrläggningen av kringliggande
områden, upprätta direkt landförbindelse mellan
Amsterdam och det frisiska landskapet samt befrämja bildandet
av drickbart vatten genom infiltration från Ijsselmeer.
Nordöstpoldern med en yta av 48 000 ha torrlades åren
1937—1942 och det slutliga färdigställandet pågår för
närvarande. Den hotades under 1945 ständigt av
översvämningar men man lyckades avvärja faran. Vad
sydväst-poldern (57 000 ha) beträffar, avbröts 1943 arbetet med
dess torrläggning på order av ockupationsmyndigheterna.
Den största poldern, sydöstpoldern, på 127 500 ha är för
närvarande endast projekterad.
Ijsselmeers vattenyta överensstämmer i det närmaste med
havets medelvattenyta, så att man vid ebb kan släppa ut
sjöns överflödiga vatten genom de dammluckor, som finns
i Nordsjö-fördämningen vid dess båda landfästen. När
Ijsselmeers vatten översvämmade Wieringermeer-poldern
sänktes sjöns yta med 20 till 30 cm. Tyskarna hade då
planer på att göra översvämningarna ännu mera
omfattande genom att vid flod öppna dammluckorna och släppa
in saltvattnet, ett anslag som man lyckades förhindra.
Att tyskarna inte sprängde Nordsjö-fördämningen i stället
för Wieringermeer-dammen berodde på att de var väl
medvetna om, att inget större resultat skulle nås härmed.
Wieringermeer-dammen är nämligen i det närmaste lika
hög som Nordsjö-fördämningen.
Wieringermeer-dammen sprängdes på två ställen på
några hundra meters avstånd från varandra.
Vattenmassorna utvidgade genombrotten, så att dessa till slut var
200 resp. 160 m breda, skilda åt endast av en 30 m lång
dammstump. Under och innanför dessa genombrott
bildades samtidigt två stora hålor med ända till 30 m djup.
Att fylla igen dessa skulle ha tagit för lång tid, varför man
vid återuppbyggnaden föredrog att låta den nya dammen
löpa ikring dem i en vid båge.
Då det tog två dagar att fylla poldern, hade befolkningen
tid nog att hinna utrymma området, utan att någon
omkom genom drunkning. Byggnaderna kunde i allmänhet
inte motstå vågornas tryck. Utav 512 moderna lantbruk
återstod blott 60 och av dessa var 40 skadade. Tre byar
med 1 100 byggnader försvann helt. Man förlorade förutom
boskap, möbler och maskiner en del av 1944 års skörd
och den för året ännu icke bärgade grödan, ett
fruktansvärt slag för ett redan nödlidande folk. Skadorna,
värderade i förhållande till polderns anläggningskostnader, kan
uppskattas till ca 100 milj. floriner.
Återuppbyggnadsarbetet visade sig mycket besvärligt, då
tyskarna hade fört bort de flesta arbetsmaskinerna. Sedan
det nödvändigaste anskaffats, påbörjades emellertid
reparationen av dammbyggnaden den 21 juni 1945.
Dammkroppen består till största delen av sand med en
tätande och stabiliserande kärna av lera. Under
vattenytan är den förstärkt av glacis på en faskinbädd. Då
ler-kärnan förts upp till vattenytan, startade den 9 augusti
1945 pumpstationerna Lely och Leemans, som lyckligtvis
var oskadda, för att på nytt torrlägga poldern.
Första gången, 1930, fick de arbeta under 6—7 månader
för att pumpa ut 600 à 700 milj. m3 vatten och sänka
vattenytan 4—5 m. För att påskynda arbetet insattes 1945
sex i reserv stående dieselmotordrivna centrifugalpumpar
med en sammanlagd kapacitet av 400 m3/min. Vid Lely
finns normalt i drift tre centrifugalpumpar med vertikala
axlar och drivna av elektriska motorer, då Leemans
däremot är utrustad med två dieselmotordrivna pumpar på
horisontala axlar. Pumparnas totala kapacitet uppgick
1945 till 1 700 m3/min, vartill kom ytterligare pumpar
av-mindre betydelse, uppställda i Kolhorn vid polderns västra
sida (Schweizer, techn. Z. 1946 h. 13). Per-Åke Björklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
