Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 22 mars 1947 - Flytande atlantflygfält på Stora Värtan, av Gunnar Wallgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 mars 1947
275
tjockleken skall kunna tåla belastningen måste
den vara utförd av korsarmerad strängbetong.
Flyter plattan direkt på vattnet är det
emellertid uppenbart att om ett hål skulle uppstå på
plattan vatten kommer att strömma upp genom
detta och utbreda sig över plattan, varigenom
bela konstruktionen skulle förlora sin flytkraft
och sjunka. Med hänsyn bl.a. till bombfaran vore
därför en dylik konstruktion oduglig.
För att konstruktionen skall bli praktiskt
användbar måste därför varje del av plattan ges en
av andra delar oberoende egen flytkraft. Detta
kan tänkas ske — på sätt som framgår av fig. 5 —
därigenom att på plattans undersida anordnas ett
system av varandra korsande lagom höga
betongbalkar, som sålunda bilda nedåt öppna celler,
vilka hållas lagom fyllda ined luft. En ständigt
mindre lufttillförsel (motsvarande oundvikligt
läckage) kan ske genom att lämpligt perforerade
tryckluftledningar förläggas under
konstruktionen. Från dessa bubblar ständigt en viss mängd
luft upp, som tillföres cellerna. I varje cell äro
anordnade ett eller flera vertikala luftningsrör
(försedda med vattenavskiljare), vilkas nedre
ändar mynna på visst djup i cellen och vilkas övre
ändar stå i förbindelse med den fria luften. När för
mycket luft inkommer i cellen och vattenytan i
densamma därigenom sjunker under
luftningsrö-rets mynning kommer denna att friläggas, varvid
överskottsluften avgår genom röret. Genom dessa
enkla anordningar kan konstruktionens flythöjd
hållas konstant. Uppdelningen i en primär
konstruktion (balksystemet) och en sekundär
konstruktion (plattorna mellan balkarna) medför
även den fördelen, att momenten och
spänningarna i det primära systemet bli oberoende av
Poissons tal och därmed mindre.
Enär konstruktionen måste vara lufttät och
sålunda inga sprickor få förekomma torde vid
denna konstruktion något annat material än
korsarmerad strängbetong knappast komma
ifråga. Om avståndet mellan primärsystemets
Fi(j. 5. Sektion av landningsbana.
balkar väljes till 7 m blir detta även
spännvidden på de korsarmerade plattor, som direkt skola
bära belastningen mellan dem. På en dylik platta
bli de böjande momenten under lasten, om plattan
antages ’halvt’ inspänd, ungefär 10,5 mt/m. Om
plattan göres 22 cm tjock svarar detta mot en
dragpåkänning av 130 kg/cnr på plattans
undersida, räknad på det homogena tvärsnittet, en
spänning som torde vara lämplig för
strängbetong som skall förbli sprickfri.
Belastningen av två koncentrerade krafter med
ca 7 m inbördes avstånd åstadkommer relativt
små påkänningar på primärsystemets balkar.
Den mest ansträngda balken kommer sålunda
därvid att utsättas för ett böjande moment av
endast omkring 87 mt, vilket motsvarar en
dragpåkänning i underkanten av endast ca 54 kg/cnr,
räknat på det homogena tvärsnittet.
Av det sagda torde framgå, att med användning
av strängbetong en till tjocklek och utformning
mycket måttlig konstruktion kan användas
flytande på vattnet såsom landningsbana för
mycket tunga flygplan. Sannolikt bör bredden på en
dylik landningsbana på vattnet för tunga plan
vara omkring 110 m och banans längd ca
3 000 m. Den bör därvid lämpligen sammansättas
av sektioner med hela bredden 110 m och en
längd (i banans längdled) av 50 m. Plan,
tvärsektion och längdsektion av en dylik enhet visas
på fig. 6.
I detta fall har konstruktionen givetvis icke
oändlig utsträckning, och därför komma vid
belastning nära kanterna de böjande momenten
på de närmast kanterna liggande balkarna att
Fig. 6. Detalj av landningsbana
med DC-à.
100 m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
