Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 29 mars 1947 - Grundläggande problem vid högspänd likströmsöverföring, av Uno Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 mars 1947
313
Isolationsfordringarna vid en likströnisanläggning
En betydelsefull fråga för utrymme och kostnad
för strömriktarstationen är den isolationsnivå,
som kräves, och fullständigt underlag för ett
bedömande av denna fråga föreligger icke ännu.
När det gäller överspänningar, som komma in
från likströmslinjen, liar man till synes mycket
goda möjligheter att effektivt skydda sig mot
dessa genom kondensatorer mellan
spänningsförande linje och jord. Tack vare att kondensatorer
för likström bli så mycket billigare än sådana
för växelström, synes det vara ekonomiskt
möjligt att på detta sätt reducera praktiskt taget alla
inkommande atmosfäriska överspänningar till en
låg nivå. Onormalt amperesekundrika
överspänningsvågor, t.ex. från blixtslag direkt på
stationen, kunna omhändertas av gnistgap, som
samtidigt skydda skyddskondensatorn. Genom
gallerblockering har man ju möjlighet att reducera
den därigenom uppstående kortslutningen till en
mycket kort varaktighet och därefter omedelbart
återuppta driften, när gnistgapet avjoniserats.
Kondensatorbatteriet kan samtidigt tjänstgöra för
glättning av likspänningen.
Det bör dock nämnas i detta sammanhang, att
den svängningskrets, som bildas av
likspännings-kondensatorn ocli likströmsreaktorn, erbjuder
problem i samband med transitoriska förlopp,
som ännu icke äro genomarbetade, och som
kunna betyda komplikationer. Det återstår även
ännu att studera båda dessa störningsfenomen och
dem jag tidigare talat om med hänsyn tagen till
att de båda ändstationerna äro förbundna med
en lång linje med fördelad både induktans och
ka-pacitans. Det kan hända, att en genomräkning av
dessa förhållanden kan leda till att de förenklade
antaganden, som jag här har gjort, visa sig vara
alltför förenklade.
För att återgå till frågan om
isolationsfordringarna, måste vi emellertid räkna med att
strömriktarna själva såsom tidigare nämnts
kunna ge upphov till överspänningar, åtminstone om
fel uppstå i jon ventilerna, och anläggningen bör
givetvis utföras så, att ett enstaka dylikt fel icke
kan åvägabringa skada på transformatorer och
övriga apparater. Medel finnas emellertid att
begränsa storleken av dylika överspänningar, dels
genom ventilavledare över
transformatorfaserna, alltså växelströmstilledarna till strömriktarna,
dels genom styråtgärder i ventilerna själva. Särskilt
förbigångsventilerna kunna göra god nytta även
i detta avseende. Ett försök till beräkning av
dylika skyddsmöjligheter har lett till det
preliminära resultatet, att en anläggning för maximalt
250 kV likspänning mot jord bör på sina "längst
från jord belägna" delar isoleras för samma
isolationsnivå, 1 025 kV, som en ordinär 200 kV
växelströmsanläggning Denna nivå gäller alltså
den "yttersta" strömriktaren och dess
transformator m.m., medan de övriga kunna isoleras för
lägre nivåer. Om man tar hänsyn till att den
motsvarande trefasanläggningen för 200 kV i
själva verket normalt har en högsta spänning till
jord av effektivt 127 kV. är ju detta resultat
synnerligen gynnsamt. Vi ha dock härvid räknat med
att mittpunkten i ett 2 X 250 kV likströmssystem
är jordad och borde då i rättvisans namn räkna
med att även i växelströmssystemet nollan skulle
vara jordad, i vilket fall man ju i någon mån
kunde sänka isolationsfordringarna och i alla
händelser borde kunna göra ena ändan av den
högspända transformatorlindningen isolerad för
lägre spänning mot nedspänningslindning och
kärna. Måste man däremot driva även
likströmssystemet med ojordad mittpunkt, ökas givetvis
isolationsfordringarna i oerhörd grad, och det
kunde bli svårigheter att över huvud taget arbeta
med så hög spänning mellan ytterpolerna som
500 kV. Det kan emellertid ifrågasättas om icke
strömriktarnas möjlighet till mycket snabb
eli-minering av strömmen vid linjekortslutningar
skulle kunna göra ett bibehållande av den
jordade mittpunkten till en praktisk möjlighet. Hela
denna fråga befinner sig dock ännu på ett
alltför oförberett stadium, för att man nu skall
kunna ta definitiv ställning till den.
Försöksanläggningar i Sverige och utlandet
Som bekant ha Vattenfallsstyrelsen och Asea
tillsammans byggt en försöksanläggning för
högspänd likström i Trollhättan och Mellerud.
Mången ställer sig nog den frågan, hur långt
försöken där ha fortskridit, och huru nära lösningen
av problemen man befinner sig. Att med några
få ord ge en bikl av denna situation är
emellertid mycket svårt. En riktigt klar bild kan nog
ingen få utan att under dagar och veckor följa
arbetets gång och företa en så att säga andlig
promenad utmed den långa front, där
utvecklingsarbetet pågår. Jag har tidigare nämnt några
av de problem, som synas vara lösta, ocli några,
som vi ännu brottas med. De utgöra naturligtvis
bara några få stickprov. Såsom ett mera
påtagligt resultat från försöksanläggningen i
Trollhättan kan jag nämna, att man överfört 2 000
kW mellan Mellerud och Trollhättan oavbrutet
under ett par dygn utan några störningar av
sådan karaktär, att de skulle märkts i näten,
om det varit fråga om en verklig
storkraftöverföring. Försöken äro för närvarande helt
koncentrerade till Trollhätte-stationen, där en
komplett likriktare och en komplett växelriktare få
arbeta tillsammans, alltså med rundkörning av
effekten. Detta ger naturligtvis mycket bekvämare
förhållanden vid experimentarbetet, och
likströmslinjen mellan Trollhättan och Mellerud är
ju i själva verket ett ganska ointressant element
i kopplingsschemat, som lätt ersättes med en
koncentrerad impedans. Sådana rundkörningsprov
kunna vi för närvarande köra med 3 000 kW un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
