Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 8 mars 1947 - Framställning av högprocentig vätesuperoxid i Tyskland under kriget, av T Rooth - Aromatiska kolväten ur petroleum, av SHl - Myggolja, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
TEKNISK TIDSKRIFT
uppges grunda sig på det förhållandet, att de fria
vätejonerna kan förena sig med syremolekyler under bildande
av vätesuperoxid. Processen är reversibel. En
gasblandning med 5 % syrgas, vattenånga och vätgas med ett tryck
obetydligt överstigande atmosfärstrycket pressas genom
apparaten medelst pumpen vid A (fig. 1). Gasblandningen
genomgår en värmeväxlare och inkommer i
joniserings-kammaren B, där en del av vätet atomiseras eller
joniseras. Joniseringskammaren innehåller en serie parallella
kvartsplattor. Ena sidan av dessa är överdragen med ett
aluminiumskikt, som är förbundet med en strömkälla.
Plattornas andra sida har behandlats med fluorvätesyra.
Plattorna är 0,5 cm tjocka, 50 cm långa och 50 cm breda.
Avståndet mellan dem är 0,5 cm. De med aluminium icke
överdragna sidorna är vända mot varandra. Plattorna är
parallellkopplade med en växelströmskälla, som har en
spänning på 12 000 V och en frekvens på 9 500 p/s, varvid
effekten för varje par plattor är 0,96 kW.
Gasen har i joniseringskammaren en medeltemperatur av
160°C ocli dess ångtryck motsvarar mättad ångas vid 60°C.
Vätesuperoxiden bildas i form av ånga i
joniseringskammaren och ledes tillsammans med de gaser, som icke
deltagit i reaktionen, till den förut nämnda värmeväxlaren
och därifrån till en rektifikationskolonn innehållande
Raschig-ringar. Till en enhet på 2 000 kW behövs fem
dylika kolonner, med en diameter på 1,7 m anordnade
parallellt med varandra. Upptill i kolonnen är en
kondensator, som kyles med vatten, vilket har en temperatur av
25°C före och 50°C efter kondensatorn. Genom röret F
införes destillerat vatten. Förbrukningen utgör under förut
angivna betingelser 538 1. Genom avloppet G avrinner en
10 procentig vätesuperoxidlösning. Denna är mycket ren
och kan lagras i denna form. Vid H införes den vätgas och
syrgas, som skall omsättas vid reaktionen. Vid en enhet
på 2 000 kW åtgår 46,3 m3 syrgas. Vätgasen tillföres i
överskott, varvid ett tryck på minst 100 mm vattenpelare
upprätthålles. Kondensatorn E nedkyler gasen till 60°G.
Den från vätesuperoxid befriade gasblandningen ledes åter
till pumpen A. Vid en enhet på 2 000 kW åtgår omkring
107 000 ms gas. Pumptrycket är 200 mm vattenpelare. Gasen
passerar åter värmeväxlaren C, där temperaturen höjes
från 60°C till den temperatur, som fordras i
joniseringskammaren. Vid nämnda enhet finns i kylarna ytor på 600
m2 överdragna med aluminium.
Utbytet utgör ca 25 g/kWh vätesuperoxid räknad som
100-procentig. Vid en anläggning på 2 000 kW kan sålunda
utvinnas 400 t på 8 000 h. Det avgörande för metodens
lönsamhet är således priset på den elektriska energin (J Mc
Aulay, D B Clapp, W Slatek, K-A Cooper, W-H
CORMLEY i Chimie. & Ind. 1946 h. 6). T Rooth
Aromatiska kolväten ur petroleum. Ar 1945 bildades i
England ett bolag för att utnyttja en av G Weizmann
uppfunnen metod, som möjliggör framställning av ett stort
antal aromatiska kolväten i praktiskt taget ren form ur
icke aromatiska utgångsmaterial, såsom brännolja (naphta)
eller dieselolja (gasoil). Samtidigt fås en gasblandning med
hög halt av olefiner. Förfarandet går i England under
namnet "Catarole process".
Den flytande produkten från catarolprocessen innehåller
nästan alla lågkokande aromatiska kolväten, t.ex. bensol,
toluol, xyloler, etylbensol, styrol, alkylbensoler, naftalin,
alkvlnaftalin, antracen, fenantren, fluoren, pyren och
krysen, som alla kan fås i ren form genom azeotrop eller
fraktionerad destillation och kristallisation. Synteser
utgående från aromatiska kolväten ocli olefiner, t.ex.
framställning av styrol ur etylen och bensol eller
isopropyl-bensol ur propylen och bensol, kan utföras ekonomiskt,
därför att båda komponenterna blir tillgängliga på samma
plats. En annan fördel med catarolprocessen är dess
an-passlighet: inom vissa gränser kan produktens kemiska
sammansättning ändras, så att den passar marknadsläget.
Produkterna användes vid tillverkning av en stor mängd
varor, t.ex. färg, fernissor, färgämnen, farmaceutiska
preparat, fotografiska kemikalier, syntetisk fiber, syntetiskt
gummi, lösningsmedel, konstharts, mjukgörningsmedel,
hudkrämer och insektsmedel.
Brännolja och dieselolja är de viktigaste råmaterialen
för catarolprocessen, men denna kan anpassas så, att även
andra utgångsmaterial, såsom skifferolja eller olja från
lågtemperaturkoksning, kan, användas. Under de senaste
tio åren har det allt mer blivit tydligt, att kol icke längre
är det enda eller ens det främsta utgångsmaterialet för
framställning av aromatiska kolväten, utan att det är
möjligt att överföra alifatiska kolväten till aromatiska med
samma antal kolatomer med hjälp av aluminiumoxid som
katalysator och t.ex. kromoxid som aktivator. Av olika
skäl har emellertid endast få aromatiska kolväten
framställts på detta sätt. A andra sidan ger kol vid koksning
direkt hela raden av aromatiska kolväten, men den mängd
stenkolstjära, som kan framställas beror uppenbarligen av
efterfrågan på koks.
Fortsatta undersökningar beträffande omvandlingen av
alifatiska kolväten till aromatiska har visat, att det är
möjligt att behandla varje icke aromatiskt
utgångsmaterial så, att alla möjliga aromatiska kolväten erhålles.
Petroleum kommer därför icke längre i andra hand som
råmaterial för aromater. Genom att välja olika
utgångsmaterial är det även möjligt att variera den aromatiska
produktens sammansättning.
Om petroleum vid atmosfärstryck får passera genom
tuber innehållande lämplig katalysator vid 630—680°
och med en hastighet av 0,05—0,5 I/h och
katalysatorvolym, består den erhållna vätskan till minst 95 % av
aromater. Dessutom får man värdefulla gasformiga
produkter. Av en tung brännolja (ur råolja av naftentyp)
erhölls t.ex. ca 50 <% vätska och resten gas.
Reaktionsprodukten blir nästan fri från svavel-, kväve- och
syreföreningar, även om sådana finns i utgångsmaterialet. Detta
underlättar betydligt uppdelningen av kolväteblandningen
i rena komponenter. SHl
Myggolja. Citronellaoljan, den semestrande amerikanens
räddning, började redan före kriget få konkurrens som
myggolja. Då USA:s armé måste utföra operationer i
tropikerna, behövdes effektivt skydd mot mygg och flugor.
DDT och andra medel mot insekter hade ännu icke
upptäckts och till förfogande stående medel mot larverna, t.ex.
besprutning med olja och Parisergrönt, kunde användas
endast inom ockuperat område. Därför uppstod problemet
att avskräcka insekterna, tills dëras förökning kunde
kontrolleras.
Även om myggor kan sticka genom en skjorta, ger en
soldats kläder ganska gott skydd, men huvudnät och
handskar kan icke användas i strid, varför kemiska
avskräck-ningsmedel, som utan skada kunde anbringas direkt på
huden, måste framställas. Tusentals föreslagna myggmedel
provades vid Bureau of Entomology and Plant Quarantine,
US Department of Agriculture. Endast ett fåtal bestod
proven, och de bästa egenskaperna mot två viktiga myggarter
och en flugart hade en flytande blandning av tre ämnen:
dimetylftalat ................ 60 % mot Anopheles qua-
drimaculatus (malaria)
2-etyl—1,3-hexandiol ........ 20 % mot Aedes aegyptae
(gula febern)
oc, a>-dimetyl—»’-karbobutoxi-
y-dihydropyron ............ 20 % mot en bitande
flugart
I allmänhet har föreningar i blandning som i ovan
anförda exempel större verkan än summan av de enskilda
avskräckningsmedlen. God verkan mot en insektsgrupp
åtföljs vanligen av god verkan mot hela familjen.
Därför kan den angivna blandningen användas även mot andra
än de nämnda mygg- och flugarterna.
Bedömningen av de olika ämnenas verkan skedde genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
