Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 1 februari 1947 - Vattenturbinernas regulatorer och frekvensregleringen, av Carl E Söderbaum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 februari 1947
117
knappast realiserbart på grund av de avsiktliga
frekvensavvikelser, som man ibland är nödsakad
att tillgripa. Om man på grund av otillräcklig
effekt kört så, att synkronuren gå någon minut
för sakta, vill man vid första tillfälle rätta till
detta genom att köra med någon överfrekvens,
exempelvis + 0,3 p/s. Finregleringen skulle då
direkt motverka denna korrigering. Vid en del
stationer kunna tappningsändringar också vara
rent av förbjudna under vissa tidsperioder.
Som en första utvecklingsetapp kan man tänka
sig att man förbättrar kommunikationerna till
toppbelastningsstationerna, sådana som Motala,
Malfors, Torpshammar m.fl. Dessa köra nu i
regel på tidsschema. I första hand kan man tänka
sig direkt telefonförbindelse till den
frekvensregle-rande stationen, t.ex. genom högfrekvenstelefon
på kraftledningarna, men ett vidare
utvecklingssteg är naturligtvis att utföra denna manöver
automatiskt, såsom mellan Hojum- och
Olide-turbinerna. Det förtjänar här att framhållas, att
frekvensregleringen icke blott påverkas av
belastningens variationer utan även just av
insättningen och borttagningen av effektalstrande
maskineri i samkörande stationer.
De nya elektriska turbinregulatorerna borde
kunna öppna möjligheter till en förbättring av
frekvenshållningen, men framför allt till en
lämpligare fördelning av frekvenshållningsbesväret.
De mekaniska regulatorerna uppvisa en hel rad
olika regulatortyper. Dessa oupphörliga
variationer äro för driften en stor nackdel. När nu de
elektriska regulatorerna komma fram borde man
försöka få in en standardutrustning, där icke blott
själva det frekvenskännande organet får en viss
karakteristik, utan även inställningsorganen bli
fullt identiska. Man borde också skaffa sig en
ytterligt noggrann provningsutrustning, med
vilken alla regulatorer för nytillkommande större
maskinerier borde kunna justeras och kalibreras.
Hur långt man kan och bör driva noggrannheten
är ännu icke klart, men för att visa vart förslaget
syftar kan följande regleringsschema antydas:
Götaälvsstationerna inställas för känsligaste
reglering, Indalsälvsstationerna inställas så, att de
ingripa vid frekvensavvikelser av - 0,2 p/s,
Ånger-manälvsstationerna vid - 0,3 p/s och
Luleälvssta-tionerna vid - 0,4 p/s. Vid avvikelser större än
i 0,5 p/s böra samtliga stationer ingripa, då i ett
sådant fall exceptionella förhållanden sannolikt
inträffat.
Det kan dock hända, att den elektriska
regulatorn erbjuder även andra
regleringskombinationer. Försök komma inom den närmaste tiden att
utföras av Vattenfallsstyrelsen på den punkten.
Då det därvid är fråga om stora maskiner,
kommer man att använda det elektriska styrdonet för
att genomföra vissa körschemor, men man
kommer att bibehålla den eldrivna pendelstyrningen
såsom reservorgan.
Driftstörningar
Studeras slutligen turbinernas
arbetsförhållanden vid olika slag av driftstörningar kan man
konstatera, att snabbt övergående kortslutningar
och jordslutningar i nätet huvudsakligen inverka
på de reaktiva strömmarna, varför inte någon
turbinreglering erfordras vid dessa.
Effektpendlingar mellan stationerna har man nu kommit
ganska väl till rätta med och de moderna
linje-reläerna ta hänsyn till dessa. Det är dock fråga
om, huruvida man inte borde införa
pendelspärrar även på turbinregleringen. Det borde inte vara
någon märkvärdig sak att få fram dylika i
analogi med pendelspärrarna vid reläerna. Dessa nya
pendelspärrar skulle vid pendling fastlåsa
turbin-pådragen.
Vid utlösning av en kraftledning, som överför
relativt stor effekt i förhållande till de båda
block, som den sammanbinder, uppstår en
frekvensstegring hos kraftleverantören och en
frekvenssänkning hos mottagaren. Det är då
angeläget att snabbt vidta åtgärder i de båda, genom
utlösningen bildade delnäten. I leverantörnätet
skall man dra igen turbinpådragen och i
motta-garnätet skall man öppna alla turbinpådrag så
hastigt som möjligt. Vid de elektriska
regulatorerna låter det sig lätt göra att för denna
omställning använda frekvenssprångrelä5. En dylik
reläutrustning har under mer än ett år varit i
kontinuerlig drift i Trollhättan, för att vid
frekvensfall koppla bort elektriska
ångpanneanläggningar. Reläet har under denna tid alltid
verkställt denna bortkoppling riktigt och det har
aldrig förekommit några omotiverade
utlösningar. För Trollhättans del skulle det alltså endast
vara fråga om att till detta relä ansluta ett
mel-lanrelä, som vid frekvenssänkningar skulle öppna
pådragen på så många maskiner som för tillfället
anses erforderliga. Det är tydligt, att man på så
vis snabbt skulle kunna återställa normala
driftförhållanden, om erforderligt reservmaskineri
funnes gående synkront med stängda ledskenor.
Är så icke fallet får man införa sektioneringar
samt avkoppling av elektriska ångpannor och
annan liknande belastning. Alla dessa åtgärder
skulle då dirigeras av ett frekvenssprångrelä.
Detta är att dra ut de yttersta konsekvenserna.
Man kan naturligtvis också tänka sig andra
sek-tioneringsreläer och vidare att, om man inför
elektriska regulatorer, man i så fall nöjer sig med
den pådragshastighet, som dessa ge.
Ol jetrycksystemet
Säkerhetsanordningarna inom själva
turbinan-läggningarna böra knappast bli föremål för några
större omändringar. Ett par frågor skola dock
beröras.
Oljetrycksvakter skola naturligtvis förekomma
nu som tidigare och de få åstadkomma signal,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
