Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 19 oktober 1946 - »Plastic wood»-förfarandet vid flygplansbygge, av Edvard Wegelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1050
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Formpressning med högfrekvensuppuärmning
mellan mallar.
snabbare högfrekvensiippvärmningsmetoden, då
man för samma produktion kan komma till rätta
med färre mallar och följaktligen mindre
utrymme. Ett exempel på högfrekvensuppvärmning
mellan två mallar visas i fig. 2. Som
tryckutjäm-nande medium användes här ett kompakt lager
av neopren.
Dessa formpressningsmetoder äro snabba,
behöva ingen tryckbehållare men fordra för olika
framställningsföremål speciellt byggda mallar och
mekaniska tryckinrättningar. De komma i fråga
endast vid framställning av mindre föremål i
stora serier.
Det är nog den andra huvudgruppen —
form-pressningsmetoden med en mall och ett elastiskt
medium — som mest användes för framställning
av trädelar. Det är denna metod, som kan kallas
dukpressning. Den innebär ju, att över en mall,
som ger produkten önskad form, lägges faner i
form av strimlor eller skivor, vilka bestrukits eller
impregnerats med konsthartslim, och vilka fästas
vid mallen med klämmer, stift eller
pappersremsor samt bringas till en enhet genom
applicering av tryck och värme genom en elastisk, tät
duk eller säck. På detta sätt kunna olika slag av
buktiga kryssfanerkonstruktioner med
varierande ytkrökning och tjocklek framställas.
De mest kända varianterna av
dukpressnings-metoderna äro ju redan så väl kända av alla, som
arbeta inom flygbranschen, att jag blott i korthet
och endast för fullständighetens skull kommer
att omnämna dem. Dessa kunna i sin tur indelas
i två grupper, som karakteriseras av vad på
engelska kallas "deflated" och "inflated frexible
bay technique". Till den första gruppen höra de
mest kända amerikanska metoderna, Vidal- och
Duramold-metoderna (fig. 3). Det är ju på så
sätt som en mängd kända amerikanska
flygplanskonstruktioner framställts under kriget.
Utmärkande för dessa metoder är ju, att
formpressningen sker i högtrycksbehållare, varvid man
vanligtvis använder sig av ångan som
tryckmedium. Den engelska benämningen — deflated
— kommer därav, att luften evakueras mellan
gummiduken och föremålet antingen redan före
pressningen med vakuumpump eller under
pressningen genom lämplig evakueringskanal.
I Vidal-metoden använder man konvexa mallar
av kompakt trä, som vanligtvis äro försedda med
urtagna spår för spant och förstärkningar. Det
är dessa sistnämnda, som först iläggas samt
bestrykas med konsthartslim. Härefter påläggas och
fästas de med konsthartslim behandlade
trästrimlorna, vilkas tjocklek varierar mellan 0,5
och 1,5 mm. I Duramold-metoden använder man
tunna, konkava, av metall gjorda mallar. Då
mallarnas kontaktsida är väl polerad, erhåller
man en mycket slät och vacker yta, som ej fordrar
någon efterpolering och fördelaktigt kan
användas som yttre yta i ett flygplan.
Den andra gruppen av dukpressningsmetoderna
karakteriseras av att luften, ångan eller vätskan
inpumpas i gummisäcken (fig. 4). Trycket verkar
på föremålet antingen från inre sidan eller från
yttre sidan. Dessa metoder behöva ej
högtrycksbehållare men fordra välbyggda och starka
jig-gar och mallar. Metoden kan tillämpas på många
olika sätt för framställning av olika
flygplansdelar i stora serier. En intressant variant
framställes i fig. 5 och behöver knappast närmare för-
Fig. 3. Vidal-metoden
(t.v.) och
Duramold-metoden (t.h.) ("deflated
flexible bay technique").
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
