Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 29 mars 1947 - Storkraftöverföringsfrågan i Sverige, av Waldemar Borgquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 mars 1947
295
MW. Att döma av de belastningar, som
förekommit, skulle man vid nuvarande linjelängder samt
normalt förekommande belastningsstötar och fel
på fördelningssidan kunna ernå en stabil drift
vid en belastning av 150—160 MW per linje. Men
vill man ha stabilitet även vid svårartade
kortslutningar på mottagningssidan eller vid urkoppling
av en 200 kV linje, måste belastningen minskas.
Det blir en avvägningssak, hur långt man skall
gå i försiktighet, dvs. hur mycket man bör offra
för att undvika t.ex. ett kortvarigt avbrott per år.
Jag tror inte, att vi bör kosta på oss en absolut
störningsfri drift. Jag har framhållit, att en del
störningar, som berott på barnsjukdomar, blivit
eller blir avlägsnade, och att även linjefelens antal
kan avsevärt nedbringas. Genom automatisk
snabbåterinkoppling torde vissa linjefel kunna
avlägsnas utan störning men dock icke alla.
Lokal beredskap i form av tomgående eller lågt
belastade ångreservanläggningar kan under den
ömtåligaste drifttiden delvis kompensera utebliven
norrlands-effekt. Urkopplas en av 200 kV
linjerna med risk att övriga blir väl hårt belastade,
så kan detta såsom redan nämnts motverkas
genom att linjeurkopplingen automatiskt åtföljes
av viss generatorurkoppling på norrlandssidan.
Det är för övrigt inte säkert, att vi kommer att
driva hela 200 kV nätet sammankopplat under
åsksäsongen. Slutligen kommer det sannolikt att
framdeles liksom hittills successivt åstadkommas
nya eller mera fulländade hjälpmedel.
Jag har tidigare sagt, att 200 kV spänningen
åtnjuter stor sympati både i Sverige och utomlands.
Kan man då inte göra något för att förbättra
stabiliteten vid de långa överföringarna? Jo, visst
kan det göras! Vid den 900 km långa 200 kV
överföringen från Hjälta till Malmö kommer det
att användas en stödstation med synkronmotor
på ungefär mitten av linjen i Hallsberg. En sådan
station finns redan i Horndal. Men det blir
dyrbart, om man skall genom stödstationer generellt
förkorta linjesektionerna till mindre längd än ca
450 km. Det kostar också en hel del pengar, om
man vill genom kopplingsstationer förkorta varje
linjesektion från normalt 450 till exempelvis 225
km. För övrigt minskas nyttan av och ökas den
relativa kostnaden för sådana kopplingsstationer
vid ökat antal linjer.
Det finns emellertid även andra medel än
stödstationer med synkronmotorer. En möjlighet, åt
vilken Vattenfallsstyrelsen ägnat mycken
uppmärksamhet under det senaste året, är
faskompensering med seriekondensatorer. Det torde vara
praktiskt möjligt och lämpligt att enligt fig. 4
på långa linjesektioner inkoppla ett
kondensatorbatteri A i linjens mitt. Kondensatorbatteriets
spänning ökas naturligtvis med stigande ström i
linjen och därmed ökas tydligen även
överföringsförmågan. För begränsning av spänningen på
kondensatorbatteriet till visst maximivärde kan
man parallellkoppla detta med ett gnistgap b och
med en strömbrytare C kan gnistgapet kortslutas
och därmed ljusbågen släckas i gnistgapet.
Strömbrytaren bör sedan momentant åter bryta. Hela
stödstationen monteras på en isolerad plattform.
Man bör naturligtvis använda dylika
seriekon-densatorstationer med urskiljning. Helst bör
gnistgapet icke träda i funktion annat än vid
sådana stora kortslutningsströmmar, vilka
uppstår vid fel på själva den linjesektion, till vilken
batteriet är inkopplat. Vid dylikt fel skulle linjen
tydligen i varje fall ha behövt urkopplas. Men
bäst vore det om man kunde till rimligt pris få
kondensatorer, som tål förekommande
överbelastningar utan skydd av gnistgapet. I en del fall
torde man med seriekondensatorer kunna ernå
en rätt avsevärd ökning av belastningsförmågan
— några 10-tal procent — för en måttlig kostnad.
En annan möjlighet att öka
överföringsför-mågan består däri, att man för varje fas
upplägger två eller flera parallellkopplade ledare.
Vid en duplexledning, där de båda ledarna ligger
på 400 mm avstånd, torde på grund av ökad
kapacitans och minskad reaktans
överföringsförmågan och stabiliteten ökas med ca 30 %. Vid
en duplexledning blir visserligen vindtrycket på
ledarna ungefär fördubblat, men verkställda
beräkningar har visat, att Vattenfallsstyrelsens nu
byggda 200 kV ledningar är utförda med så
rikligt dimensionerade stolpar, att de kan ändras till
duplexledningar med endast obetydliga
förstärkningar. Detta beror delvis på de lindrigare
ledningsnormer, som nu tillämpas. Den sjätte 200 kV
linjen från Ånge till Västerås kommer att från
början byggas som duplexledning.
Tyvärr medför de åtgärder, som vidtas för
ernående av ökad stabilitet, större krav på
brytarnas snabbhet och brytningsförmåga. Vi hyser
emellertid stort förtroende till våra
strömbrytar-konstruktörers förmåga att klara detta problem.
Låt oss sålunda icke misströsta om
utvecklingsmöjligheterna vid vårt 200 kV nät. Vi har numera
blivit på det klara med en del tidigare
otillräckligt beaktade svårigheter. Lyckligtvis finns det
också tidigare obeaktade utvecklingsmöjligheter.
Det framtida storstamlinjenätet
Vi skulle kanske kunna även för framtiden klara
de svenska fjärröverföringsproblemen med 200
kV trefasström, men antalet linjer skulle bli väl
stort. Vid 150 MW per linje skulle det mellan
Indalsälven och Mellansverige behövas 20—22 tre-
Fig. 4. Principschema
för
seriekondensator-anläggning. A
kondensatorbatteri, B
skyddsgnistgap, C
automatisk
strömbrytare för kortslutning
av gnistgapet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
