Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 23 november 1946 - Erfarenheter från jorddammsbyggnader, av Gösta Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1196
TEKNISK TIDSKRIFT
på uppströms- och nedströmssida]! omgavs med
genomsläppligare jordarter, huvudsakligen mo
och sand. Som stöd på uppströmssidan
anordnades en stentå, vilken genom ett filter med tvenne
kornfraktioner avgränsades från den övriga
fyllningen.
Tätkärnan består av en vattentät jordart. I
avsikt att minska riskerna för genombrott vid
bombskada samt för att förebygga
mullvadsgångar genom dammen är kärnan försedd med en
centralt belägen järnspånt. Denna slogs dock inte
ned, förrän dammfyllningen nått upp i höjd med
dämningsgränsen. Härigenom vann man fördelar
med avseende på byggnadsutrymme för
jordfyllningen, vilken kunde utföras rationellare, än om
dammen från början varit avdelad genom spånten
i tvenne, relativt smala strimlor. För att man
skulle ernå god tätning mellan spåntens
underkant och en i grunden nedförd tätklack av betong
är tätklacken försedd med en betongränna, fylld
med relativt mjuk asfalt (penetration 180—200°).
Sedan dammfyllningen blivit färdig ungefär upp
till dämningsgränsen, slog man ned spånten
genom jordkärnan, så att underkanten kom att
pressas in i asfalten i rännan. Innan jordfyllningen
påbörjades, inmättes rännan noggrant i ett särskilt,
efter förhållandena anpassat koordinatsystem, så
att spånten skulle kunna riktas mot rännans
centrum utefter hela dammens längd. Asfaltytan i
rännan var ca 1 m bred, för att smärre
sidoavvikelser vid neddrivningen skulle kunna tillåtas.
Vattensippringen genom dammen avsågs att
samlas upp i en vid nedströmstån anordnad
dränering av 4" betongrör med öppna fogar, fig. 3.
Ledningen lades i filter med tre kornfraktioner.
Läckningen genom dammen visade sig efter
uppdämningen vara helt obetydlig.
Med undantag för tätkärna och stenfyllning
vältades all dammfyllning med traktordragna
fårfotsvältar. Provningar visade, att bästa
packningsgrad och vältningsekonomi erhölls vid 15 cm
tjocka skikt och tio överkörningar per skikt med
två tandemkopplade vältar. Packningsgraden blev
då mycket tillfredsställande. Fig. 4 åskådliggör
resultatet av en sådan provpackning. Vid större
skikttjocklek erfordrades proportionsvis fler
överkörningar per skikt, för att samma packnings-
Fig. 2. Tvärsektion av jorddamm i Dünafloden vid Kegums
(Lettland).
Fig. 3. Dränering under utförande vid Kegumsdammen.
grad skulle erhållas. Packningskapaciteten blev
100—150 m3/h för ett vältaggregat, bestående av
traktor med två tandemkopplade fårfotsvältar.
Om man räknar med att en traktor med vält och
förare före kriget kostade 10 kr. per effektiv
vält-ningstimme här i Sverige, blev kostnaden för
packningen mindre än 0,10 kr/m3, vartill
kommer kostnaden för utredningen av materialet i
skikt. Utbredningen utfördes huvudsakligen med
traktorplog, varför även utredningskostnaden
blev obetydlig.
Tåtkärnan i Kegums utgöres av en relativt
lerhaltig, grusig och stenig jord, närmast lik vad
man i dagligt tal brukar kalla "fet pinnmo". Den
var utomordentligt tät. Vattengenomsläppligheten
k varierade mellan 10 19 och 10—11 m/s. Lerhalten
var dock för stor för att man skulle kunna packa
jorden annat än i mycket tunna skikt. Därför
fick man räkna med en avsevärt större
packningskostnad än för den övriga dammfyllningen.
Lyckligtvis voro sidoschakten relativt torra,
varför man inte behövde arbeta med
vattenöver-mättad jord. En lerig jordart med överskott av
porvatten är nämligen praktiskt taget omöjlig att
packa på ett tillfredsställande sätt.
Genom packningsprovningar fann man, att
porvolymen kunde nedbringas till ca 25 % vid en
vattenhalt av 8 à 9 %, fig. 5. Vid överskott av
porvatten blev packningsgraden dålig och
materialet kom i "jäsning". Då man skar igenom ett
sådant vattenövermättat prov och studerade
snittytan, visade det sig, att vattenöverskottet samlat
sig i små linser inuti massan på några
millimeters avstånd från varandra (jfr blåsig betong,
som gjutits med för stor vattenhalt). Man inser
lätt, att det är fullkomligt missriktat att försöka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
