Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 19 oktober 1946 - Människan och tekniken, av Manfred Björkquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 oktober 19A6
1023
bidrar den att göra opinionsbildningen ostadig
och böljande.
Bildningsarbetet, som, liksom på sitt område
kyrkorna, bl.a. har till uppgift att skapa
korrektiv och balans, skulle i en sådan tid som vår väcka
nytt intresse för den stora kulturtraditionen, för
det klassiska. Det tekniska behöver som
supplement det klassiska. I en tid av ryckig och på kort
sikt arbetande opinionsbildning måste
kulturlivets väsentliga tillgångar mobiliseras. Tradition
betyder i en sådan tid icke bojor utan frihet. Den
värnar människan mot en alltför påträngande
och billig propaganda. Den skapar utrymme för
prövning och eftertanke genom att tvinga till
jämförelser. Den ger smak för det yppersta, som
människor skapat. Den ger anledning till sovring
och bearbetning av det överrika stoffet. Den
främjar den personliga tillägnelsen.
Den passiva hållningen inför strömmen av
intryck har med sig allvarliga risker. Den
upparbetade mottagligheten utan personlig
bearbetning av erfarenheten ökar risken för oansvarigt
blocktänkande — den sanna demokratins stora
fiende. Utsättes en sålunda mottaglig massa för
en tekniskt fulländad propagandaapparat —
eventuellt i statens tjänst — kan resultatet, som
vi erfarit, bli skrämmande, ja katastrofalt.
Och här stå vi inför en annan aspekt på
teknikens tidsålder — riktningen på det totala, på
den centrala ledningen. Själva effektivitetskravet
och rationaliseringskravet pekar åtminstone med
ett finger mot en allt enhetligare ledning. Den
py-ramidformiga strukturen med en ledning från
toppen frestar lätt en kultur, som behärskas av kravet
på full effektivitet. Och i varje fall har först den
moderna tekniken kunnat ställa fullgoda
hjälpmedel till tjänst åt en totalitär statsbildning.
Här ställas vi vid ett besinningens vägskäl. Det
gäller att tekniken får tas i tjänst framför allt av
makter, som tjäna ordningen utan att förkväva
friheten; som tjäna ett ändamålsenligt samarbete
utan att förkväva det enskilda initiativet och utan
att äventyra ett ansvar fördelat på de många.
Vårt ansvar som människor måste skärpas, i
samma mån staten blottar ett amoraliskt ansikte,
där begäret efter maktutvidgning blir ett
dominerande drag.
Men kunna vi över huvud göra något åt
utvecklingen? Har icke tekniken blivit vårt öde, som
utvecklar sin karaktär och obönhörligt fullföljer
sin egen linje — ingen vet varthän. Sådana
tankar dyka upp från olika håll och bidra att öka
den vanmaktskänsla inför skeendet, som
behärskar bl.a. stora grupper av efterkrigstidens
ungdom. Den är icke oförståelig. Man har talat
om "Aufstand der Mittel" — medlens, verktygens
uppror. "Maschinen die sich Zweck sind — ist die
humana comædia" (i motsats mot Dantes comæ-
dia divina). Inför sådana aspekter har man också
att förstå ett ord av Gandhi: "Maskinen är
Västerlandets avgud."
Ett är visst: ett ofta påtalat förhållande i
människans inre utveckling. Den moraliska och
religiösa tillväxten har icke hållit jämn takt med den
yttre utvecklingen. Där finns mycket att ta igen.
Vi ha så brådstörtat, så oförberett fått de
väldigaste resurser till vårt förfogande. Vi kunna
icke överblicka och bemästra denna omätliga
tillgång till det helas väl. Det är vår tids
ödesdigra tragik.
Denna tragik ökas, då man besinnar, att
Västerlandets människa håller på att förlora en
sammanhållande visshet om sin bestämmelse och om
livets mål. Det hämmar sig att bli främling i sin
inre värld. En av samtidens mest kända tänkare,
schweizaren Brunner, fångar situationen, då han
skriver (Tekn. T. 1946 s. 300): "Just nu, då
mänskligheten som aldrig förr har medel i sin
hand att förverkliga sina mål, har den råkat i
fullkomlig ovisshet om målen."
Jag talar här icke om enskilda gruppers eller
staters kortsiktiga och intressebestämda mål. Jag
talar om människans och mänsklighetens. Där
hotar nihilismen. Den tär icke blott på våra
moraliska föreställningar, den tär redan på själva
livskänslan. En villrådighet präglar tidens
ansikte och ökar osäkerheten och förtroendekrisen.
Gå vi in i en period, som den gamle grekiske
tänkaren Empedokles betecknade som den
tilltagande söndringens tid — en höstens
världsålder? Eller knoppas det under de vissna löven
på vår planets vårdträd såsom på eken därute i
markerna?
Ett sammanfattande slutord. Tekniken erbjuder
allt väldigare maktmedel, hjälpmedel,
förstörelsemedel, resurser — men den anger själv ingen
riktning, intet mål. Den är städslad i människans
tjänst. Den har ett dubbelansikte, det se vi allt
tydligare. Den kan bygga upp och bryta ned, böta
och förgöra. Desto ofrånkomligare blir frågan
efter riktning och mål.
Tekniken, som närmast syntes fängsla vår
uppmärksamhet vid yttervärlden och det materiella
tvingar oss nu tillbaka till de stora
människofrågorna.
Vi ha brått. Varför ha vi så brått? Vart går
färden? — "Varför äro vi så effektiva", frågade en
läkare nyss vid ett skoljubileum och vi instämma
i hans fråga. — Vad tjänar det hela till? Varför
anstränga vi oss till bristningsgränsen? Vilka
makter skall tekniken tjäna? Huru skola vi värja
oss för dess förödande slag?
Det är inga retoriska frågor, intet
livsfrämmande grubbel, inga ovidkommande, opraktiska
spörsmål. Nej, de äro praktiska, påträngande
frågor. Vi komma ej förbi dem, om vi vilja handla
på lång sikt, såsom människan alltid försökt i
sina bästa stunder och i sina ledande andar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
