Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 12 april 1947 - Återvinning av lösningsmedel genom adsorption, av Uno Träggårdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
TEKNISK TIDSKRIFT
uppvärmning. Desorptionen blir i detta fall
mycket ofullständig. Om man sålunda behandlar med
eterångor mättat kol, innehållande 20 viktsprocent
eter under 1 timme på följande sätt, bortgår51:
genom upphettning till 100°C: 5 % av det
adsor-berade;
genom vakuumbehandling 50 torr. 20 C: 10 %
av det adsorberade;
cirkulerande luft eller överhettad vattenånga
vid 130°C: 20 % av det adsorberade;
vattenånga vid 100°C: 100 % av det adsorberade.
För att avlägsna etern ur kolet enbart genom
upphettning erfordras uppvärmning till icke
mindre än 300°G. Men vid denna höga temperatur
uppstår lätt kemisorption, vilket framkallar
förändringar hos det adsorberade ämnet. Genom
evakuering kan man icke heller erhålla fullgod
desorption.
Egenskapen hos kolet att fasthålla det
adsorberade ämnet benämnes, som redan nämnts, av
engelska och amerikanska forskare "retentivity".
Denna är olika för olika ämnen, varpå följande
tabell10, som gäller för 21°C och 760 torr, ger
exempel (härvid änger "Ret. %" den mängd
rest-ånga, som kvarblir sedan en bestämd mängd torr
luft fått strömma genom det mättade kolet).
Het. % Molekylvikt Kokpunkt °C
Myrsyra ............................7 46 100,7
Ättiksyra ..........................40 60 118,1
Metylacetat ......................16 74 57
Etylacetat ........................19 88 77
Propylacetat ....................23 102 101,6
Butylacetat........................28 116 126,5
Amylacetat........................34 130 148
Aceton ..............................15 58 56,5
Metyletylketon ................25 72 79,6
Dietylketon ......................30 86 102,7
Dipropylketon ................35 114 144,0
Metyleter ..........................10 46 — 23,6
Etyleter ............................15 74 34,6
Propyleter ........................18 102 91
Butyleter ..........................20 130 142
Amyleter ..........................20 158 190
Metylklorid ......................15 50,5 —24
Etylklorid ........................20 64,5 12
Propylklorid ....................25 78,5 47
Butylklorid ......................30 92,6 78
Metylenklorid ..................30 85 40
Kloroform ........................40 119,4 61,3
Koltetraklorid ................45 153,8 76
Bensol ................................24 78 80
Toluol ................................29 92 111
Xylol ..................................34 106 144
Metylalkohol ....................15 32 64,7
Etylalkohol ......................21 46 78,5
Propylalkohol ..................26 60 97
Butylalkohol ....................30 74 117,7
Amylalkohol ....................35 88 138
Den bästa desorptionsmetoden är att leda en
annan ånga av hög koncentration, som har större
adsorptionsförmåga än den redan adsorberade,
genom adsorbenten. I detta hänseende står
mättad vattenånga i särklass, då den uppfyller alla
anspråk och dessutom är lätt att kondensera.
Vattenånga har därför blivit det tekniska
desorp-tionsmedlet för praktiskt taget alla
återvinningsanläggningar där aktivt kol användes, medan
man för kiselgel använder varmluft eller
överhettad vattenånga. Av praktiska skäl kan man
emellertid aldrig driva desorptionen så långt att
100 % av sorbatet utdrives, då detta skulle
förbruka för mycket ånga. Man har alltid kvar några
procent lösningsmedel i kolet. För bensol kan
man t.ex, räkna med en rest av 4—5 %.
Adsorptionsmedlets livslängd
Om det gäller återvinning av enkla och relativt
lågkokande lösningsmedel kan man räkna med
att kolet rent kemiskt uthärdar flera tusen
de-sorptioner och adsorptioner. I dylika fall brukar
den rent mekaniska nötningen begränsa
livslängden. Om däremot återvinningen sker ur
blandningar av ångor med väsentligt olika kokpunkter,
som t.ex. bensol, fenol och kresol, blir
desorptionen för de mest högkokande dålig, varför dessa
så småningom anrikas i kolet. Man har då fått
tillgripa vissa konstgrepp, genom vilka dessa
högkokande produkter kunna avlägsnas. Vanligen
sker detta så, att ång—luftblandningen tilledes
underifrån och desorptionsvattenångan uppifrån.
De högkokande ämnena kvarstanna i huvudsak
vid inträdeszonen och vid desorptionen komma
de mera lågkokande att förflyttas nedåt i
vätskeform, varigenom en viss extraktion av de
högkokande föreningarna inträder. I vissa fall kan
man också ordna så att desorptionen med
vattenånga sker under tryck. Det kan även vara
lämpligt att tillföra annat extraktionsmedel under
desorptionen.
Vissa omättade föreningar ha stor benägenhet
att vid återvinningen polymeriseras. Så är t.ex.
fallet vid bensolutvinning ur lysgas. Lätt
poly-meriserbara äro vidare metyl- och etylakrylat,
terpentin och olefiner. I dylika fall brukar man
göra adsorptions- och desorptionsperioderna sà
korta som möjligt, ända ned till en halv timme,
varvid kolet icke utnyttjas till mättningsgränsen.
Tekniska utföranden
Adsorptionstekniken började tillämpas i slutet
av förra världskriget såväl i Tyskland som
Förenta Staterna. Den förste som antydde
möjligheten av dylika förfaranden var den engelske
fysikern James Dewar, som år 1905 erhöll patent
på en metod att med hjälp av aktivt kol åtskilja
gaser eller ångor i blandningar. Dewars uppslag
råkade emellertid i glömska emedan behovet av
lösningsmedel vid den tidpunkten var ytterst
minimalt. Först tio år efteråt fick återvinningen
aktualitet genom de stora mängder lösningsme-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
