Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 14 juni 1947 - Konstruktiv utformning av rostfria svetsade konstruktioner, av Gillis Lundbergh - Rostfritt stål i kemisk industri av Mauritz Dufva - Erfarenheter av rostfria rör, av Axel Bernstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 juni 1947
519
Fig. 9. Fastgjutningsknapar
för behållare avsedd för
in-gjutning i betong.
Dessa kan svetsas in och riktas, så att minsta möjliga
deformation av den tunna plåten erhålles. Jämfört med
äldre konstruktion med hela profilstag kräver knapar
betydligt mindre material och arbete. En liten suddbetad
fläck på innersidan i karet är allt som märks av knapen.
Utvändigt är en suddbetning av knapen tillfyllest, fig. 9.
Rektangulära, fristående behållare bör om möjligt ej
förses med fastsvetsade stag, i varje fall aldrig med sådana
av vanligt järn. Det blir både billigare och bättre att
utföra endast behållaren av rostfri plåt och ställa den lös
inuti ett ramverk av galvaniserat eller med rostkvddsfärg
målat järn. Gillis Lundbergh
Rostfritt stål i kemisk industri
För vissa organiska syror, t.ex. ättiksyra, har vi hos Mo
och Domsjö AB använt kvalitet 18/8 + 1,5 Mo, som har
hållit för måttliga koncentrationer, även för
koncentrationer under 1 %. Vid 100 ättiksyra och koktemperatur
har använts 18/8 + 2,5 Mo, vilken har hållit mycket bra.
Till pumpar för kall 8—100-procentig ättiksyra har utan
anmärkning använts 25/5 + 1,5 Mo i gjutet utförande. Den
enda svenska kvalitet, som håller för fettsyror vid högre
temperaturer, uppåt 300°, är 18/8 + 2,5 Mo.
Till apparatur för tillverkning av organiska aldehyder,
t.ex. acetaldehyd, krotonaldehyd och butyraldehyd har
använts 18/8 + 1,5 Mo, vilken håller mycket bra även vid
högre temperatur, trots närvaro av svagare syror, såsom
ättiksyra, krotonsyra m.m.
För oorganiska syror, t.ex. saltsyra och svavelsyra, har det
syrafasta stålet över huvud taget visat sig mycket dåligt.
För alkalier har använts 18/8 + 1,5 Mo, vilken håller
tillfredsställande, åtminstone för ammoniak.
För metalloider, exempelvis klor, har använts de högsta
kvaliteter, vilka håller bra så länge kloren varit torr, men
vid fuktig klor har alla kvaliteter snabbt sönderfrätts.
Legeringar med upp till 33 % molybden har använts, men
mycket grova punktangrepp har ändå erhållits.
För metaller, t.ex. kvicksilver, har använts 18/8 + 1,5 Mo
för vätskelås o.d. med stillastående kvicksilver, men ännu
har inga olägenheter kunnat förmärkas.
I en blandning av hypokloriter och karbonater med
pH i^=5, där även fri klor och etylen förekommer, har
använts alla tänkbara kvaliteter, men samtliga har visat sig
hålla mycket dåligt och erhållit svåra punktangrepp. Till
pumpar för samma ändamål har använts gjutgods av
25/5 + 1,5 Mo, vilket kunnat hålla upp till några månader
men sedan måst repareras på grund av att stora
håligheter uppstått i godset.
Tidigare har kvalitet 18 + 1,5 Mo använts för flera av
de nämnda ändamålen, men sprickbildning och
anfrätning-en vid svetsarna trots i övrigt rätt goda
korrosionsegenskaper har gjort, att detta material belt ersatts med
kvalitet av typen 18/8 + Mo. Mauritz Dufva
Erfarenheter av rostfria rör
Inom cellulosaindustrin har sulfitfabrikerna i allmänhet
svårare korrosionsproblem att kämpa med än
sulfatfabrikerna. Ett av de ställen i sulfitfabrikerna där svårigheter
på vissa håll har uppträtt är i kalorisatorerna till kokarna.
Dessa kalorisatorer bar ju blivit praktiskt användbara först
i och med införandet av de syrabeständiga stålen.
Principen för de olika system som införts är att syran pumpas
genom tubförvärmare, belägna utanför kokarna. Tuberna
i kalorisatorerna utgöres som regel av 18/8 + 1,5 Mo-stål,
i vissa fall av 26/5 +1,5 Mo-stål. Det är dessa
värmeöverförande tuber, som utsättes för de svåraste kemiska
påkänningarna i kalorisatorerna. God skötsel är nödvändig
så att inkrustbildningar i görligaste mån undvikes. Det har
visat sig att skador på tuberna i en del fall hänger nära
samman med inkrustbildningar, sannolikt beroende på
vissa sekundära reaktioner, som kan äga rum under
avsättningarna.
Vid vissa sulfitfabriker har bräckt vatten använts för
syraberedningen, vilket haft till effekt att angrepp så
småningom har kunnat utbildas på kalorisatortuberna.
Angreppsformerna har varierat på olika håll och har även
berott på använd stålkvalitet. Sålunda har
spänningskorrosion, punktangrepp och allmän korrosion i samband
med inkruster kunnat konstateras och även mellanformer
av de nämnda korrosionstyperna. Spänningskorrosion på
kalorisatortuber har utbildats kanske mest typiskt invid
invalsningsställena i tubgavlarna, där den tydligen
förorsakats av kallbearbetningen vid invalsningen.
Spänningskorrosion har emellertid uppträtt även på andra delar av
tuberna, varvid ligger närmast till hands att misstänka
värmespänningar som orsak till korrosionen. Vid en
sulfitfabrik användes sålunda innertuber i Brobecks
cirkulationssystem av 18/8 + 1,5 Mo-stål, vilka tuber började
läcka i de slutna toppändarna efter ca 3 års drifttid. På
den finputsade ytterytan fanns ett ådrigt nät av sprickor,
fig. 1. Sprickorna hade tydlig karaktär av
spänningskorrosion. Rören utsattes utvändigt för den cirkulerande
lösningen av kalciumbisulfit (5—6 % S02, 1—1,2 % CaO
135°C), invändigt för ånga av ca 140°C och 5,5 atö.
Vattnets salthalt varierade mellan 0,1—0,3 % NaCl.
Vid en annan sulfitfabrik användes kalorisatorer av typ
NAF—Schauffelberger. Tuberna är i denna apparat 6,2 m
långa och utförda med sviktbockning på mitten för att
kompensera skillnaden i längdutvidgning mellan mantel och
rör. Syran går här inuti tuberna och utvändigt utsättes
tuberna för ånga, i detta fall av ca 145°C. Vattnets
salthalt varierade mellan 0,1 och 0,4 % NaCl. Dessa rör har haft
benägenhet för att bli otäta framför allt vid övre
invals-ningsstället. Genom temperaturvariationerna i systemet
koncentreras påkänningarna vid rörens elastiska
utbock-ning till närheten av invalsningsställena. Ävenså torde för
kraftig "mangling" av tuberna vid invalsningen ha
påskyndat spänningskorrosionen. Utseende av en typisk
Fig. 1. Spänningskorrosionssprickor i Brobeckrör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
