Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 49. 7 december 1946 - Atombombens verkningar, av Lars Carlbom - Mätinstrumenten vid Bikiniförsöket, av D H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 december 1946
1261
förstörda. Bland de skadade fartygen voro
slagskeppet "New York", flygplanskryssaren
"Inde-pendence" och kryssaren "Pensacola".
Några av de sänkta fartygen torde ha kunnat
räddas om ej den starka radioaktiviteten i vattnet
hade hindrat bärgningsförsök. Det har uppgivits
att aktiviteten i vattnet efter explosionen var
ekvivalent med strålningen från flera ton radium.
Detta skulle givetvis ha förorsakat stora förluster
bland besättningen om fartygen varit bemannade.
Däremot uppges värme-, y- och
neutronstrålningen i explosionsögonblicket ha varit svagare
vid andra försöket än vid det första.
Vissa åtgärder på lång sikt kunna vidtas för att
minska effekten av bombanfall såväl med
atombomber som vanliga bomber. Bebyggelsen,
särskilt industrier och förvaltningsbyggnader, bör
spridas och ej såsom skett här i landet
koncentreras till huvudstaden. Storstäder av nuvarande typ
böra avvecklas till förmån för smärre
stads-enheter, förlagda i lämplig terräng. En dylik
utveckling skulle ju även av andra skäl vara
önskvärd. Skyddsrum böra förläggas på avsevärt djup
och konstrueras så att de så mycket som möjligt
skydda mot strålning. Hus av armerad betong av
kraftigare konstruktion än de nuvarande böra
träda i stället för tegel- och träbyggnader. Här
har pekats endast på rent passiva skyddsåtgärder.
Givetvis böra därför ej aktiva försvarsåtgärder
försummas, trots att dessa aldrig kunna bli
tillräckligt effektiva mot atombomber. De passiva
åtgärderna ha också den fördelen att vara lika
verksamma i varje ögonblick, vilket skapar den
goda beredskap utan vilken ingen stat kan
överleva nästa krig.
Litteratur
1. Report of the U.S. Strategic Bombing Survev, U.S. News 5 juli
1946.
2. Report of the British mission to Japan, H.M. Stationary Office,
London 1946.
3. Masteks, D & Way, K: One World or None, New York 1946;
En värld eller ingen, Stockholm 1946.
4. Krueger, P G: Operation Crossroads, Milit. Eng. juli, sept. 1946.
5. Fairbank J:r, L C: Operation Crossroads, Milit. Eng. aug. 1946.
6. Kirkbride, C G: Operation Crossroads, Amer. Inst. chem. Eng.
Bull. 25 sept. 1946.
7. The Bikini Tests — Radiological Effects, Bull. Atomic Scientists
2 (1946) s. 26.
Mätinstrumenten vid Bikiniförsöket. Under det nyligen
utförda experimentet att bringa en atombomb att
explodera under vattnet (Tekn. T. 1946 s. 1257) kom en stor
uppsättning mätinstrument av olika slag till användning.
Det gällde bl.a. att på olika avstånd och på olika djup
registrera vattentryckvågen, samt att bestämma
vattenvågens våglängd, våghastighet och amplitud. De
mätinstrument, som kom till användning, var av följande typer:
registrerande ekolod, monterade dels på målfartygen, dels
på bojar, vågtrycksskrivare, placerade antingen på
havsbottnen eller invid stränderna, fotografi- och
televisionskameror, våghöjdsmätare, maximal-vattenhöjdsmätare och
vattenvågsmätare.
De registrerande ekoloden bestod av ultraljudsändare och
-mottagare, placerade dels i målfartygens botten och dels
Fig. 1.
Principschema
över
vågskrivare enligt
ekoprincipen; [-radiosändaren-]
{+radiosända-
ren+} sitter i
metallröret.
under bojar så förankrade, att de endast rörde sig i
lodlinjen, då tryckvågen nådde dem. Då målfartyget resp.
bojen gungade upp och ned på den av bomben
åstadkomna vattenvågen, varierade avståndet till havsbottnen i
takt med vågens frekvens och amplitud, och detta variabla
avstånd registrerades av ekoloden. Målfartygen rullade i
allmänhet ganska kraftigt, varför deras ekolods
registreringar blev mindre värdefulla. Ekoloden på bojarna gav
däremot exakta värden på vågens amplitud och frekvens.
Vågtrycksskrivare placerades på havsbottnen på olika
avstånd från explosionsplatsen. De bestod av en stötskyddad
blåsbälg (tryckdosa), vilken manövrerade en arm till en
urverksdriven skrivanordning, som startades då bojen
ut-lades och kunde gå ca 3 dagar. Elektriska instrument
placerades vid stränderna och förbands via långa kablar med
på en central plats placerade skrivare. De bestod även av
stötskyddade tryckdosor, vilka nu fick manövrera t.ex. en
rörlig spole i ett magnetfält, en trådtöjningsgivare, en
potentiometer eller en variabel reluktans. De elektriska
instrumenten var insatta i särskilda tryckkammare med en
viss grad av läckning för att instrumentet inte skulle
registrera tidvattnet.
Fotografi- och televisionskameror uppsattes på ett stort
antal platser i närheten av explosionsplatsen. Dels vanliga
fotografikameror, som kunde ta ett stort antal bilder per
tidsenhet, dels kameror som manövrerades medelst
radio-impulser på sådant sätt, att de exponerades en gång i
sekunden, och dels televisionskameror.
Fotografikamerorna var så placerade, att man på bilderna kunde göra
stereoskopiska beräkningar. Filmen i kamerorna
skyddades för den radioaktiva strålningen medelst blyskärmar.
Televisionskamerornas mottagare var placerade i två
flygplan, och framför mottagarnas katodstrålrör fanns
filmkameror.
Förutom de ovan nämnda kamerorna fanns ytterligare ett
antal i tre särskilda flygplan, vilka flög efter exakt
bestämda router och efter en viss tidtabell. Även dessa
manövrerades av de förut omnämnda radioimpulserna. Om av
någon anledning radioimpulserna skulle ha uteblivit, fanns
ett antal fotoelektriska celler, vilka reagerade för
ljuseffekten från bomben och startade samtliga kameror.
En typ av maximal-vattenhöjdskrivare var säkerligen den
enklaste av alla de instrument, som kom till användning.
Den bestod helt enkelt av kraftiga rör, försedda med en
serie oisolerade elektriska kontaktställen placerade över
varandra. Dessa kortslöts då vattnet nådde dem, och för
varje kortsluten kontakt brändes en säkring. Man hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
