Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 31 maj 1947 - Bruksvarorna och samhället, av Torgny T Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(478
TEKNISK TIDSKRIFT
ska författarna tala först 0111 redskapet, t.ex. vid
vävning. De mena, att en kulturs redskap till sin
väsentliga grad avhänger av de skärverktyg som
finnas. Kniven är så att säga nyckelredskapet.
Den andra synpunkten är skickligheten. Nu är
det intressanta inte här skickligheten i och för
sig. En inföding som gör en kruka kan vara lika
skicklig som en s.k. kultiverad hantverkare.
Vad som utmärker vår tid är förflyttningen
av skickligheten från den, som direkt producerar
varan, till dem som skapa maskinen vilken
producerar varan och till dem som sköta maskinen,
och det är en utveckling som rimmar med det vi
tidigare sagt i anslutning till Slichter, nämligen
att det är fråga om en ansvällning av
medelklassen, av anställda men yrkesskickliga
människor. Deras skicklighet är indirekt. Den tredje
synpunkt de amerikanska antropologerna lägga
på detta problem är kräftproblemet. Där går
utvecklingen från människans muskelkraft, via
djurens kraft, till naturkrafterna såsom
vattenfall, fram till vår epoks kraftkälla: atomerna. Vår
kulturs kännetecken är dess herravälde över
kraften. vilket gör den till den första civilisation som
kan reda sig utan några slavar av någon kategori.
Vi behöva ju bara tänka oss vilket antal trälar
vi ha här i landet genom att vi utnyttja den
elektriska kraften. Det är uppenbart, att detta
faktum berör människorna i vår kultur och skulle
kunna beröra dem ändå mera. Även där stå vi i
viss mån inför en paradox: kraften har gjort
människorna fria. men missbruket av kraften och
faran att kraften skall missbrukas ha gjort, att
den sociala kontrollen ökats och att den frihet,
som på ett sätt vunnits, förloras på ett annat håll.
Den fjärde faktor som Chapple och Coon ånge
är samverkan. Nödvändigheten av att samverka
har i hög grad ökats i vår kultur. Som exempel
kunna vi ta ett modernt husbygge med alla de
tekniker som där måste samarbeta. Men å andra
sidan har det blivit ett opersonligt samarbete,
under det att samarbetet i primitivare kulturer
ofta har en personligare prägel. Detta
sammanhänger naturligtvis med det som vi tidigare talat
om, dvs. att produktionen har glidit bort från den
personlige producenten till en opersonlig, dvs.
från en produktion för egenkonsumtion till en
produktion för försäljning. Denna form av
produktion. som är identisk med massproduktion,
förändrar samhället genom att upplösa tidigare
gruppbildningar och genom att skapa nya.
Men dessa grupper i sin tur få nya behov och
andra behov och därigenom även behov av andra
bruksvaror. Enklast kan jag illustrera detta med
exemplet svärdet och kanonen eller hästen och
reaktionsplanet.
Ett förhållande som kanske genast faller i
ögonen när man anför dessa exempel är att dessa
bruksvaror — om de nu kunna accepteras som
bruksvaror — äro avsedda för kollektivt bruk,
det har skett en glidning från individuell
konsumtion och individuellt bruk till ett kollektivt,
dvs. antingen till ett gemensamt bruk eller ett
bruk vid vissa gemensamma institutioner, t.ex.
kollektiva matsalar, föreningslokaler osv. Detta
får betraktas som ett resultat av familjegruppens
minskade betydelse i ett urbaniserat samhälle.
En annan följd av familjegruppens
sammansmältning är den minskade arbetskraften inom
familjen. Förr fanns det dels tjänare, dels annan
kvinnlig arbetskraft som kunde utnyttjas i
hemarbetet — nu har dessa sugits upp i det som vi
kallat massproduktionen och detsamma är fallet
med hustrun-modern i den mån hon är
självförsörjande och yrkeskvinna. Även detta
förhållande måste, förefaller det mig, återverka på
bruksvarorna. De måste vara av så litet
arbets-krävande typ som möjligt, vilket väl närmast
innebär att de måste kräva så litet vård och puts
som möjligt. Det kan kanske vara av intresse att
erinra om att vissa antropologer, t.ex. Sieber och
Müller i "The Social Life of Primitive man"
(New York 1945), framhålla att när den primitive
börjar göra ornament och på annat sätt smycka
sina redskap så är det ett uttryck för att ban
börjar känna äganderätt till sina redskap. Dyrbara
och fina redskap eller bruksvaror symbolisera
hans makt och den trygghet, som makten förmår
skänka honom. Jag vill inte påstå, att jag är helt
säker på att denna teori i alla avseenden håller
streck, men kanske man ändå skulle kunna tänka
sig att enkelheten i formerna till en viss grad
hänger samman med den nya form av
kollektivisering som vi bevittna.
Nu måste man säga, att detta är ytterst allmänna
talesätt. Vi veta egentligen rätt litet om dessa
ting. Jag skulle tro, att fabrikationen av
bruksvaror som så mycket annat här famlar i ett
ganska stort mörker.
En av anledningarna härtill är att man ännu,
trots alla undersökningar, vet så litet 0111 den
svenska familjens struktur och vilka funktioner
som alltjämt finnas kvar inom den, samt hur
detta fördelar sig med hänsyn till land och stad.
norr och söder, samhällsklasser osv. Det vore för
all diskussion av detta slag angeläget att man
gjorde en sådan undersökning och sedan
kontinuerligt följde den svenska familjens öde. Endast
då kunde man med någon verklig säkerhet uttala
sig om de bruksvaror, som behövas och verkligen
fylla en funktion.
Ett av de resultat man vid en sådan
undersökning skulle komma fram till vore ett närmare
bestämmande av fritidens volym. Denna har med
all säkerhet ökats vilket gör att man även med
en viss mening kan tala om behovet av
fritidsbruksvaror. Även på denna väg komma vi
sålunda tillbaka till det av Ogburn påtalade behovet
av ett intimare samarbete mellan tekniker och
samhällsvetare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
