Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 26 april 1947 - Näringslivet och den naturvetenskapliga akademiska utbildningen, av Henry Brahmer - Diskussion, av Erik Blomgren, Hans Thorelli, Arne Tiselius, Øyvind Bryde, Sven Hörstadius, C-G Aurell, Wilhelm Rohde, Karl-Gustav Friskopp, Ingvar Lindqvist, Edy Velander, Bengt Nygård, Hilding Högberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(386
TEKNISK TIDSKRIFT
och samarbete med universitetsfolk. Men vi har inte klart
för oss, om universiteten vill utbilda forskare för vårt
behov. Att vi i kväll befinner oss i Uppsala och diskuterar
våra forskningsproblem är för oss någonting synnerligen
anmärkningsvärt. Det är för övrigt inte lätt att bland
ingenjörer finna intresserade forskare, då 50—60 % av
dem blir försäljare och kontorsfolk och bland de övriga
endast ett ringa fåtal är intresserade av
tillverkningsproblem. De flesta strävar efter att bli direktörer.
Professor Arne Tiselius, Uppsala: Överingenjör Thorelli
och det företag han företräder synes ha föga erfarenhet av
akademiker som forskare, medan däremot motsvarande
amerikanska industrier, t.ex. Bell Telephone Co. och Badio
Corp. of America, som bedriver ett omfattande
forskningsarbete, håller sig med ett stort antal akademiker. Vi skall
hoppas, att de svenska industrierna kan utvecklas i denna
riktning En av anledningarna till det ringa antalet
akademiker inom svensk industri torde vara de långa
utbildningstiderna. I Sverige tar det 12—14 år att få en
doktorsgrad i ett naturvetenskapligt ämne, medan det i Amerika
tar endast 7—8 år. Den svenske filosofie doktorn är
visserligen mycket grundligt utbildad, men jag tror att han
i många fall är för gammal för att efter
universitetsutbildningen omplanteras i den nya arbetsmiljö, industrin kan
erbjuda honom, och jag tror t.o.m. att industrin ibland
är rädd för honom. — Antalet akademiker som forskare är
förmodligen särskilt lågt inom mekanisk och elektrisk
verkstadsindustri. Vår kemiska industri sysselsätter ett
avsevärt större antal akademiker.
Överingenjör Thorelli: Det är tydligen alltför dålig
kontakt mellan universitet och industri. Jag måste erkänna, att
om vi söker en forskare så vänder vi oss inte till
universitetet här i Uppsala. Det är något fel på informationerna
mellan industrifolk och akademiker, och det förefaller som
om vi visste alltför litet om varandra. Utbildas några för
industrin lämpliga elektrotekniker vid universitet?
Professor Tiselius: Jag tar för givet, att här utbildas
forskare, som kan användas inom den elektrotekniska industrin.
Diplomingenjör Øyvind Bryde, Oslo: Skillnaden mellan
akademiker och ingenjörer är de förras mer teoretiska
inställning. I sitt umgänge med industrifolk måste
akademikerna söka använda sådana uttrycksmedel, som är gängse
inom industrin, t.ex. diagram i stället för ekvationer.
Professor Sven Hörstadius, Uppsala: Jag vill instämma
med professor Tiselius att studietiden vid universiteten är
för lång. Från flera håll, bl.a. vid diskussion inom SYNF
för ett halvår sedan, har begärts särskilda utbildnings- och
examensformer för blivande forskare och specialister. Man
har tänkt sig en ny akademisk examen för blivande
forskare som skulle omfatta endast ett huvudämne och ett
par hjälp- eller biämnen. Detta skulle medge en
grundligare utbildning i huvudämnet under samtidig tidsvinst,
då biämnenas omfång kunde begränsas till det mest
väsentliga. Studierna i huvudämnet skulle föra fram till
licentiatkunskaper enligt nuvarande examensfordringar,
och examen skulle ta sex à sju år att avlägga. På denna
examen skulle den studerande direkt kunna disputera
Även doktorsavhandlingarna kunde förenklas och deras
omfång bringas ned till en mer rimlig nivå. Sådana
reformer kunde förkorta studietiderna högst avsevärt.
Tekn. dr C-G Aurell, Stockholm: Varför forskas det så
lite inom den svenska industrin? För 50 år sedan var den
systematiska forskningen helt utan betydelse. Industrins
utveckling berodde på idéer och hugskott, på uppfinningar,
som kom till av en händelse. Utvecklingen har emellertid
gått raskt och nu har stora företag byggts upp på basis
av de resultat, som nåtts genom omfattande och intensivt
forskningsarbete. De stora kulturländerna har här gått i
spetsen. För ett gott resultat av forskningsarbete fordras
samarbete mellan flera forskare med olika inriktning,
"teamwork". Det är knappast möjligt att inom vårt lands
industri skapa forskningscentraler efter amerikansk
förebild. Företagen måste vara synnerligen stora och
bärkraftiga för att finansiera en sådan forskning. Men även
inom den ram, som de svenska industrierna erbjuder, har
framgångsrikt forskningsarbete kunnat bedrivas, och det
är min förhoppning, att detta arbete skall kunna utvecklas
och utvidgas så att vår industri även i framtiden blir i
stånd att hävda sig på världsmarknaden.
Fil. lic. Wilhelm Bohde, Uppsala: 1945 års
Universitetsberedning har i sitt just i dag till ecklesiastikministern
överlämnade betänkande II föreslagit en del åtgärder för
den akademiska utbildningens reformering. Bl.a. föreslås
s.k. forskningsundervisning, dvs. handledning av yngre
forskare, ett flertal biträdande lärarbefattningar,
precep-torat, bl.a. i kemi. matematik och fysik. För uppmuntran
till högre studier föreslås licentiand- och
doktorandstipendier. Beredningen anser, att tryckning av
doktorsavhandling till stor del bör ske på det allmännas bekostnad och
föreslår statsbidrag med 75 % av tryckningskostnaden
föl-doktorsavhandlingarna av nuvarande typ. Beredningen
biträder också ett av Naturvetenskapliga
forskningskommittén framlagt förslag, enligt vilket doktorsavhandlingar
må kunna publiceras successivt i form av kortare
uppsatser i vetenskapliga tidskrifter. Beredningen skall nu ta
upp frågan om en revision av de akademiska studie- och
examensformerna. Från olika håll, bl.a. från
Skolkommissionen, har diskussionsvis framkommit preliminära
förslag att lärarutbildningen skulle frikopplas från
universiteten, avsevärt förkortas och till sin helhet förläggas till
särskilda pedagogiska högskolor. Sådana förslags
förverkligande skulle begränsa universitetens rekrytering mycket
starkt och säkerligen innebära en försämring av lärarnas
teoretiska utbildning. Det skulle förmodligen också på lång
sikt vara till men för utbildningen av forskare för
industrins behov. Det vore enligt min mening olyckligt, om
lärar- och forskarutbildningen skildes. För
universitetsundervisningens reformering är samarbetet mellan
universitet och näringsliv av största betydelse.
Fil. kand. Karl-Gustav Friskopp, Uppsala: I Amerika har
ibland ett antal mindre företag, vilka var för sig inte kan
inrätta forskningslaboratorier, sammanslutit sig kring ett
sådant. Vore inte denna möjlighet någonting även för vårt
lands industrier, vilka inte är av samma storleksordning
som de stora amerikanska koncernerna?
Assistent Ingvar Lindqvist, Uppsala: De yngre
studerandena har frågat efter industrins önskemål och har här
fått rådet att skaffa sig en grundlig, omfattande och
gedigen utbildning inom sitt fack. Men kan verkligen ett
större antal akademiker placeras inom näringslivet?
Professor Tiselius: Vi behöver inte vara pessimistiska
när det gäller näringslivets vilja och förmåga att absorbera
akademiker. Min erfarenhet är att efterfrågan för
närvarande är vida större än tillgången på akademiskt utbildade
naturvetare, åtminstone inom kemin och dess gränsområden.
Professor Edy Velander, Stockholm: Det är en bra sak
att här sagts ifrån, att universiteten inte vill utbilda
ingenjörer. Vår industri behöver både ingenjörer och
akademiker för sin utveckling. Det behövs akademiker med
djärvhet och självständighet i tanken lika väl som
ingenjörer med konstruktiv skicklighet och sinne för praktikens
och ekonomins krav. Så ingenjör jag själv är måste jag
säga, att ingenjören inte alltid vågar sig på de stora tingen,
de långsiktiga problemen, sådana "som inte lönar sig".
Industrin behöver akademiker, som tänker fritt, ser de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
