Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 2 november 1946 - Skörde- och tröskteknik, av Thorsten Ericsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 november 1946
1111
en större fulländning, ocli speciellt torde den nu
mer och mer lanserade skördetröskan i
kombination ined spannmålstorkar under ogynnsamma
bärgningsår verksamt bidra till både kvantitativt
och kvalitativt större utbyte av den svenska
skörden. Den historiska utvecklingen, när det gäller
anordningar för tröskning av säd, är i all sin
enkelhet mycket intressant, och märkvärdigt nog
har själva principen egentligen aldrig förändrats
— den har endast mekaniserats. I årtusenden har
tröskningen gjorts för hand och på mer eller
mindre primitivt sätt. Den äldst kända metoden
torde väl ha varit, att man slog sädeskärven mot
ett hårt föremål, tills kärnorna lossnade. Man
fann emellertid rätt snart, att tröskningen kunde
ske på ett effektivare sätt medelst den gamla och
välkända slagan. Tröskning har som bekant
också skett genom att oskodda husdjur fingo vandra
runt över den på loggolvet eller annan hård
botten utbredda säden. Jag bör måhända också
erinra om, att det speciellt utomlands användes
andra metoder, nämligen tröskvältar och
trösk-slädar, men de hade nog alla den nackdelen, att
de förde med sig en dålig urtröskning, och de
torde väl i detta sammanhang icke ha annat än
historiskt intresse.
Den mest intressanta av dessa metoder torde
dock vara slagan, ty på den bygger egentligen
dagens moderna tröskverk. Jag är förvissad om,
att forna tiders slagtröskare nog hade ägnat
metoden ett rätt ingående studium, ty slagan fick
givetvis icke falla så, att kärnan krossades eller
sargades. Finessen var säkerligen, att slagan
skulle åstadkomma en viss reaktionsverkan på
själva axet, varigenom kärnan lossnade. Detta
är nog egentligen också, vad som sker i ett
modernt slagtröskverk.
Jag nämnde nyss, att utvecklingen på
trösk-verksområdet säkerligen varit av utslagsgivande
betydelse, när det gällt ett mera fulländat
tillvaratagande av vår spannmål. Det faktum, att det
moderna tröskverket mer och mer kunnat
eliminera nödvändigheten av en viss torrhetsgrad hos
säden, har säkerligen räddat mycket stora
mängder säd till värdefull människoföda.
Tröskningen på fältet vittnar måhända icke
omedelbart om, att detta liar möjliggjorts tack
vare effektiva tröskverk, men man kan påminna
om, att för icke så särskilt långt tillbaka i tiden
ansågs en eftertorkning i ladan ofrånkomlig, för
att en effektiv urtröskning skulle kunna äga rum.
Fälttröskningen innebär ju i motsats till
föregående en mycket arbetsbesparande metod, och
den liar möjliggjorts tack vare tröskverkets
tekniska fulländning. Den mera extrema formen av
fälttröskning, nämligen tröskning i omedelbar
följd efter självbindaren, har sina förespråkare,
men det är uppenbart, att denna endast är möjlig
vid utomordentligt gynnsamma
väderleksförhållanden, och enär sådana sällan stå till buds i vårt
klimat, måste nog metoden betecknas såsom
tvivelaktig. Den innebär nämligen, att man endera
skär säden redan vid bindarmognad, varvid dock
vattenhalten är ganska hög och sålunda
förorsakar en mer omständlig torkningsprocedur, eller
att man avvaktar en större mognadsgrad och
följaktligen även lägre fuktighetshalt. Därvid
riskerar man dock väsentligt ökade förluster genom
urfall av kärna, och så till vida kan metoden bli
synnerligen oekonomisk.
Om man nu försöker sammanställa alla dessa
möjligheter, egenskaper och betingelser, kommer
man osökt fram till en anordning, där självbim
dåren och tröskverket äro förenade till en
maskin så arrangerad, att urfall på fältet på grund
av större mognadsgrad icke riskeras. Denna
mycket förnämliga egenskap har man uppnått just
hos den moderna skördetröskan, samtidigt som
metoden i intet avseende kan betecknas såsom
riskfylld. Skördetröskan innebär ju i grund och
botten ingenting annat än att självbindaren drar
med sig tröskverket, och i stället för att bunta
säden före tröskningen, buntas halmen efter
tröskningen och kan därefter torkas och
stackläggas på önskat sätt.
Skördemetoderna
Man kan alltså skilja mellan metoden
bindar-skörd och skörd med skördetröska.
Bindarskör-den kan, som jag tidigare antytt, ske på flera
sätt. Den ursprungliga metoden och som allt
fortfarande användes i stor utsträckning har följande
förlopp. Sedan säden skurits, skylats eller
kra-kats och vunnit en lämplig torrhetsgrad, köres
den hem till ladan, och tröskningen på logen
vidtas därefter vid en tidpunkt, som med hänsyn till
övriga göromål kan befinnas lämplig. Metoden
torde nog i regel medföra en god kvalitet på
spannmålen, men den innebär andra väsentliga
olägenheter. Processen är omständlig och kräver
stor arbetskraft, och därjämte kan urfallet av
kärna bli betydligt.
Ett steg mot en mera vittgående rationalisering
är onekligen tröskning på fältet, men — enligt
vad tidigare sagts — får detta icke ske
omdömes-löst, ty då kan både kvaliteten äventyras och
förlusterna bli stora. Tröskning på fältet i ena eller
andra formen har nog sina starka anhängare,
men egendomligt nog ha de jordbrukare, som
prövat skördetröskan, en mycket bestämd
uppfattning om, att skördetröskning är en betydligt
mera överlägsen metod. Det är till och med
många, som förmena, att skördetröskan inom en
snar framtid kommer att helt ersätta tröskverket,
men sanningen torde väl vara, att båda dessa
maskintyper även framdeles komma att användas.
Ursprungligen frågade man sig, om det svenska
jordbruket verkligen var lämpat för
skördetrösk-drift, ty själva strukturen på våra
spannmålsod-lande distrikt är ju helt annorlunda än på de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
