Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 9 november 1946 - Felföreteelser vid icke-järnmetaller, av Herman Unckel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 november 1946
1131
god tillgång till botten av en liten grop,
förutsättningarna för bildning av ett skyddande skikt
äro således sämre där, detta ställe blir mindre
ädelt, anodiskt angrepp sätter in och gropen frätes
djupare.
I vissa fall framskrider korrosionen utefter
korngränserna, vilket fenomen betecknas med
"inter-kristallin" korrosion. Den kan inträffa om
strukturen består av olika kristallarter med stor
elektrokemisk potentialskillnad, i synnerhet om en
strukturbeståndsdel, vars löslighet i fast tillstånd
avtar med temperaturen, utskiljts i huvudsak längs
korngränserna. I närvaro av fukt utvecklas
lokalelement och slutligen kan godset falla sönder utan
att något nämnvärt angrepp är synligt utifrån. I
aluminiumlegeringarnas barndom hade man att
kämpa med denna svårighet, den förekommer för
övrigt också vid vissa järnlegeringar. Ofta kan
man genom en noggrant övervakad
värmebehandling avlägsna korrosionsrisken, då t.ex. vid
de för sitt goda korrosionsmotstånd
uppskattade aluminium—magnesiumlegeringar. Man
överför här de längs korngränserna samlade skikten
av Mg2Al3-kristall i från varandra isolerade öar,
vilket medför att angreppet inte kan framtränga
enär sammanhanget i skiktet brutits.
Interkristal-lin korrosion observeras också vid Al-Cu-Mg lege
ringar om uthärdningen (åldringen) efter
lös-ningsglödgningen och vattenkylningen icke som
vanligt utföres vid rumstemperatur utan vid ca
120—150°, varvid koagulation av en kopparrik
fas med större potentialskillnad mot
grundmassan inträffar.
Interkristallin korrosion och korrosion i
allmänhet påskyndas givetvis när dragspänning vid
ytan förefinnes, man talar då om
"spänningskorrosion", den ovan omtalade "season-cracking",
hör ju till denna grupp (fig. 13).
Inverkan av gaser
En angreppsform, vilken är ganska analog den
vid interkristallin korrosion kan iakttas i några
speciella fall. Om nickel glödgas i en atmosfär,
som innehåller svavelsyrlighet, t.ex. vid
stenkolseldning, reduceras S02-gasen genom nicklet och
det bildade svavlet tränger i metallens inre längs
korngränserna med påföljd att godset blir totalt
sprött. Genom inverkan av en gas, nämligen väte,
förorsakas också den bekanta väteskörheten hos
koppar, ett fenomen, vilket är besläktat med
bet-ningsskörheten hos järnet. Eventuellt i kopparn
förefintligt syre är, som förut nämnts, bundet
såsom kopparoxidul vilket på grund av sin
olöslighet förekommer i strukturen som en
särskild strukturbeståndsdel. Om dylikt material
glödgas i en atmosfär, som innehåller vätgas,
exempelvis från bränslet, diffunderar denna in
i materialet, vilket till följd av väteatomens ringa
storlek sker ganska snabbt. Överallt, där
väteatomerna inom godset träffa på oxidulen, redu-
Fig. 13. Sprickning genom inverkan av spänningar och
korrosion vid slitsad plåt av specialmässing från
sil-trumma för pappersmassa, s.k. knutsilsplåt fX 0,2).
ceras denna och vattenånga bildas. Den
sistnämnda kan dock på grund av sin molekylstorlek
inte diffundera tillbaka utan ett starkt tryck
alstras och brisningar uppstå där förut
oxidul-inneslutningarna fanns. Även koloxid anses ge
upphov till detta slag av skörhet. Härvid är inte
fullt klarlagt hur diffusionen sker, antagligen
tränger gasmolekylen fram längs kopparns
korngränser. Då handelskoppar alltid innehåller något
Cu20 bör all glödgning, även vid halvfabrikatets
vidare bearbetning, ske i neutral eller svagt
oxiderande atmosfär, men icke i en reducerande.
Utmattning
En felföreteelse, vilken är gemensam för alla
metaller är utmattningen, som kännetecknas
därav att periodiska påkänningar, redan i
storleksordningen av elasticitetsgränsen kunna leda till
brott om de upprepas tillräckligt ofta. Metallernas
kristallina struktur är inhomogen, dels varierar
orienteringen från korn till korn, men även inom
samma kristall förekomma små "byggnadsfel",
förkastningar mellan mosaikblocken. Dessa
inhomogeniteter göra, att små plastiska
deformationer uppstå vid vissa ställen, även om
genomsnitts-påkänningen ligger vid, eller under
elasticitetsgränsen. Är påkänningen inte för stor, så åstadkommer
den lokala plastiska deformationen en höjning
av sträckgränsen därstädes. Dessa ställen bli
därmed bärkraftigare och påkänningen fördelas
mera jämt, så att den överallt ligger under resp.
elasticitetsgräns och intet brott inträffar. Vid
större belastningar uppkomma dock bristningar
utgående från de glidplan, där de verksamma
skjuvspänningarna äro störst, när slutligen
godsets formändringsförmåga uttömts. Ha sprickor
först uppstått, så spridas de tämligen fort, enär
spänningen koncentreras vid sprick-spetsarna och
slutligen brister styckets återstående tvärsnitt rent
statiskt, när detta är tillräckligt försvagat.
Utmattningsbrott förekommer vid de mest skiftande
materialformerna och påkänningarna, vanligast
är kanske växlande böjning som hos axlar,
fjädrar, membranskivor m.m. Ju högre ett materials
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
