Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 29 mars 1947 - Grundläggande problem vid högspänd likströmsöverföring, av Uno Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
TEKNISK TIDSKRIFT
Av orsaker, som jag här icke kan redogöra för
i detalj, befanns det emellertid lämpligast att
överge konstruktionen med en långsträckt
halv-ledarkropp såsom spänningsfördelare för att i
stället använda ett antal diskreta metalliska
elektroder enligt fig. 2 c, anordnade under varandra i
bågkanalen. Problemet är därvid att på ett
ma-terialtekniskt tillfredsställande sätt anordna de
genomföringar genom isolationsrörets vägg,
medelst vilka spänningsfördelarelektroderna kunna
förbindas med en utanför ventilen anordnad
spänningsdelare. Man måste därvid undvika
tätnings-material, som kunna befaras i långvarig drift
förorena urladdningsrummen, således ämnen med
stark benägenhet för elektronemission. Man har
ju i själva verket ett mycket begränsat urval av
sådana material, som äro "tillåtna" i jonventiler.
Genom den moderna tekniken med
högvakuum-tät "pålödning" av metalldelar på porslin med
användning av glas såsom "lödmaterial" har man
funnit en metod som materialtekniskt sett är utan
invändning. De i fig. 4 visade ventilerna äro
utförda med genomföringar av detta slag, och de
utanför porslinet anordnade
spänningsdelarmot-stånden synas tydligt på figuren. Det är onödigt
att tillägga, att mellan konstruktionen i fig. 3 och
fig. 4 ligger ett flertal andra försöksutföranden.
Till de i viss mån övervunna svårigheterna
kunna vi hänföra den bekanta benägenheten hos
kvicksilverljusbågen till avklippning genom s.k.
jonsvält, ett fenomen som under lång tid gav
upphov till stora svårigheter i form av överspänningar
och överslag i experimentutrustningarna.
Ingående undersökningar ha givit riktlinjer för hur
dylika fenomen kunna undvikas genom riktig
konstruktion och riktigt driftsätt.
En annan svårighet, som till stor del är
övervunnen, beror på att den använda kopplingen
förutsätter enanodiga jonventiler i motsats till
de hittills vanliga fleranodiga kärlen. De
enanodiga ventilerna upphöra ju helt att föra ström
under % av växelströmsperioden, och den
"evighetslåga", den s.k. hållströmmen, som man
därvid låter ständigt brinna från en hallanod till
katoden, har en tendens att på ett slumpartat sätt
utsläckas. Genom yttre kopplingstekniska
åtgärder, delvis baserade på högfrekvensteknikens
metoder, kan man reducera detta fenomen till en
ofarlig grad; åtminstone gäller detta de
försöksapparater vi för närvarande arbeta med.
Fenomenet är dock av den karaktären, att man får
vara beredd på att problemet kan återuppstå,
om man av något skäl ändrar konstruktionen,
då man icke ännu känner alla de inverkande
1’aktorerna.
Karakteristiska för högspända strömriktare äro
de högfrekventa svängningar, som uppkomma
mellan kapacitans och induktans i
transformatorer och växelströmsledningar. Ventilerna arbeta ju
som kopplingsorgan och vålla vid varje kommute-
Fig. 4. Försöksanläggningen i Trollhättan med de sex
ventilerna tillhörande den ena strömriktaren i stationen. I
bakgrunden instrumenttavlan; ovanför denna
isolertrans-formatorn för hjälpspänning och gallerstyrningsimpulser;
strömriktartransformatorn är uppställd utomhus bakom
den bortre väggen; ovanför ventilerna nära taket
kondensatorer och motstånd för de dämpkretsar, med vilka
högfrekventa svängningar på växelströmssidan elimineras.
ring ett spänningssprång i växelströmsfasen, som
kan initiera dylika svängningar. Det har lyckats
att genom dämpkretsar av måttliga dimensioner
nästan helt eliminera dessa svängningar, som i
början vållade betydande svårigheter .
Efter dessa exempel på i viss mån lösta problem
skall jag nämna exempel på svårigheter man
ännu brottas med. Därvid behöver jag icke särskilt
omnämna baktändningsproblemet, som inom
överskådlig tid alltjämt kommer alt bestå, om
inte annat så i form av en begränsning av den
spänning och ström, varmed man kan belasta en
ventil av givna dimensioner med acceptabel
bak-tändningsfrekvens. En svårighet är den
benägenhet för förstoftning av metalldelarna i
jonventilens inre, som man alltid måste räkna med, där
joner av hög hastighet kunna träffa ytorna. Detta
stoft kan avsätta sig på de fasta isolatorernas
ytor och överbygga dessa. Särskilt farliga äro de
obehöriga ljusbågar, som kunna uppstå i spalten
mellan porslinsröret och
spänningsfördelarelektroderna. Praktiskt visar sig denna svårighet på
så sätt, alt ventilerna efter långvarig drift
plötsligt öka sin baktändningsbenägenhet, medan de
för övrigt, om dylika obehöriga urladdningar icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
