Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 18 januari 1947 - Nya fiskemetoder, av Karl-Hugo Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 januari 194 7
63
Nya fiskemetoder
Civilingeniör Karl-Hugo Larsson, Stockholm
Fångstmetoder och redskap för fiske i öppen
sjö kunna uppdelas i tre huvudgrupper —
redskap för krokfiske, i vattnet utsatta nät, garn och
ryssjor, samt rörliga redskap.
Fiske med krok är väl så allmänt bekant, att
det inte behöver närmare beskrivas. Bland
amatör- och sportfiskare dominerar den
fångstmetoden, och den har på detta område under en
tämligen kort tidrymd utvecklats på ett sätt, som kan
ge anvisning på vad man kan ernå genom
systematiska prov och experiment för att föra fram
andra redskap till större fångstkapacitet. Om man
jämför den av våra skämttidningar vid
sekelskiftet flitigt omhuldade sommargästens metspö med
en daggmask på kroken med våra dagars
sportfiskares tekniskt fulländade spinnspö med dess
mångfald av olika drag och flugor och allt vad
det nu heter, så får man en talande bild av
möjligheterna till tekniska förbättringar på
fiskredskapens område.
Vissa detaljer från sportfisket kunna utnyttjas
även vid yrkesmässigt fiske. Jag förmodar, att
t.ex. användningen av senor i stället för linor till
revar och tafsar först skett för sportfiskeändamål.
Amatörfiskarens långrev har sin motsvarighet
bland hans yrkeskolleger i backefisket eller fisket
med anglar, som man säger på Gotland. Innan
fiskebåtarna allmänt motoriserades, var
backefisket av mycket stor betydelse, men även i våra
dagar är det att räkna med. Storbackefisket, som
av våra västkustfiskare bedrives i engelska och
skotska farvatten, lär just i år få en ganska
betydande omfattning. Vid Lofoten och vid Island
är backefisket ännu — när det gäller torsk — ett
mycket vanligt fångstsätt. De tekniska
hjälpmedlen för backefiske bestå huvudsakligen i
maskindrivna vinschar för hemtagning av hackorna.
Dörjefisket, fig. 1, som tillgår så, att en båt
under gång med sakta fart släpar efter sig ett antal
drag, nyttjas i vårt land för fångst av makrill. I
Alaska fångas lax på ett likartat sätt. Tonfisk
brukar i våra farvatten fångas med grova krokar,
som få hänga fritt ned i vattnet från en
stillalig-gande båt. Som agn användes en hel fisk — sill
eller makrill — och det krävs kraftiga grejor för
detta fiske.
Jag har aldrig lyckats få klart för mig skillnaden
Föredrag i avd. Skeppsbyggnadskonst och Flygteknik den 26 april
1946.
639.2.081(485)
mellan nät och garn, då båda dessa uttryck
användas på olika platser litet om vartannat. Över
huvud taget råder en stor förbistring i fråga om
namn på fiskredskap, och de skilda
landsändarnas dialekter ha helt olika men ofta mycket
karakteristiska beteckningar för en och samma sak.
I allmänhet utsättas nät på havsbottnen, under
det att garn flyta i vattnet, antingen omedelbart
vid ytan eller svävande på större eller mindre
djup under ytan. Med bottennät fångas
företrädesvis flatfisk och vissa slag av strandfisk, såsom
abborre och sik. För fiske nära land användas
även större och mindre ryssjor. Vid ålfisket
begagnar man sig av mycket stora ryssjor eller
också av ålbottengarn, vilka sträcka sig långt ut från
land. Det svenska ålfisket har sin tyngdpunkt
förlagd till den skånska ostkusten men även i
Blekinge, i Kalmarsund upp efter smålandskusten
och vid Öland och Gotland fångas vandringsålen,
när den på höstarna anträder den långa färden
tvärs över Atlanten till lekplatsen i de stora
djupen mellan Azorerna och Bermudasöarna.
Med garn fångas i vårt land företrädesvis
strömming och sill samt lax och makrill. Laxgarn och
makrillgarn, fig. 2, äro alltid försedda med så
mycket korkflöten på övre telnan, att de flyta på
vattnet och alltså icke kunna nå djupare ned än
vad som motsvarar garnens höjd. Sillgarn och
strömmingsgarn sänkas till olika djup allt efter
temperaturen i vattnet, belysningsförhållanden
etc. I mellersta Östersjön och Bottenhavet är det
vanligt att förankra ett antal strömmingsgarn
med draggar, övriga garn få oftast driva fritt med
båten förtöjd i ena ändan av garnlänken eller
under segel nära den ena bojen. Allt garnfiske
sker nattetid, och garnlänkarna måste därför vara
Fig. 1. Dörjefiske.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
