Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 19 oktober 1946 - Människan och tekniken, av Manfred Björkquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1022
TEKNISK TIDSKRIFT
process. Detta konto har både debet och kredit.
Tekniken fostrar onekligen fram saklighet, sinne
för redbarhet, enkelhet, ändamålsenlighet,
beräkning. Den fostrar fram sinnet för samordning
av-krafter och inordning under regler och
sammanhang. Den lägger band på en viss oregerlig lust
att vara annorlunda. Men den binder ock vid en
opersonlig process, som ofta lämnar föga
ut-rymme för det spontana livet och den skapande
impulsen. "Der Mensch gestaltet nicht, er wird
gestaltet." Det är i sådant sammanhang man med
större eller mindre rätt talar om mekanisering.
Huru en frispråkig livsfilosof från ett annat
andligt luftstreck reagerar inför effektivitetskravet i
denna form kan man utläsa i kinesen Liu Yutangs
även hos oss mycket lästa bok: ’ Konsten att njuta
av livet." Han spetsar på ett ställe till sin kritik
över hövan, då han bl.a. säger att strävan efter
100 %-ig effektivitet förefaller nästan oanständig.
Jag påminner i detta sammanhang om en svensk
diktare, Harry Martinson, som gärna hävdar
värdet av "fri ungefärlighet" i motsats till kravet på
exakthet. Det är det spontana livets reaktion, som
får röst i sådana uttalanden.
Arthur Engberg skrev en gång en mycket
läsvärd artikel (Vecko-Journalen 1 april 1944) om
maskinmänniskans förlorade värde, som ger
uttryck åt enahanda besinning. "Det är något
sällsamt och paradoxalt med rationaliseringen",
skriver han. "Liksom elden är den på en gång
människans vän och hennes fiende." Sedan han
framhållit rationaliseringens obestridliga
förtjänster, fortsätter han: "I samma mån
människan integrerar i själva maskinen och blir dess
bihang och i samma mån maskinen ombesörjer
en allt mindre detalj, i samma mån hotas hennes
själsliv av den ödeläggelse som är
mekaniseringens oskiljaktige följeslagare. Då blir det
nödvändigt att skapa motvikt och bringa läkedom. Dä
blir frågan om fritidens innehåll en verklig
livsfråga för vår kultur."
En ytterligare synpunkt måste noga beaktas.
Effektivitetskravet kan näppeligen hejdas på de
områden, där det hör hemma, men det är av
största vikt, att det ej får göra sig gällande
därutöver. Det finns viktiga områden, där detta krav
betyder döden. Allt personligt liv kräver ett lugnt
tempo, en långsam livsrytm — det kräver tid.
Uppfostran kräver oändligt tålamod, familjeliv
och vänskap kräva ymnig ro. Livet i djupare och
innerligare mening skall icke expedieras utan
levas. Allt organiskt liv måste ha tid för mognad.
Veteståndet och trädet ha ej brått.
Människohjärtat lider av brådskan. Farten på det inre
livets marker är direkt livsfientlig. Den tekniska
tidsåldern måste alltmer besinna sådana
sanningar.
Idrotten skulle ge avspänning och låta det
spontana och lekfulla komma till sin rätt. Men blir
den icke alltför infekterad av effektivitetens, dvs.
rekordets anda? Själva upplivningsmomentet kan
under sådana förhållanden lätt äventyras.
Teknikens värld är rörlig. Avstånden förkortas,
jorden krymper. Människorna bli flyttbarare. Det
finns snart inga avskilda platser eller slutna
miljöer. Allfarvägarna dra fram också genom själens
landskap. Vi skynda att rädda resterna av vår
gamla allmogekultur med dess rikedom på
särpräglade typer. Standardiseringen vinner terräng
— det är priset för ett allmännare välstånd.
Man påtalar gärna den moderna människans
rotlöshet. Hon är ryckt upp ur sin groningsgrund.
Det myckna flyttandet kan från den synpunkten
te sig som en kulturfara. Man hinner inte bli
hemmastadd i en viss miljö, förrän man
omplanteras i en annan. Barndomsåren få alltmer sällan
sin hägnade ro i ett enda älskat barndomshem. Ej
sällan slitas barnen därtill mellan tvenne hem.
Hembygdens förtrolighet kommer allt färre till
del. Man har inga "björkar därhemma" att
besjunga. Allt detta betyder ingripande
förändringar, varvid man dock ej far överskatta den gamla
sockentillhörighetens plusvärden. Den hade ock
sin begränsning.
En annan hithörande omständighet betyder
kanske mer än själva flyttandet. I det moderna livet
hopa sig intrycken. Tekniken har gjort det
möjligt att mata människorna med ständigt nya
intryck. Konkurrensen mellan intrycken driver
fram en tendens till förstärkning av
uttrycksmedlen. Det sensationella får därvid ett växande
utrymme i nyhetsmaterialet. Nyfikenheten inriktas
åt detta håll. Men intrycken bli också allt
flyktigare. Därför måste propagandan arbeta med
allt skickligare metoder. Och ändå måsle man
säga sig, att gränsen rätt snart blir nådd, då
propagandan så att säga tystar sig själv. Tröttheten
inställer sig och man blir blaserad. Det kan då
lätt gå därhän att intet blir betydelsefullt, intet
griper, intet stannar kvar som behållning.
En modern tidskritiker, Thielecke, skriver:
"Medeltidens människor leddes genom övertygelser,
nutidsmänniskan genom intryck." Men intrycken
blekna — övertygelserna bestå.
Pekar inte ett sådant yttrande på en av den
tekniska tidsålderns stora risker. Vi få ej tid och ro
att bli övertygade, att vinna en inifrån uppbyggd
åskådning. Ja, för många praktiska människor ter
sig kravet på en livsåskådning närmast som en
lyx. Det är nästan som ville man säga: "Jag har
inte tid att ha en själ — jag måste arbeta."
Men utan en livsåskådning, utan en övertygelse
blir människan dess mer prisgiven åt
propagandans och dagsmeningarnas skiftande inflytelser.
Människan blir massmänniska, aktieägare i ett
eller annat åsiktsbolag. Hon kommer att styras
utifrån, handla ryckigt och på kort sikt.
Tekniken själv liksom dess moder
naturvetenskapen arbetar målmedvetet och på lång sikt.
Men genom de medel den ställer till förfogande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
