Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 14 juni 1947 - Erfarenheter av rostfria rör, av Axel Bernstein - Syrafast stål i cellulosaindustrin m.m., av Kurt Appelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(520
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Austenitisk struktur med "nät" av
spänningskorro-sionssprickor.
spricka framgår av fig. 2, som karakteristiskt visar hur
austenitkristallerna övertväras. Materialet i dessa tuber var
18/8 + 1,8 Mo-stål.
Ett annat korrosionsfall från cellulosaindustrin
åskådliggör en svårartad punktfrätning. Det gällde här en
kyl-slinga för en hypokloritbinge, där kalciumhydroxid
klorerades med klor under bildning av kalciumhypoklorit.
Kvaliteten i slingan var 18/8 + 2,5 Mo-stål. Inuti slingan gick
kallt vatten. Temperaturen på den bildade hypokloriten
var högst 40°C. Slingan användes till en början ca 6
veckor och fick därefter stå oanvänd en tid. När den
därefter åter togs i bruk konstaterades läckning på ett flertal
ställen, vilket vid den efterföljande undersökningen visade
sig bero på punktangrepp här och var, vilka i vissa fall
gått rakt igenom rörväggen. Strukturen var normalt
austenitisk och frätningen gick fram frontalt över kristallerna.
Till det snabba angreppet i detta fall har sannolikt en
bidragande orsak varit att mindre mängder aggressiva
klorföreningar utom hypokloriten bildats i bingen.
Vid en utländsk fabrik för framställning av
gödningsämnen har man i ett rörsystem för kylning av salpetersyra
haft svårigheter med punktangrepp, förorsakade av
saltvattnet, som togs från en vik av det närliggande havet.
Olika kvaliteter har där provats under ett flertal år, varvid
det bästa resultatet hittills erhållits med 26/5 + 1,5 Mo-stål,
18/8 + 1,5 Mo-stål höll ej någon längre tid. Som ett
kuriosum kan jag nämna, att vi där även provar ett
silver-legerat 18/8-stål, som hittills visat sig bra.
Inuti en svetsad rörslinga, som användes i en
destilla-tionsblåsa i en sprängämnesfabrik, gick ånga av ca 100°
och ett tryck av max. 0,3 kp/cm2. I blåsan befann sig en
syrablandning hållande 60 % HNOs och 0—20 % H2S04
vid 80—87°C. Slingan var tillverkad av lågkolhaltigt
18/8-stål. Efter en tid uppträdde på ömse sidor om svetsfogarna
jämna ganska utbredda avfrätningar. Det misstänktes då,
att det var fråga om någon form av interkristallin
korrosion, trots att stålets kolhalt var så låg, att detta fenomen
rätteligen ej borde uppträda. Strukturundersökningen
visade även att det ej var fråga om interkristallin korrosion
utan allmän korrosion. Slingan hade betats efter
svetsningen varför orsaken ej kunde vara oxidrester på
stålytan. Stålet hade således fått sin allmänna beständighet
nedsatt i anlöpningszonerna invid svetsfogarna. Fenomenet
föranledde oss till ganska ingående studium av den
allmänna beständighetens beroende av en anlöpning vid
olika temperaturer, vilket gav till resultat, att ett minimum
i allmän korrosionsbeständighet för ifrågavarande lösning
uppträdde vid 550—600°C för det lågkolhaltiga stålet;
18/8-stål legerat med titan eller 26/5-stål med och utan Mo
uppvisade ej denna tendens. Den sannolika förklaringen
till det iakttagna fenomenet är att lösningens karaktär
var sådan, att den låg på gränsen till vad kvaliteten kunde
tåla. En viss försvagning i beständigheten inträdde genom
anlöpningen av svetsvärmet och detta var tillräckligt för
att ett angrepp skulle kunna sätta in i dessa zoner.
De här antydda exemplen på olika former av korrosion
bör ej förleda någon till missuppfattningen att dessa
företeelser är mycket vanliga. I själva verket är de
tämligen sällsynta, jämfört med de tillfällen, där rostfria
apparaturer arbetar inom olika kemiska industrier år efter
år utan några fel. Axel Bernstein
Syrafast stål i cellulosaindustrin m.m.
Inom cellulosaindustrin användes 18/8 + Mo och 26/5 +
+ Mo materialet omväxlande och som regel med lika gott
resultat. Under krigsåren har 26/5 + Mo typen fått en
ökad spridning med hänsyn till den temporära
nickelbristen, och denna kvalitet har också vissa företräden
framför 18/8 + Mo, bl.a. användes den som axelstål på
grund av sin bättre bearbetbarhet. En nackdel är dock att
plåtmaterial icke är lika lätt svetsbart som de austenitiska
18/8-kvaliteterna (med eller utan molybden). Ur
korrosionssynpunkt finns det en del fall, då 26/5 + Mo stål bör
föredras på grund av sin större beständighet. Detta gäller
särskilt i fråga om punktfrätning t.ex. i salthaltigt vatten.
Därför användes också 26/5 + Mo typen hellre än 18/8 +
+ Mo för kokarhalsar, ventildetaljer och annat gjutgods
inom de sulfitfabriker, som använder bräckt vatten för
lutberedning.
Som regel ha vi icke inom vår cellulosaindustri svårare
korrosionsförhållanden än att någon av dessa kvaliteter
håller, men enligt upplysningar från USA har man där
större svårigheter; dels lär dessa bero på organiska syror
i veden, dels drives de amerikanska cellulosafabrikerna
under större forcering och med högre tryck och
temperatur än våra. Det har berättats därifrån, att en 18/8-kvalitet
med 3 % molybden i många fall icke håller och i andra
fall ligger så på gränsen, att både krom- och
molybden-halter måste hållas i överkant av analysföreskrifterna.
Detta konstaterande kan ju ha sitt intresse även för oss
om det skulle bli aktuellt att vid någon ombyggnad gå över
till mera forcerad drift.
Ett exempel på att undantagsvis ganska svåra
korrosionsfall kan förekomma på oväntade ställen hade vi för en
tid sedan, då en sulfitfabrik hade fått en svår frätning
på en rörledning i 26/5 + Mo stål. Det visade sig, att
angreppet berodde på att råsyra från en annan ledning
droppat ned på denna. I och för sig skulle denna kvalitet vara
beständig mot råsyra, men här hade man tydligen fått en
partiell oxidation, så att även något svavelsyra bildats. En
annan driftsvårighet gällde en rörkylare efter en
svavelugn vid en sulfitfabrik. I ingångsänden togs S02-gaser in
med en temperatur av 1 000°. Kylaren var ett rör på 1,5 m
längd och ca 0,5 m diameter. På många andra håll
använder man bly för sådana rör, men här hade nu använts
ett rör av 18/8 + Mo typen. Det blev så småningom
uppfrätt och ersattes med ett rör av 26/5 + Mo typ, men då
blev frätningen avsevärd. Man kan visserligen fråga sig,
om icke också någon ändring i driftförhållandena hade
inträtt, men det faktum att svetsmaterialet, som var av
18/8 + Mo typ, hade hållit bättre än plåten, hyder på att
det verkligen var en påtaglig skillnad.
I cellulosaspritfabriker förekommer rostfritt material i en
del ledningar och apparater, främst då i deflegmatorerna
efter avdrivningskolonnerna. På en del håll har man här,
för att vara på säkra sidan, använt 18/8 + Mo typen över
lag, men att marginalen icke alltid är så stor, bevisas av
en erfarenhet från en sådan fabrik, där deflegmatortuberna
var av 18 % Cr-stål med Mo. Detta brukar ju ha i det
närmaste lika god resistens som Mo-fritt 18/8-stål men här
fick man på förhållandevis kort tid en ganska kraftig
allmän frätning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
