Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 17 maj 1947 - Moderna engelska ånglok, av O S Nock — E N - Engelsk skenskarv av ny typ, av E N
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 A maj 1947
445
Fig. 1. Moderniserat snälltågslok för LMS med dubbel
skorsten, nykonstruerade cylindrar och förbättrad panna.
Fig. 2. Strömlinjeformat snälltågslok; effekt vid
dragkroken 2 500 hk vid 96 kmlh.
Moderna engelska ånglok. Redan åren 1934—1935 hade
man med tunga "Pacific"-lok (hjulställning 2—C—1, dvs.
2 löp- och 3 drivaxlar samt 1 löpaxel) nått gränsen för
tillåtet axeltryck och huvuddimensioner på de engelska
huvudlinjerna. Den tunga expresstrafiken krävde dock
ännu kraftigare lok och man övergick därför till
användning av högvärdigt material för att utan viktökning kunna
öka lokens effekt. De senaste Pacificloken på London
Midland and Scottish Railway (LMS) har exempelvis utrustats
med pannor av nickelstål. Det har därigenom blivit
möjligt att öka eldytan med 24 % vid en total viktökning av
blott 0,5 t, dvs. icke fullt 0,5 %.
Man har emellertid använt två andra sätt för att med
bibehållen vikt öka lokens effekt, det ena bestående i
förbättring av blästermunstycken det andra i användning av
"inre strömlinjeform". Den vanliga blästern är resultatet
av en kompromiss: för att mottrycket i lokets cylindrar
ej skall bli alltför stort bör avloppet, dvs.
blästermunstycken hållas rymligt, men för att avloppsångan skall
erhålla tillräcklig hastighet för att effektivt rycka med
sig eldstadsgaserna i rökskåpet och därigenom ge loket ett
kraftigt drag bör blästermunstycket ha relativt liten
diameter. På de nyaste engelska snälltågsloken har man
uppdelat blästern i upp till fem smärre munstycken för att
avloppsångan skall få större beröringsyta med
eldstadsgaserna och sugförmågan därigenom ökas. I flera fall, t.ex.
vid LMS, LNER och Great Western, har man byggt
snälltågslok med dubbla blästerrör och skorstenar, fig. 1.
Det andra sättet, "inre strömlinjeform", avser att öka
lokeffekten genom omsorgsfull utformning av ventiler,
slider och ångkanaler så att minsta möjliga motstånd mot
ångan bildas.
Bland andra engelska loknyheter nämns slidrörelsen på
nya lok vid Southern Railway, vilka har rörelsen helt
inbyggd och gående i olja. (Däremot har man i England icke
gått in för användning av den på amerikanska lok så
vanliga "mechanical stoker". Man nöjer sig med en enklare
anordning som makar fram de bakre kolen i tenderns
kolbox mot bränsleuttaget från vilket de på vanligt sätt av
eldaren skyfflas in i eldstaden.)
Det allra modernaste loket, "King George VI", visas i
fig. 2. Som ett exempel på dess stora kapacitet nämns, att
loket vid ett tillfälle efter stopp i lång stigning 1 : 131
kunde med 475 t bakom tendern i samma stigning uppnå en
hastighet av 96,5 km/h. OS Nock — E N
Engelsk skenskarv av ny typ. Som bekant finns ett
stort antal förslag till mer eller mindre "stötfria"
skenskarvar, anordnade såväl för "svävande" som "understödd"
skarv samt utrustade med skarvjärn och
underläggsplattor av olika typer. Svårigheten anses ligga i att konstruera
en skenskarv som är såväl enkel och effektiv som billig
i anskaffning och underhåll. Man anser sig nu ha funnit
en god lösning av problemet i den vid Southern Railway
av järnvägens konsulterande ingenjör George Ellson
utprovade rälsskarven. De första av de Ellsonska
skenskarvarna nedlades i spår redan år 1940. För närvarande är
en bansträcka av omkring 80 km vid Southern Railway
utrustad med den nya skarven.
Principen vid den nya skenskarven är att bereda ett så
fast och kontinuerligt stöd som möjligt under det
framrullande hjulet vid dess passage över skarven med tillhjälp
av en på rälens utsida anbragt förstärkningsskena och ett
på insidan uppsatt skarvjärn, fig. 1 och 2. Som synes är
skenan icke av den hos oss vanliga vignoletypen med bred
fot utan har en smal fot av ungefär samma bredd och
form som rälshuvudet, en stolräl. För att fästa stolrälen
vid slipern användes kraftiga fästen eller "stolar" av
gjutjärn, i vilka rälen fastkilas med hjälp av mellan
stolen och skenan indrivna träkilar. Skarven har utförts på
olika sätt med svävande och understödd skarv. Det
framhålles att vagnarna vid passerandet av bansträckor med
den nya skenskarven får en påfallande mjuk, tyst och
stötfri gång, i främsta rummet beroende på
förstärknings-skenans styvhet i vertikal led (Mod. Transp. 24 nov. 1945).
E N
Fig. 1. Elisons skenskarv med på skenans utsida inlagd
förstärkningsskena.
Fig. 2. Ellsons skenskarv.
»■...»inn.i.ii.i.a.1. „,«;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
