Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 29 mars 1947 - Grundläggande problem vid högspänd likströmsöverföring, av Uno Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 mars 19 tf
311
uppkomma, i själva verket bli bättre, ju längre
de få arbeta med full spänning. Undvikandet av
dylika ovälkomna ljusbågar i spalten kräver
därför särskilda åtgärder.
Vad jag har nämnt om baktändningar gäller i
stort sett även i fråga om "genomtändningar".
Medan baktändningen uppträder under
spärrin-tervallet, när anoden är negativ gentemot katoden,
och sålunda särskilt drabbar jonventiler, som gå
i likriktardrift, är genomtändningen ett
upphörande av gallrets förmåga att blockera ventilen,
när anoden är positiv, dvs. dess förmåga att
uppskjuta anodens tändning till det ögonblick, som
önskas. Denna blockering karakteriserar särskilt
växelriktardriften, men även en med galler
ned-stvrd likriktare måste ha förmågan att blockera
säkert. De förebyggande åtgärder mot
baktändningar, som jag har beskrivit, äro i lika mån
åtgärder mot genomtändningar; man kan ju
betrakta genomtändningen såsom en baktändning
från det negativa gallret till den positiva anoden.
Det baktändande gallret blir ju vid en sådan
händelse positivt och upphör sålunda att blockera.
Även i detta hänseende är det hittillsvarande
resultatet, att man med till vissa värden begränsad
effekt kan få en acceptabel drift, men att
fortfarande vinster synas vara inom räckhåll i form
av ökad belastningsförmåga, när man lärt sig att
på bästa sätt behärska fenomenet och utforma
konstruktionen.
Man har i själva verket mycket stora
variationsmöjligheter i konstruktionen inom ramen för
principen spänningsfördelning, som här
beskrivits. De vetenskapliga grundvalar man därvid har
att bygga på ge föga möjlighet till matematisk
förutberäkning. Det gäller att pröva sig fram
med olika modifikationer. Det är ett
försöksarbete, som är fullt av överraskningar, många
gånger mycket tålamodsprövande men också
fängslande på grund av de rika möjligheter, som
stå till buds. Att besvara frågan, när detta arbete
skall ha nått ett sådant resultat, att man nöjer sig
med det, är naturligtvis under dessa
omständigheter mycket svårt. Man kan ju alltid försöka
sig på en extrapolation med utgångspunkt från
det kvantum problem, som synes stå i vägen,
jämfört ined det kvantum, som redan blivit löst.
Sådana spekulationer kunna sägas leda till att
utsikterna äro inga att få likströmssystemet fullt
klart och i tillräcklig skala utprovat till
Har-språngets första utbyggnad, medan utsikterna
synas goda att ha systemet färdigt i så pass god
tid att det kan tillämpas vid större delen av
utbyggnaderna i övre Norrland.
Om vi nu skulle lämna det jonventiltekniska,
alltså den elektrofysikaliska sidan av
problemkomplexet, och övergå till den strömriktartekniska i
inskränkt bemärkelse, ta vi i arv med oss dessa båda
huvudsakliga störningsfenomen, baktändningen
och genomtändningen. Strömriktarteknikern får
sålunda icke betrakta strömventilerna såsom
ideala i dessa avseenden; han måste vara beredd på att
dessa fenomen inträffa så pass ofta, att man icke
kan tolerera, att de medföra ett totalt
sammanbrott av kraftöverföringen. Han måste, samtidigt
som han beräknar strömkretsarna så, att de
kunna starta, arbeta och reglera på ett
tillfredsställande sätt, i normal drift även vidta sådana
åtgärder, att följderna av baktändningar och
genomtändningar reduceras så långt, att de icke
framkalla störningar i kraftöverföringen. Det
kan synas defaitistiskt av jonventilteknikerna att
yttra sig på detta sätt, men om man betänker,
att fyrtio års intensivt utvecklingsarbete på
lågspända jonventiler icke lett till ett fullständigt
eliminerande av dessa störningsfenomen och alls
icke till ett klarläggande av dess orsaker, så vore
det otillåtet sangviniskt att bygga sin tilltro till
likströmssystemet på att man plötsligt skulle
finna ett radikalmedel mot dessa störningar. Goda
medel att reducera dem till frekvens äro kända,
men något medel, som skulle helt eliminera dem,
är icke i sikte. Det är därför god realpolitik att
räkna med dem.
Skydd mot störningar
Det medel man har att reducera verkningarna
av inträdda baktändningar är blockering av
samtliga ventiler i en likriktare med styrgallren. Detta
är en metod, som sedan länge är känd vid
låg-spända likriktare, och som där tillämpats med
relativt gott resultat, dock icke med
100-procen-tig säkerhet. Det är en lycklig omständighet, att
denna åtgärd faktiskt är lättare vid högspända
likriktare med sin lägre strömstyrka per anod.
Resultaten från försöksanläggningen i
Trollhättan äro i detta avseende mycket goda. Trots den
stora bakomliggande effekten, ca 800 MVA
kortslutseffekt för en 3 MV likriktare, visar sig
bak-tändningsblockeringen fungera osvikligt. Vi ha
nyligen genomfört en försöksserie med på
syntetisk väg framkallade baktändningar var tionde
minut. Av ett totalt antal baktändningar på ca
400 lyckades blockeringen på alla.
Försöksanläggningen är även utförd för automatisk
debloc-kering efter en dylik blockering med hjälp av
ett tidrelä. som är inställbart mellan 2 och 0,3 s.
Försöken visade, att blockeringstiden kunde
inställas på lägsta värdet, 0,3 s, utan att förnyad
baktändning uppträdde efter deblockeringen.
Vid flera seriekopplade likriktare skulle man
dock enligt den klassiska metoden nödgas
blockera alla likriktarna och vänta, tills hela
strömmen nedgått till noll, vilket fördröjes av
induktansen i likströmskretsen. Snabbare bli vi
emellertid kvitt störningen, om vi, såsom fig. 5 visar,
använda en förbigångsventil inkopplad mellan
likströmspolerna på varje likriktare. Samtidigt
som vi blockera likriktaren, öppna vi
förbigångs-ventilen och låta likströmmen fortsätta att flyta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
