Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 18 januari 1947 - Tendenser inom amerikansk ångteknik, av Torsten Wykman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 januari 194 7
55
pulverflamman höjas eller sänkas allt efter
belastningen, så att exempelvis vid låg last
förbränningen i huvudsak äger rum upptill i eldstaden,
varigenom man ernår en viss reglering av
överhettningstemperaturen.
Även om kolpulvereldningen som sagt
dominerar eldningstekniken, när det gäller stora och
medelstora pannor, användes dock roster av olika
typer fortfarande i stor utsträckning, speciellt vid
anläggningar, där man använder antracit-kol av
olika slag. En rosttyp, som under senare år blivit
mycket populär för mindre pannstorlekar, är
kaststokern eller "spreader stoker", som den
heter på engelska. Det är ju en gammal idé, som
här återuppstått i modern skepnad. Fig. 5 visar
en dylik stoker i genomskärning. Själva
kastmekanismen består helt enkelt av ett roterande
vinghjul med snedställda skövlar, som sprider
bränslet över rosten. Bränslemängden regleras
genom att man ändrar kolmatningen till hjulet.
Jag hade tillfälle att se några kaststokrar i drift
och jag blev verkligen förvånad över hur jämnt
bränslet spreds över rosten. En nackdel med
apparaten är, åtminstone i dess nuvarande
utförande, att man vid slaggning måste stänga av
ena halvan av rosten och låta kolet brinna ut där,
varefter man vände ned roststavarna, så att askan
föll ned i askrummet. Därefter satte man i gång
inkastningen och efter någon minut hade man
full fyr på hela rosten igen. Det hela tog
visserligen inte mer än några minuter i anspråk, men
det var omöjligt att undvika, att trycket på
pannan sjönk en del under tiden, vilket visserligen,
när det gäller rena värmeanläggningar, inte har
så stor betydelse. Att det för närvarande är en
tydlig tendens mot ökad användning av
kaststokrar, åtminstone för mindre pannor,
sammanhänger givetvis med den nuvarande situationen
på kolmarknaden i USA. Med denna stokertyp
kan man nämligen bränna kol av mera
varierande kvaliteter än med någon annan typ.
Underfeedstokrar av multipelretorttyp såsom
t.ex. Taylor-stokern har i och med
kolpulvereldningen starka frammarsch kommit allt mer ur
bruk. Orsaken härtill torde framför allt vara den
relativt stora slitningen och att den stora rostytan
är obekväm att sköta.
Medan jag är inne på eldningsanordningar skulle
jag vilja nämna en originell eldstadskonstruktion,
som jag hade tillfälle att se i drift i
Calumet-stationen i Chicago och som man väntar sig
mycket av, nämligen en cykloneldstad. Ännu så länge
finns det, såvitt jag vet, endast en eldstad av
denna typ, byggd i kombination med en
ångpanna. Annars är man för närvarande på olika
håll i Amerika sysselsatt med experiment med
eldstäder av cyklontyp för drift av gasturbiner
med kolpulver, då man nämligen genom dylika
konstruktioner hoppas kunna avskilja största
delen av kolpulveraskan redan i eldstaden. Det
aggregat jag såg hade en ganska stor kapacitet,
max. 90 t/h genererad ångmängd, men själva
förbränningskammaren var dimensionerad för
en värmebelastning, motsvarande en ångmängd
av inte mindre än 120 t/h. Eldstadens utseende
framgår schematiskt av fig. 6. Den hade formen
av en något lutande cylinder med ca 2,5 m
invändig diameter och av ungefär samma längd.
Det torkade och krossade kolet blåstes in
tillsammans med primärluften i centrum på
ugnens gavel, medan sekundärluften tillfördes
tangentiellt genom reglerbara öppningar vid
ugnens periferi. Kolet maldes ej utan krossades
endast till en styckestorlek av max. 10 mm.
Genom sekundärluftens kraftiga rotation höll
sig även de större kolbitarna svävande under
förbränningen. På grund av den höga temperaturen
i eldstaden smälte slaggen helt och hållet och
fick rinna ut nedtill genom ett hål. Genom en
öppning i cyklonugnens inre gavel fortsatte
flammorna ut i ett sekundärt förbränningsrum,
utfyllt med strålningstuber med ganska gles
delning. Men redan ca 2 m från ugnens öppning
var förbränningen slutförd, att döma av utseendet
Fig. 5. Spreader-stoker; a roterande
ma-tarvals, b fördelarhjul, c cirkulärt tråg,
justerbart i och för ändring av
kastvinkeln, d död plåt, e Uppbara roster.
Fig. 6. Schematisk bild av
cykloneldstad; a kolbunker, b torkanordning
med varmlufttillförsel, c kolkross, d kol
och primärluft, e sekundärluft, f
vatten-tuber, klädda med krommassa, g
slagg-avtappningshål, h strålningstuber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
