Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 23 november 1946 - Erfarenheter från jorddammsbyggnader, av Gösta Alm - Erfarenheter från jorddammsbyggnader. Diskussion, av Gösta Alm, G Westerberg, Ström, P Wittrock, P Alenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 november 1946
1199
Fig. 6. Exempel på vattengenomsläpplighet vid blandningar
av sand och mjäla.
ökar med stigande halt av finmaterial i jorden.
Jordarter med stor lerhalt och rena leror kunna
över huvud taget inte packas på ett
tillfredsställande sätt. Till tätningsjord, såsom tätkärnor i
jorddammar bör man eftersträva en olikformig
jordart, där ler- eller mjälahalten inte är större än
att finmaterialet nätt och jämnt fyller porerna
i friktionsfraktionen;
vattentätheten når sitt maximivärde, då porerna
i friktionsfraktionen nätt och jämt fyllts med
finmaterial. Utföres blandning av friktionsjord och
kohesionsjord på konstgjord väg, bör man dock
ha ett litet överskott av finmaterial som extra
säkerhet med avseende på tätheten. Denna metod
har tillämpats vid Traryds kraftverk i Lagan, där
blandningen utförts i s.k. lerbråkare;
vid tätningsjord ökar packningsarbetet ungefär
med kvadraten på skikttjockleken. Sådan jord
bör därför packas i tunna skikt;
tätningsjord packas bäst med mycket tunga, släta
vältar, helst gummihjulsvältar, eller med tunga
hoppande packningsmaskiner. Vattenhalten i
jorden får icke överstiga mättningsgränsen;
friktions jordarter packas bäst med fårfotsvältar
och tunga vibratorer. Materialet skall vara
vat-tenmättat. En övermättning har ingen menlig
inverkan, ty vattenöverskottet tryckes under
packningen snabbt upp till ytan och avrinner, eller
ock infiltreras det i underliggande, delvis
avvattnade fyllning;
likformig friktionsjord är svårare att packa än
olikformig (i Kegums var vältningskapaciteten
100—150 m3/h på 15 cm skikt, i Jänikoski 150—
200 m3/h på 20 cm skikt);
vibratorer synas lämpliga för måttligt stora
jorddammar. För att packningskapaciteten skall
bli påtaglig, skola de väga minst 1 t. Man
efterlyser dock systematiskt genomförda
undersökningar av vibratorernas packningseffekt på olika
jordarter.
Enligt min uppfattning är det av vikt, att
jorddammar — framför allt stora jorddammar —
packas väl och kontrolleras under utförandet
genom fortlöpande provningar. Provningarna
böra i första hand avse packningsgrad och
vattentäthet, men det är även av vikt, att sådana
egenskaper som exempelvis inre friktion och
kompressibilitet undersökas i lämplig omfattning.
En systematiskt genomförd kontroll bidrar till
utvecklingen bl.a. därigenom, att man får bättre
kännedom om byggnadsverket och att man —
åtminstone med tiden — eventuellt kan i viss mån
frångå hittills vedertagen praxis vid
formgivningen till förmån för ändamålsenligare och
billigare konstruktioner. Så torde t.ex. den "extra
säkerheten" spånt inuti jordkärnan så
småningom kunna inbesparas, där lämplig tätningsjord
står till förfogande, men så radikala åtgärder
böra dock knappast vidtas, förrän vi fått
byggnadskontrollen mer "i blodet", då det gäller
jordfyllningar. För närvarande ägnas nämligen
jordkontrollen i dammfyllningar relativt liten
uppmärksamhet här i Sverige. Amerikanarna äro mer
avancerade i detta avseende och betraktas också
med rätta som ledande på jordbyggnadsområdet.
Man kan emellertid med glädje konstatera, att vi
i vårt land äro på frammarsch, då det gäller
geo-tekniska problem i allmänhet. Ett uttryck härför
är bl.a. Geotekniska Institutets tillblivelse
varjämte även andra företag ägna geotekniken mer
uppmärksamhet nu än tidigare.
Diskussion
Civilingenjör Alm: Materialet i jorddammar bör packas
väl. Härigenom kan sättningarna reduceras till ett
minimum. Vidare får ett väl packat material större
motståndsförmåga mot brott på grund av att porvattnet erhåller
undertryck i eventuella brottytor, medan vid dåligt
packat material överskottsvatten ökar glidfaran i
brottytorna. Friktionsmaterial är relativt lätt att packa, lermaterial
är svårare.
Jag är, i likhet med överingenjör Westerberg, av den
uppfattningen, att man bör sträva efter att kunna utesluta
tätspånten i jorddammar, men en vital förutsättning härför
är, att vi först lär oss att packa jordmaterialet till så hög
packningsgrad, att rörelserna och rasriskerna blir
obetydliga. Hittills har man väl mest byggt spånten på grund av
en allmän osäkerhetskänsla. Ur bombskadesynpunkt kan
det dock vara bra med spånt.
Särskilt vid stora dammar medför det inte nämnvärt
Fig. 7. Tvärsektion av jorddamm i Pasviksälven vid
Jänis-koski (Finland).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
