Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 2 november 1946 - Skörde- och tröskteknik, av Thorsten Ericsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i08i)
TEKNISK TIDSKRIFT
slora amerikanska slätterna, där skördetröskan
först kom till användning. De, som icke skaffat
sig någon erfarenhet av skördetröskning,
föreställa sig nog också i allmänhet, att det fordras
ett gynnsamt skördeväder, för att skördetröskan
skall kunna användas med fördel. De
erfarenheter, som gjorts här i Sverige, ge emellertid vid
handen, att det just är vid år med ogynnsamt
bärgningsväder, som skördetröskan kommer till
sin rätt. Efter ett regn blåser säden givetvis ur
mycket fortare, då den står på rot, än när den är
uppsatt i skylar eller krakar. Detta innebär, att
skördetröskan kan tas i användning betydligt
tidigare efter ett avbrott på grund av regn, än
vad som är fallet med självbindaren. Denna
tidsskillnad kan vid ostadig väderlek uppgå till flera
dagar. Emellertid är det nödvändigt, att skörden
med skördetröskan påbörjas på ett avsevärt högre
mognadsstadium än vid bindarskörden, och
tidsskillnaden torde uppgå till 8—10 dagar. Oaktat
detta har man funnit, att skörden med
skörde-tröska kan avslutas betydligt tidigare än vid
bin-darskörd, och tidsskillnaden har varit störst
under år med ogynnsam väderlek.
Ett vanligt fel, som en nybliven
skördetrösk-ägare i regel gör sig skyldig till, är sålunda, att
ban sätter in skördearbetet på ett för tidigt
stadium. Man måste vänta erforderlig tid, sedan
säden blivit bindarmogen. Det är ofta känslan av,
att mognaden gått för långt, och säden skall börja
drösa ur, som orsakar denna felbedömning. I
verkligheten förhåller del sig så, att även om en
del kärnor skulle falla ut under själva snittet,
eller när haspeln träffar säden, så falla kärnorna
ändock på elevatorduken och äro därmed
räddade. Vid bindare däremot gå dessa kärnor till
spillo, vilket alltså innebär, att man vid
någorlunda mogen säd, erhåller större förluster med
självbindare.
Man har på sina håll velat förfäkta, att
skördetröskan endast lämpar sig för mycket stora
arealer. Erfarenheten från Sverige pekar
emellertid på, att skördetröskan är fullt användbar på
sådana fält, som kunna skördas med en
traktordriven bindare av normal storlek. Beträffande
den minsta fältareal, som kan anses vara lämplig
för skördetröskan, föreligger egentligen ingen
undersökning i Sverige, men enligt tyska
uppgifter skulle den minsta fältarealen vara en hektar.
Ha fälten en regelbunden och lämplig form, torde
man dock kunna gå ned under den nämnda
areal-begränsningen.
Man frågar sig med en viss rätt, hur
skördeförlusterna vid skördetröskning ställa sig i jämförelse
med bindarskörd. Man torde kunna påstå, att
det är mycket svårt att efter skördetröskan hitta
ett ax på fältet, som icke är urtröskat.
Anledningen härtill är, att matningen blir mycket
jämn, i varje fall hos de skördetröskor, som ha
ungefär samma cylinderbredd som skärbredd, och
där cylindern är placerad bakom skärapparaten.
Man kan nog med fog påstå, att ingen
skörde-metod är så effektiv som
skördetröskningsineto-den. Man har vid prov i Sverige kunnat
konstatera, att skördetröskan tillvaratagit 99,5 % av
kärnmängden, då däremot motsvarande siffra
vid bindarskörd, fälttorkning och tröskning på
vanligt tröskverk i genomsnitt är 97 %.
Ett nödvändigt komplement till skördetröskan är
spannmålstorken. I länder med fastlandsklimat
och följaktligen med torra höstar har det visat
sig överflödigt med nedtorkning efter tröskningen,
men i Sverige, där vi i regel ha slor nederbörd
under bärgningssäsongen, är en spannmålstork
ofrånkomlig. Denna omständighet har nog i viss
mån verkat hämmande på användningen av
skördetröskan, ty ehuru stora framsteg gjorts
beträffande ändamålsenlig spannmålstorkning,
återstår mycket, ocli i varje fall innan man
kommit fram till en lämplig gårdsapparat. På stora
gårdar kunna egna torkar mycket väl ekonomiskt
motiveras, men för mindre gårdar måste nog
torkningen åtminstone tills vidare ske i mera
kollektiv form. Man har ansett, att en gård, som
kräver två skördetröskor, bör lia sin egen
spannmålstork. De moderna lagerhusen äro på tillväxt,
och detta innebär ju också, att spannmålstorkar
bli mer och mer tillgängliga. Avstånd och
transportmöjligheter spela givetvis en viss ekonomisk
roll, ocli det är nog önskvärt, att avståndet
mellan fält och torkanläggning icke gärna överstiger
15 km.
Drivkraften för skördetröskan är som bekant
alltid en traktor, och i regel erhålles kraften till
tröskan från traktorns kraftuttag. Man är nog i
regel benägen att välja för små traktorer, kanske
med ledning av de uppgifter, som avse
förhållandena i Amerika, där ju mäktigheten av skördarna
är betydligt lägre än exempelvis i Sverige.
Traktorn för en skördetröska av den storlek, som
användes i Sverige, alltså 5—6’ skärvidd, bör nog
ha en motorstyrka av 35—40 hk. Det finns svenska
skördetröskor, som äro utrustade med speciell
hjälpmotor och där traktorns funktion sålunda
inskränker sig till själva bogseringen. I dylika
fall kan givetvis en mindre traktor användas.
Separatdrift på skördetröskan är dock i regel
dyrare än prisskillnaden mellan den stora och den
lilla traktorn, och med tanke på att traktorns
övereffekt kan komma till nyttig användning
även för övriga arbetsuppgifter, kan man
ifrågasätta, om det icke är mer välbetänkt att lägga
merkostnaden på en större traktor typ.
Skördetröskans användningsområde i fråga om
olika odlingar är mycket stort. Förutom
lämpligheten för alla stråsädesslag kan den även med
fördel användas för stråsäd med vallinsådd. Vid
tröskning av stråsäd bör man icke gå ned till en
onödigt låg stubbhöjd, om man vill eftersträva
en hög avverkning. Skördetröskan kan mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
