Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 18 januari 1947 - Tendenser inom amerikansk ångteknik, av Torsten Wykman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 januari 194 7
57
härför. Turbiner för höga tryck och temperaturer
byggs numera med dubbla höljen, i regel helt
skilda från varandra. Mellanrummet mellan de
två husen står i förbindelse med ett trycksteg i
turbinen, ungefär mitt emellan admissionstrycket
och atmosfären. På så sätt blir det inre höljet
värmt från båda sidor och vidare är hela
tryckskillnaden uppdelad på två steg. Härigenom blir
vardera höljet avsevärt tunnare än om ett enda
hus skulle behöva dimensioneras för hela trycket
och dessutom kan turbinen värmas upp till full
drifttemperatur snabbare utan att farliga
värmespänningar uppstår. Fig. 7 visar en
högtrycksturbin av denna typ. Jag hade tillfälle att se flera
dylika dubbelmantlade turbiner under montage.
Svetsning av turbinhus har ännu ej kommit till
användning i USA, åtminstone ej när det gäller
större turbiner.
I allmänhet har man vid högtrycksturbiner
ganska många avtappningssteg för
matarvattenförvärmning, 3—4 steg är det vanliga, men man
har i vissa fall använt ända upp till 6 steg, vilket
emellertid torde vara att gå väl långt, då frågan
är, om inte den värmeekonomiska vinsten, som
härigenom teoretiskt ernås, ätes upp av den
komplicerade apparaturen med dess stora
möjligheter till driftkrångel. I många fall anordnar man
på huvudturbinens axel en särskild liten
avtapp-nings-mottrycksturbin, som får lämna ånga till
matarvattenförvärmningen. Detta gäller särskilt
vid förkopplingsturbiner, som sammankopplas
med äldre låghycksturbiner, vilka vanligen ej är
lämpade för avtappning av ånga för
förvärm-ningsändamål.
Värmeekonomi vid moderna ångkraftanläggningar
Jag nämnde förut på tal om kvicksilverpannan,
att man med moderna dylika aggregat kan ernå
termiska verkningsgrader av ända till 37 %, ja,
man planerar med framtida aggregat att komma
upp till över 40 %. Härvid räknar man
visserligen med att använda en temperatur på
kvicksilverångan av över 700°G, och det torde nog
dröja åtskilliga år ännu, innan man kommer så
långt.
Men även vid de stora, moderna
ånganläggningarna, som arbetar med höga tryck och
temperaturer, har man kommit långt i fråga om
värmeekonomi, trots att pannorna dimensioneras så,
att avgastemperaturen i regel ej understiger 135—
140°C, med hänsyn till korrosionsrisken vid den
i allmänhet rätt höga svavelhalten i de
amerikanska kolen. En bidragande orsak till den goda
värmeekonomin är givetvis den långt drivna
matarvattenförvärmningen med avtappningsånga
i flera steg.
Vid exempelvis en anläggning, som jag speciellt
känner till, Port Washington, hade man under
år 1944 haft en nettovärmeförbrukning, dvs. efter
avdrag för hjälpmaskinernas effektbehov, av
2 650 kcal per kWh för året i sin helhet,
motsvarande en termisk verkningsgrad av inte mindre
än 32,5 %. Detta är således ingen paradsiffra,
uppmätt vid ett enstaka tillfälle, utan ett
medeltal för hela året. Onekligen en vacker siffra! Det
finns åtskilliga kraftverk, som har kommit ändå
längre i fråga om värmeekonomin. Så gäller det
också här grundlastverk, som arbetar med hög,
konstant belastning året runt och med enheter
på närmare 100 000 kW i ett enda aggregat.
Tendenser vid marina ånganläggningar
Även på det marina området i USA har den
ångtekniska utrustningen under de senaste tio åren
genomgått en avsevärd utveckling mot högre
tryck och temperaturer. Den tidigare
dominerande fartygspannan, den skotska, har mer och
mer kommit ur bruk och ersatts av
vattenrörpannor av olika typer, om man undantar de
allra minsta fartygsstorlekarna. Även i fråga
om maskineriet har stora förändringar skett på
senare år, i det att man mer och mer gått in för
turbiner i stället för kolvmaskiner även på rena
lastfartyg för att kunna utnyttja högre
ångtemperaturer och högre vakuum och samtidigt
erhålla ett mindre utrymmeskrävande maskineri.
Som ett typiskt exempel på utvecklingen kan
nämnas, att de under senare delen av kriget
byggda "Victory"-fartygen utrustades med
turbinma-skineri med ett admissionstryck på ångan av ca
32 at ö och en temperatur av 400°C, medan
"Liberty"-skeppen, som byggdes under ett
tidigare skede av kriget, ännu var försedda med
kolvmaskineri och pannor för motsvarande mera
traditionella tryck och temperaturer.
Ett annat exempel, som är belysande för
utvecklingstendenserna i USA, är, att man redan före
kriget på många av malmångarna på de stora
sjöarna t.o.m. bytt ut de befintliga skotska
pannorna och ångmaskinerna mot moderna
vattenrörpannor och turbiner.
Ett flertal typer av marina vattenrörpannor
förekommer. En av de modernaste, som
installerats i stort antal under de senaste åren och som
lämpar sig även för de högsta förekommande
ångtryck, visas i fig. 8. I regel byggs två sådana
pannor ihop till ett block och ger då ett
synnerligen kompakt och samtidigt lätt pannaggregat.
Eldningen sker givetvis i regel med olja, men
även ett ganska stort antal koleldade fartyg har
byggts i USA under senare år, huvudsakligen
malmångare. Eldningen med kol skei med
mekanisk stoker, varvid i de flesta fall den förut
omnämnda kaststokern kommit till användning.
Denna stokertyp har nämligen visat sig
synnerligen lämplig som marinstoker på grund av sin
enkla skötsel och sin förmåga att kunna med gott
resultat bränna kol av de mest skiftande slag.
Det turbinmaskineri, som normalt användes,
består i regel av en högtrycks- och en lågtryckstur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
