Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 31 maj 1947 - Formgivarens mål och medel, av Sven Erik Skawonius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 maj 1947
467
givning. Mig veterligt är det filmremsan som rör
sig. Projektorn står stilla och rusar inte fram
med en hastighet av 90 km/h. Inte desto mindre
hade den en form som påminde om dem, som
numera ges åt lok och andra snabba fordon —
även barnvagnar.
De estetiska kvaliteterna hos en vara är
emellertid inte endast avsedda att tilltala sinnena vid
dagligt bruk. Producenten vill att de skall göra
det i särskilt hög grad vid ett speciellt tillfälle:
när kunden skall bestämma sig för den. De skall
vara säljande, ocli det är fullt legitimt om det
går att förena med den fortsatta användningen.
Däremot får det inte vara som med en
nagel-borste, som jag råkade ut för. Borsten sitter
indragna i en botten av trä, så långt är allt bra. Men
utanpå träet sitter ett tunt överdrag av celluloid
eller konstharts. Nagelborstar är ju avsedda för
tvättning och därtill används vatten. Då blir
borsten våt och vad händer? Träet sväller och
spränger sönder överdraget. När man väl petat
bort det har man kvar en vanlig, oförarglig
borste, som emellertid varit billigare och
förorsakat mindre besvär om den aldrig haft det där
insmickrande överdraget. I det här fallet hade den
s.k. försäljningspoängen en verkan som var rakt
motsatt den avsedda. För inte köper man väl en
sådan borste två gånger?
Jag kan följaktligen inte hålla inne med tanken
att det som utges för att vara tekniskt rationellt
och motiverat mången gång är en sådan
försäljningspoäng, som köparen får betala. Därmed vill
jag inte ha sagt att en vara inte får söka
appellera till köparen. Det måste emellertid vara med
en verklig kvalitet och inte med en föregiven.
Termen "industriell formgivning" är av ganska
färskt datum. Till oss har den kommit från
Amerika och tyvärr också sammankopplats med en
alldeles bestämd "stil". Från begynnelsen skulle
jag tro att begreppet som sådant stammar från
Europa, delvis rentav från Sverige, fast det aldrig
konkretiserats här. I England, där "design" för
närvarande är ett mycket populärt ord, pekar
man just på bl.a. Sverige och Tjeckoslovakien.
De nyttokonstnärer som sedan länge liär i vårt
land arbetat med att ge bruksvarorna tekniskt
och därmed också estetiskt bättre form har
aldrig kallats med den moderna benämningen
"in-dustrial designers", fast de var det innan termen
fick internationell giltighet. Företeelsen är inte
ny, men den har nog fått en förskjutning från
en viss "konstindustrien" titi en mera rent
industriell omfattning.
Efter att här ha berört formgivarens mål och
hans medel kan jag inte låta bli att relatera en
liten engelsk skrift av Anthony Bertram, som
heter "Enemies of design". Författaren berättar
hur det bland olika instruktionsbroschyrer som
han lade undan med uniformen, fanns en som
hette "Känn din fiende!" och han anlägger nu
samma sypunkter på ämnet formgivning,
utpekar öppna och dolda fiender. De öppna fienderna
är sju. Den första utnämner ban till ledare för
bandet och det är "Bristen på medvetenhet". Han
säger att han träffat bildade människor med
känsla för litteratur, konst, musik, men
fullständigt utan förståelse för exempelvis typografi eller
möbelformer.
Fiende nr 2 är "Prisbillighet först" eller med en
förskönande omskrivning "Låga priser". Om
priset är lågt och varans kvalitet är liög är det
givetvis bra, men priset står ju i ett givet förhållande
till kvaliteten varför ett speciellt lågt pris också
betyder låg kvalitet.
Den nästa är "Onödigt nyhetsjäkt", därmed inte
menat mer eller mindre betydelselöst nonsens
utan en alldeles onödig klåfingrighet på
bruksvaror som redan är bra och fått en slutgiltig form,
t.ex. att göra den alldeles naturligt runda
urtavlan på en klocka fyrkantig.
"Lånad glans", rädslan för att det enkla skall
se billigt ut, oförmågan att skilja på Versailles
och ett tivoli, på förfining och lyxighet. Det är
imitation och falska ornament; att ett radioskåp av
konstharts skall se ut som valnöt och att det skall
vara blommor i kalkomani på porslinet för att
dölja skavankerna, på en gång
"försäljningspoänger och kamoflage".
Sedan kommer "masstillverkning", inte i och
för sig, men tillverkning i massa av sådant som
är avsett att göras för hand och som baserar sin
form på handverktyg och kärleksfullt handens
arbete i stället för att låta maskinen producera
det den passar till och därigenom ge varan
specifika kvaliteter, som bär maskintillverkningens
särmärken.
"Konsthantverklighet" är nästa (på engelska
heter det oöversättligt "Arti-craftiness"). Det är
det emfatiska förnekandet av maskiner och ett
romantiskt kvardröjande i "den gamla goda
tiden", som vilselett många goda krafter, som
kunde varit till nytta för utvecklingen.
Slutligen har vi dess motsats: "Modesnobberiet",
"att leva med", att vara modernistisk om man
inte är i stånd att vara modern. "Till varje pris
19:de århundradet" är den fiendens stridsrop.
Han åker i en
ultra-strömlinjeformad-super-full-ändad-komfort-non pius ultra-sportmodell och
hans signal är en swing på en
allströms-allvågs-super-heterodyn radio. Men han är kanske inte
så farlig: tomma tunnor skramlar mest. Nej, det
är mycket farligare att släppa in den diskrete,
personlige inredningsarkitekten. Hans egen eleganta
våning och fina adress ger honom inflytande över
dem, som man ser i bättre tidningar under
rubriken "andras bekanta".
Sen har vi de dolda fienderna, sabotörerna, den
femte kolonnen. Där har vi först "automorfism"
vilket är att tillägga andra egenskaper som man
själv har. Det skulle vara att tro att alla vill ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
