Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 19 oktober 1946 - De tekniska högskolornas pedagogiska problem, av Jarl Salin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 oktober 1946
1029
ten ganska osjälvständigt tänkande ingenjörer,
eller blott mera allmänt utbildade, men
utvecklingskraftiga råämnen till ingenjörer.
Naturligtvis måste i praktiken lämpliga
medelvägar sökas och produktionen inriktas på
lämpliga halvfabrikat. Men de ökade krav på tekniskt
ledande ingenjörers kunnande och
omdömesförmåga, som följer med teknikens mångsidiga
utveckling, måste — tror jag — i stor utsträckning
mötas med en solidare, allmänt hållen
förskolning för dem som genom sin utbildning i sinom
tid närmast skall ifrågakomma som ledare för
den tekniska utvecklingen av olika företag.
Praktiska synpunkter talar också emot
utbildningen i högskolorna av alltför starkt
specialiserade ingenjörer, särskilt i små länder. Det är ej
så säkert att en specialutbildad ingenjör, då han
kommer ut från högskolan får en anställning, där
han får användning för sina specialinsikter. Rätt
många kallas till helt andra ingenjörsuppgifter,
vilket ju även visar att specialutbildningen ej är
obetingat nödvändig.
En omständighet som talar för en solid
grundskolning är vidare den, att ingenjörer ute i
praktiken har vida svårare att då efteråt reparera
brister i den grundläggande skolningen än
sådana i fråga om tekniska specialinsikter.
Vid överväganden av vad som skall tas med i
högskoleundervisningen och huru mycken tid,
som bör ägnas olika läroämnen, bör man inte —
som många yrkanden ger vid handen — tänka
bara på, vilka kunskaper en ingenjör mest
behöver, utan också på de större eller mindre
svårigheterna att under eller efter högskoletiden
förvärva dem. En ingenjör behöver naturligtvis
i hög grad t.ex. kunskaper om hur människor och
särskilt arbetare skall tas och allt därmed
sammanhängande. Men det är ej därför givet att i
motsvarande grad omfattande kurser i
psykologi, socialpolitik, arbetarlagstiftning och dylikt bör
inryckas i högskolornas redan förut överbelastade
undervisningsprogram, ty mycket av detta kan
den unge ingenjören lära sig även efter
högskolan. Han kan t.o.m. lära sig åtskilligt sådant,
och likaså specialinsikter i branschen, betydligt
bättre sedan han blivit placerad på den plats
i praktiken, från vilken hans ingenjörsbana skall
börja, än i högskolan, redan på den grund atl
han då har ett omedelbart intresse av att lära sig
vad han ser erfordras, och
kunskapsinhämtan-det blir då naturligtvis vida effektivare än vid en
läsning för tentamen.
Vidare går utvecklingen tydligen i den
riktningen att unga högskoleingenjörer i större
utsträckning än förut får anställningar i relativt
stora företag med många ingenjörer och ej som
ensamma ledare för små företag. Tillfälle att
minst lika snabbt som i högskolorna inhämta till
branschen hörande fackinsikter om vad som
brukas eller hittills befunnits lämpligt ges säkert i
allmänhet vid dylika första anställningar, ofta
med mycket erfarna fackmän som läromästare
och med tillgång till ett åskådningsmaterial, som
ingen högskola kan bjuda på.
Härvid är det dock ganska viktigt att den unge
ingenjören ej behöver känna sig som blott
mottagande part. Han bör kunna se på anläggningar
och förfaringssätt med den förmåga att snabbt
kunna uppfatta vad som kan anses ske i det
som synes ske, som en god teoretisk
grundskolning och träning i detta avseende kan ge, t.ex.
just i fråga om de redan berörda
energiförhållandena. Om också man naturligtvis ej bör vänta
sig att han härigenom omedelbart skall kunna
upptäcka möjligheter till förbättringar kan han
dock få idéer till var sådana kan tänkas möjliga
och göra sina beräkningar härom. I dessa
hänseenden får han knappast någon hjälp av äldre
ingenjörer, vilkas skolning i detta avseende
åtminstone hos oss är ganska svag, utan han måste
här vara så säker på sin sak att han kan hävda
sina teoretiskt grundade ståndpunkter även mot
tvivlande ingenjörer av en äldre skola.
Den omständigheten att unga
högskoleingenjörer för närvarande till följd av den skriande
bristen på tekniskt skolad personal ofta
omedelbart placeras på platser, där stor teknisk
erfarenhet i branschen egentligen skulle erfordras, utan
att tillfälle ges dem att inhämta den här
förutsatta efterskolningen, och ofta på platser där föga
högskolekvalifikationer behöves, bör naturligtvis
inte förleda oss till att inrätta
högskoleutbildningen på lång sikt efter de önskemål, som härrör
av dessa onormala förhållanden.
Praktiska svårigheter
Till slut några synpunkter på de praktiskt
pedagogiska problem, som möter vid försök till
en undervisning med större vikt lagd på
självverksamhet och självutbildning under hela
studietiden.
En svårighet sammanhänger därmed att det
tydligen är föga lämpligt att fördela en sådan
undervisning på många, relativt oberoende av
varandra verkande lärare. De företräder lätt
alltför många varianter i betraktelsesätten. Bättre
vore att koncentrera undervisningen till ett fåtal
centrala och omfattande tekniska
tillämpningsämnen i de olika fackavdelningarna. Lärarna i dessa
ämnen borde få trycka sin kanske nog så
personliga prägel på huvuddelen av utbildningen.
Ett visserligen mycket svårt och krävande och i
längden tröttande läraruppdrag, som kanske
skulle motivera ett dubbelbesättande av dessa
professurer, med möjlighet till avlösning.
Uppgiften att till avslutning av
högskoleundervisningen ge orienterande översikter av teknikens
ståndpunkt på olika områden borde helst
avskiljas från sådana professurer och överlåtas åt
specialister från praktiken, som skulle kallas att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
