Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 18 januari 1947 - Tendenser inom amerikansk ångteknik, av Torsten Wykman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 januari 194 7
51
var vänd mot eldstaden, kunde i vissa fall med
ända till 200°C överstiga temperaturen på
ång-vattenblandningen inuti tuben. I detta fall var
visserligen godstjockleken i tuberna 10—12 mm.
och samtidigt var värmebelastningen på
tubytan så hög som av storleksordningen 500 000
kcal/m2 h. Man fann vidare, att
maximitemperaturen på tuben helt naturligt var i hög grad
beroende av slaggavlagringarnas tjocklek. Man
observerade nämligen, att det uppstod en mycket
kraftig temperaturspets, just när ett slaggstycke
lossnade från tuben, varefter så småningom
tubtemperaturen sjönk ner till mera normala
värden, när slaggskiktet ökade igen. Fig. 1 visar ett
par temperaturkurvor, upptagna vid de nämnda
undersökningarna. De visar tubtemperaturens
variation i olika punkter, dels när
slaggavlagring-arna just fallit av, dels 6 h senare, när
slaggskiktet nått en viss tjocklek igen.
Man förstår, att tubmaterialet måste utsättas för
avsevärda påkänningar, när ett slaggstycke
faller av och yttertemperaturen på tuben
momentant stiger med mer än 50 %. I dylika fall kan
naturligtvis lätt påkänningen i delar av tubgodset
överstiga brottgränsen och man får en
sprickbildning på yttersidan av tuben. För undvikande
av uppkomsten av dylika fenomen är givetvis
tubdiametern och tubernas godstjocklek av stor
betydelse. Vid de anläggningar, jag såg, hade
man löst problemet genom att belägga tuberna i
den utsatta zonen med krommassa e.d., en
utväg, som man ju inte tycker är så värst tilltalande
i en modern ångpanna.
Ett annat fenomen, som man tydligen först
under de senaste åren uppmärksammat, är
uppkomsten av magnetisk järnoxid inuti
panntuber-na. Oxidbeläggningen, som är relativt lös, är i
och för sig inte så farlig, så länge den håller sig
inom vissa gränser, men det har visat sig, att på
en del ställen av tuberna djupa frätningar
uppstått under oxidskiktet. Detta vill man förklara
på så sätt att alkali från pannvattnet kan
tänkas bli koncentrerat under oxiden och ge
upphov till frätningarna. Det har därför varit
nödvändigt att avlägsna beläggningen, vilket sker
genom spolning av tuberna med i regel utspädd
saltsyra, försedd med något organiskt
skyddsmedel. Alla kraftbolag, som jag varit i kontakt med,
spolar sålunda sedan några år tillbaka sina
högtryckspannor regelbundet på detta sätt, vanligen
en gång om året, men i vissa fall oftare.
Vad orsakerna till uppkomsten av järnoxiden
kan vara är man ännu ej fullt på det klara med,
trots att man ägnat saken ett ingående studium;
det tycks under alla förhållanden vara ett
mycket komplicerat problem. Vid en anläggning, som
sålunda studerades, visade det sig, att järnoxiden
dels inkom i pannan med matarvattnet, dels
nybildades i pannans olika delar. Härvid är att
märka, att man som matarvatten använde kon-
densat och evaporerat råvatten, och syrehalten i
vattnet var så låg, att den ej var mätbar med
vanliga mätmetoder. Man vet heller ännu ej
riktigt, hur järnoxidbildningen varierar med
panntrycket, men då vi ju i Sverige ej märkt något av
detta fenomen vid pannor med 50—60 at ö tryck,
som har varit i drift i många år, tycks ju
järnoxiduppkomsten tillta relativt snabbt vid högre
tryck.
En annan avigsida med de höga trycken är
uppkomsten av kiselbeläggningar i första delen av
lågtrycksturbinerna. Svårigheterna härmed är
visserligen mycket varierande vid olika
anläggningar, men på åtskilliga ställen vållar
kiselsyran betydande besvär. Vid en station, som jag
besökte, Burlington, NJ, med ett panntryck av
95 at ö, måste man flera gånger om året göra
ren turbinerna, vilket är en omständlig procedur,
när det gäller kiselsyra. Tidigare hade man
sand-blästrat turbinskovlarna, men numera har man
gått över till tvättning med varm natronlut.
Denna station använde enbart kondensat pius
evaporerat råvatten som matarvatten, men tydligen
följer en del av kiselsyran i råvattnet med ångan
i evaporatorerna. Jag vill påpeka, att
evaporatorer liksom all övrig utrustning i denna station
var absolut förstklassiga och av modernaste
konstruktion. Andra högtrycksanläggningar, där
råvattnet innehåller kiselsyra, har liknande
svårigheter, fast i större eller mindre grad.
Ångpanneteknikens nuvarande ståndpunkt
Man använder i USA för ånggenerering
ångpannekonstruktioner av de mest skilda slag.
Man söker förgäves efter någon slags enhetlighet
i konstruktionen. Visserligen har de olika
ångpannetillverkarna vissa standardtyper, som
användes för mindre kapaciteter, men så snart det
gäller någorlunda stora aggregat, utformas
konstruktionen från fall till fall. Emellertid kan man
fastslå, att vertikalrörpannan med två eller flera
domar numera praktiskt taget helt slagit ut
sned-rörspannan, även vid mindre pannstorlekar.
Detta förhållande torde bero dels på, att
vertikalrörpannan är avsevärt gynnsammare i
cirkulationshänseende än snedrörspannan. vilket vid
moderna, högt belastade ångpannor är av stor
betydelse, dels att vertikala tuber, åtminstone de
närmast eldstaden belägna, är fördelaktigare än
horisontella med avseende på askavlagringar.
Pannor med dubbla eldstäder, varav den ena
användes för överhettning av ånga med
strålnings-överhettare, har fått en rätt stor spridning men
lämpar sig givetvis endast för stora aggregat.
Luftförvärmare ingår alltid som normal
utrustning i pannorna, man använder rekuperativa och
regenerativa, dvs. av Ljungströms-typ, ungefär
lika mycket, möjligen med övervikt för de senare
vid större pannaggregat, där de ställer sig särskilt
gynnsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
