Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 16 november 1946 - Låglegerade kolståls benägenhet för spänningskorrosion, av Åke Junghem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i08i)
TEKNISK TIDSKRIFT
Samtliga prov, med undantag av de
kallbearbe-tade, voro värmebehandlade i vakuum. Proven
sprueko i allmänhet på några timmar eller också
inte alls. Kallbearbetade prover visade ökad
benägenhet för spänningskorrosion. En mycket
kraftig kallbearbetning ökade dock
motståndsförmågan mot spänningskorrosion.
Adcock12 har vidare utfört försök med prover
av mjukt stål, utformade som små tjockväggiga
tryckbehållare, vilka upphettades till en viss
temperatur. Korrosionslösningarna, som vanligtvis
utgjordes av natronlut, förvarades inuti
cylindern. Belastningen erhölls genom inre övertrycket
i behållarna.
Vid Krupp ha Houdremont, Bennek och
Wen-trup13 utfört omfattande undersökningar av
spänningskorrosion i låglegerade stål. De arbetade
huvudsakligen med de tidigare nämnda bygelproven.
En del försök utfördes också med böjprover, som
belastades med hjälp av en hävarm. Man
undersökte inverkan av olika lösningar; natronlut och
nitratlösningar. Man fann därvid att vissa
nitrat-lösningar vid 90—100°C voro mycket lämpliga
för korrosionsprov och en lösning med 36 %
Ca(N03)2, 3 % NH4NO3 och resten vatten gav
brott på kortaste tid. En lösning med 60 %
Ca(N03)2, 3 % NH4NO3 användes dock i
allmänhet vid de kruppska försöken. Vid
undersökningarna fann man, att man med stigande belastning
fick brott eller sprickor på kortare tid. Hur
kallbearbetningen av materialet inverkade var ej så
lätt att fastställa, då resultaten varierade ganska
mycket.
Försök med prover av thomasstål, som är
speciellt benäget för spänningskorrosion, med olika
ytbearbetning visade att proven stod sig bättre
mot spänningskorrosion ju finare de voro
bearbetade.
Stålets sammansättning tillmättes, som redan
framhållits, stor betydelse av dessa forskare. De
polemisera mot Parr och Straub, som ej funno
Izett-stålet beständigt mot spänningskorrosion,
och säga, att Izett-stålet vid tiden för Parrs och
Straubs försök ännu var behäftat med vissa
svagheter, som sedermera övervunnits.
Houdremont och medarbetare funno att en
tillsats av desoxiderande ämnen minskade
benägenheten för spänningskorrosion. Bäst stod sig
Izett-stålet med mer än 0,04 % Al. Utom Al-halten
befanns också kolhalten spela en stor roll.
Izett-stål med olika C-halt, från 0,09 % till 0,28 %,
undersöktes. Det visade sig att stålen med
stigande C-halt bli benägna för spänningskorrosion.
Enligt Houdremont äro medlen för att bekämpa
spänningskorrosion desamma som användas mot
mekanisk åldring.
Undersökningar av olika värmebehandlade
prover visade vid tätat Siemens-Martin-stål, att
valshuden utövar ett ogynnsamt inflytande på be-
ständigheten mot spänningskorrosion. Valshuden
ökar i hög grad risken för
spänningskorrosions-angrepp.
En undersökning av Izett-stål, som befriats från
valshud och glödgats i olika atmosfärer, kväve,
vattenånga, kolsyra samt i vakuum vid 930°,
1 080° och 1 230°C under 2—4 h, med
efterföljande normalisering vid 930°C, gav till resultat
att en glödgning i vakuum icke medförde någon
ändring i fråga om beständigheten mot
spänningskorrosion. Av de kolsyrebehandlade proven
voro endast de som värmts till 930°C beständiga.
Vattenångan verkade även försämrande.
Glödgningen i kvägas verkade i samtliga fall
försämrande. En uppvärmning i kvävgas vid 500° gav
ingen försämrande inverkan. Om den av
vattenånga och kolsyra framkallade effekten berodde
på syreabsorption eller avkolning kunde ej utan
vidare anses klart. Sannolikt sammanhänger den
dock med avkolningen. Sammanfattningsvis säger
Houdremont om dessa undersökningar, att
Izett-stålets yta kan ogynnsamt influeras av kväve men
också av avkolning.
Slutligen har vid Krupp också olika
värmebehandlingars inverkan undersökts. För
undersökningen av stålkvalitetens inverkan användes
normaliserade prover. Det var dock redan tidigare
känt, att liksom åldringen influeras även
spänningskorrosionen genom värmebehandlingar
såväl i gynnsam som ogynnsam riktning. Till de
ogynnsamma hör glödgning till för höga
temperaturer, t.ex. överhettning vid normalisering.
Långsam avkylning verkar även försämrande.
Mann fann också att upphettning under och
omkring Aci inverkade fördelaktigt på materialets
motståndsförmåga mot spänningskorrosion. Till
dessa värmebehandlingar hör
rekristallisations-glödgning mellan 600 och 700°C efter föregående
kallbearbetning, vilken också befanns inverka
gynnsamt. Av fortsatta försök, som utfördes vid
Krupp, framgår vidare, att stålens beständighet
mot spänningskorrosion påverkas av olika
avkyl-nings- - och anlöpningsbehandlingar. Vid dessa
processer influeras utskiljningsförhållandena ur
övermättade, fasta lösningar, vilket tydligen
inverkar på spänningskorrosionen.
Sammanfattningsvis säger Houdremont att den
kritiska strukturen hos stålet beror såväl på
stålets sammansättning som på den förbehandling,
värmning eller anlöpning, som stålet underkastas.
Liksom vid åldring minskar risken för
spänningskorrosion vid stigande Al- och C-halter och
ökar vid minskad desoxidering och växande
kvävehalt. Korrosionsmedlet måste vara så
beskaffat, att det dels passiverar kornet, dels
aktiverar korngränserna. Han gör däremot inga
försök att närmare förklara korrosionsförloppet.
Vidare framhålles att den mekaniska
påkänningen troligen i första hand verkar accelererande på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
