Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 18 januari 1947 - Tendenser inom amerikansk ångteknik, av Torsten Wykman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
TEKNISK TIDSKRIFT
såg också närmast ut som en liten fabrik, så
omfattande var den. Verket hade ett särskilt kemiskt1
laboratorium, som övervakade vattenreningen
mycket omsorgsfullt. Bl.a. provade man
pannvattnet tre gånger per skift och tog varje gång
ut vattenprov på inte mindre än åtta olika ställen
i pannan. Pannan hade gått i ca fyra år utan
något som helst krångel av något slag.
Avloppsångan från den till pannan kopplade
högtrycksturbinen gick inte till en lågtrycksturbin utan
användes som fabrikationsånga i en närbelägen
kemisk fabrik; i annat fall hade man säkert haft
besvärligheter med kiselbeläggningar.
Den vanligaste reningsmetoden är i USA liksom
här användning av jonutbytesfilter med i regel
olika sorters zeoliter som filtermaterial. Vattnen
i de amerikanska floderna innehåller ofta
avsevärda mängder kiselsyra och firmorna, som
tillverkar reningsapparatur, har därför lagt ner
mycket arbete på att få fram tillförlitliga metoder
för att ta bort silikaterna. Man tycks också ha
lyckats bra, då man nämligen numera för vatten
med en kiselsyrehalt av 20—30 mg/l garanterar
en resthalt efter reningen av endast 1—2 mg/1.
Som koaguleringsmedel för silikaterna användes i
regel järnsulfat eller magnesia. För att ta bort
den efter avhärdningsfiltren oundvikliga
resthård-heten användes trinatriumfosfatdosering direkt i
pannan. Vid flera högtrycksanläggningar har man
emellertid under de senaste åren gått över till
dosering av trikaliumfosfat i stället, då man anser
sig ha funnit, att slamavlagringarna i pannan blir
mindre härigenom.
Fig. 4. Kolpulverinstallation för mindre ångpanna
(ånggenerering ca 2,5 tlh), t.v. kolkvarn med drivmotor, t.h.
kolpulverbrännare på pannans frontvägg.
Nyheter inom eldningstekniken
Vad som frapperar en mest, när det gäller ång
pannetekniken i USA för närvarande, är, att
kolpulvereldningen slagit igenom så fullständigt
Praktiskt taget samtliga koleldade pannor över
50 t/h, som installerats under de senaste 10
åren, är anordnade med kolpulvereldning. Även
för pannor ned till 10 t/h är kolpulver myckel
vanligt. För pannor av så små kapaciteter ställer
man vanligen upp kvarnen alldeles intill pannan
på eldarplanet och ifrån denna leder endast ett
kolpulverrör fram till brännaren på pannan. Fig.
4 visar en dylik uppställning. Som synes är det
ett mycket enkelt och trevligt arrangemang.
Alla som jag har talat med, både driftfolk och
andra, har framhållit kolpulvereldningens stora
fördelar, framför allt dess lättskötthet, och det
är inget tvivel om att kolpulvereldningen i
Amerika inom en snar framtid kommer att än mer
dominera eldningstekniken. En mångfald olika
kvarntyper och brännarkonstruktioner användes
och erfarenheterna tycks överallt vara goda. Även
underhållet av kvarnar o.d. synes vara
synnerligen litet, att döma av de siffror, som jag har fått
från olika håll.
Det direkta systemet, dvs. att kolpulvret blåses
direkt från kvarnen eller kvarnarna till
brännarna utan att gå via en mellanbunker, användes
nästan undantagslöst. Härigenom bortfaller
praktiskt taget risken för eldsvådor i pulvret.
Eldstadsrumsbelastningarna synes hålla sig
inom rätt rimliga gränser. Trots detta får man
emellertid vid stora enheter hög värmebelastning
på strålningseldytorna, då ju väggytan inte ökar
i samma grad som volymen, när
aggregatstorleken ökar. Denna höga eldytebelastning ger
upphov till de förut omnämnda
spricknätsfenome-nen på väggtuberna, när man har en mindre god
vattencirkulation, och orsakar slaggsvårigheter
på de främre konvektionseldytorna. Man ansåg
därför ganska allmänt bland driftfolk, att
eld-stadsrumsbelastningen borde sänkas i allmänhet
och tendensen är nog också för närvarande att
öka eldstädernas dimensioner ytterligare. En
bidragande orsak härtill är också, att det numera
på grund av alltmer mekaniserad brytning i
kolgruvorna blir vanligare att saluföra kol med
högre askhalt än tidigare.
Eldstäder med flytande slaggavtappning är
ganska vanliga i Amerika, framför allt givetvis
i de områden, där man använder kol med låg
smältpunkt på askan. Denna eldningsmetod har
bl.a. den fördelen, att mängden flygaska blir
avsevärt mindre än vid vanlig kolpulvereldning,
men man har å andra sidan inte samma
möjligheter att variera belastningen.
Som en nyhet på kolpulvereldningens område
kan jag nämna, att man numera på större pannor
har börjat utföra brännarna så, att de kan
vridas i höjdled under drift. Härigenom kan kol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
