Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 31 maj 1947 - Formgivarens mål och medel, av Sven Erik Skawonius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(466
TEKNISK TIDSKRIFT
egentliga betydelse: det som har avseende på
sinnesintrycken, det vi uppfattar med exempelvis
synen, hörseln, känseln.
I dagligt tal använder man ordet estetisk i
överflyttad bemärkelse och menar därmed vacker.
l)et skulle man egentligen kalla idealestetisk,
eftersom man avser att framhålla sinnesintryck,
som följer vissa ideala och därmed subjektiva
lagar.
När Henry Ford förde lit sin billiga T-modell
i marknaden, präglade han slagordet: "Not a cent
for Beauty, everything for Effiency." Han
menade att han inte haft några som helst estetiska
biavsikter när ban skapade detta fordon, utan att
det skulle vara ett "absolut" fortskaffningsmedel
i en viss standard. Avskalad varje
representationsavsikt var den givetvis och just som effektiv form
för det fordon som han siktade mot är den
avgjort riktigare än dagens amerikanska
karosseri-produktion, som ju närmast inbjuder till att
vända på Fords maxim. Synd bara att skönhet är
ett så mycket mera relativt begrepp än effektivitet!
Detta skulle kunna tas som bevis för satsen att
ett ändamålsenligt och tekniskt riktigt föremål
med naturnödvändighet skulle bli "skönt" eller
i varje fall estetiskt tilltalande, dvs. det skulle
tilltala våra sinnen. Det tror man onekligen när
man ser till dagens amerikanska bilmode, som
jn arbetar med rent ornamentala effekter. De
påminner mig osökt om något jag såg i en
italiensk stad i början av trettiotalet. Vid en gata
reste sig en rent modern och så vitt jag kunde
se rationell järnkonstruktion upp till fyra
våningars höjd. Till tre hade man sedan hunnit
upp med murverket som var inbakat i en
svällande stuckornamentik i barockstil, som ännu
var alldeles vit och förde tanken till maräng. I
bilproduktionen arbetar man visserligen inte med
den historiska barockstilen utan med dagens
barockstil, den s.k. strömlinjen, vilken villigt låter
sig användas till att dölja en konstruktion, som
inte borde vara något att skämmas lör. Eller är
den möjligen det?
Om man emellertid förutsätter alt ett alltigenom
funktionellt och tekniskt fulländat föremål
därigenom också skulle vara skönt, förfaller inte då
bela frågan om formgivningen? Då frågar jag:
existerar det sådana föremål? Föremål vid vilkas
tillverkning man kunnat isolera sig från alla
synpunkter på utseendet. Det är det jag betvivlar.
Dessutom finns det i de allra flesta fall för en
rationell teknisk lösning flera beträffande den
yttre formen. Varför inte välja den mest
tilltalande? Genom att obetydligt rucka på ett
måttförhållande kan man vinna en större harmoni i
formen. Av tekniskt och ekonomiskt sett lika
goda materialbehandlingar kan den ena vara
avgjort mera behaglig. Och om man lika väl kan ge
ett föremål en stimulerande färg, varför då ge
den en deprimerande?
En tekniker skulle kanske inte ha blivit så
imponerad som jag blev vid ett besök i en
storindustri, där man med sin maskinpark införlivat
en del nya stora maskiner, bl.a. en metallfräs
helt lackerad i skinande benvitt med prydliga
rattar i olika klara färger. I den skala jag tidigare
sett sådan utstyrsel hade jag alltid spårat en
"selling point", vilket ju också är en estetisk
avsikt. Men inte köper man väl maskiner för
verktygsindustrin efter sådana linjer? Det måste
således finnas andra anledningar. En som man kan
räkna ut är att man håller mycket snyggare vid
en sådan maskin än vid en som är svart och
därför gärna blir nersmord. Och så är det förstås
det estetiska värde, som kan kallas trivsel.
Trivseln är av utomordentlig betydelse och det
har ju bevisats att man arbetar bättre i en
omgivning där man trivs. Miljöns betydelse kan inte
överskattas. Det är klart att det är viktigt att
föremålen vi använder, antingen det är en
pennkniv eller en metallfräs, en kaffepanna eller ett
lok, är utformade så att de på bästa sätt fyller
sina praktiska funktioner. Sekundär men ändå
betydelsefull är emellertid också deras estetiska
funktion. De tillför vår miljö, det må vara i
hemmet, på gatan eller på arbetsplatsen, intryck
som tilltalar våra sinnen och stimulerar oss till
kropp och själ.
Och vilka är medlen, som formgivaren förfogar
över för att ge bruksföremålen sådana
egenskaper? Vi har formen, dikterad av ändamålet som
skall tjänas, men som på olika sätt kan avvägas
och renodlas. Vi har materialens naturliga
skönhet, exempelvis träets ådring, glasets lyster,
cha-mottegodsets sträva yta: materialens färg antingen
den är naturlig som hos saltglaserat
starkelds-gods eller tillagd som hos glaserad keramik
eller lackerad plåt; texturen, vare sig naturlig
som hos läder, tyg, polerad metall eller tillagd
i form av målning, konsthartsöverdrag o.d.
Med alla de nu existerande metoderna finns det
givetvis stora risker för imitation av material och
imitation av bearbetningsmetoder. Jag tar ännu
ett exempel från tillverkningen av bruksföremål:
pressning av glas. Pressat glas har inte hittills
kunnat ges utseendet hos blåst och slipat glas.
Inte desto mindre söker de allra flesta
press-mönstren imitera slipning. Att framställa enkla
mönster som ansluter sig till presstekniken anser
jag skulle vara både intressantare och mera
givande och framför allt tekniskt riktigare genom
alt man undvek abnormiteter i tillverkningen.
Det må gälla vilket material det vill, så kan man
väl fastslå att man skall söka avvinna just det
materialet och dess bearbetningsteknik dess
speciella värden — likaväl som man vid
formgivningen väljer en statisk form för ett statiskt
föremål och en dynamisk form för ett dynamiskt
föremål. Jag tänker på en filmprojektor, som
jag sett avbildad som prov på industriell form-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
