Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 14 juni 1947 - Syrafast stål i cellulosaindustrin m.m., av Kurt Appelqvist - Rostfria stål inom cellulosaindustrin, av Carl Nyman - Syrafast stål i cellullindustrin, av J Ohlander - Rostfritt stål inom sprängämnesindustrin, av Nils Norrby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 juni 1947
521
Det rostfria stålets korrosionsbeständighet bygger
väsentligen på kromens passiverande inverkan, och som regel
gäller att oxiderande omgivning verkar skyddande. I
svavelsyra föreligger ju som regel ej oxiderande förhållanden
och denna syra ger därför ganska kraftiga angrepp. Det
har många gånger visat sig lämpligt att förutom nickel
och molybden även legera stål med koppar. Som ett
exempel på korrosionsfall av detta slag kan nämnas några
erfarenheter från betkorgar vid ett av våra järnverk. På
ett ställe betade man i 10-procentig H2S04 vid ca 60°C,
och härvid visade sig ett specialstål med 8 % Cr, 19 % Ni
samt tillsatser av Mo och Cu överlägset det vanliga
18/8-stålet med hög Mo-halt. På ett annat ställe inom samma
verk betade man dels i H2S04 och dels också i HNOa, så
att betkorgen omväxlande nedsänktes i det ena och det
andra badet. Ett stål av typen 18/8 + 3 Mo gick här bra. I
det senare fallet erhölls tydligen så kraftig passivering i
HN03, att någon frätning i H2S04 ej uppstod.
Korrosion av HN03 är här, som framgår av det
föregående, ett betydligt mindre problem, eftersom syran i sig
själv är passiverande. Svårigheterna inträder egentligen
först vid högre koncentrationer och temperaturer. I dessa
fall är framför allt högre Cr-halter och, i viss utsträckning,
även Ni förbättrande. Mo däremot medför ingen
förbättring utan har tvärtom visat sig direkt ofördelaktig i många
fall. Jämförande prov i 99-procentig salpetersyra vid 60°
visar en väsentlig förbättring genom övergång från ett
material av typen 25/20 till en speciell kvalitet med analys
30 % Cr och 30 % Ni. I detta fall rör det sig dock icke
om praktiska drifterfarenheter eftersom den planerade
anläggningen ännu icke blivit utförd. I ett annat fall har det
gällt att välja lämpligaste materialet för 60-procentig
salpetersyra vid 80° temperatur. Härvid har ett stål av typen
25/20 givit relativt gott resultat och visat sig ha tre gånger
så stor livslängd som stål av typen 18/8. Kurt Appelqvist
Rostfria stål inom cellulosaindustrin
Genom sin goda korrosionsbeständighet är ståltyperna
18/8 och 26/4 med och utan Mo av mycket stort värde
för exempelvis cellulosaindustrin. Som för alla andra
material måste man dock här räkna med en viss begränsning
av användbarheten. Sålunda har de nämnda stålens
beständighet gentemot varmt kloridhaltigt eller bräckt
vatten visat sig vara mindre tillfredsställande. Några fall
av svår saltvattenkorrosion skall här nämnas.
En till en norrländsk sulfitfabrik levererad
spiralförvär-inare av 18/8 material med 1,5 % Mo användes för kylning
av dränk från spritfabriken. Det bräckta vattnet, vars
kloridhalt enligt fabriksledningen tidvis kunde uppgå till
0,4 %, beräknat som NaCl, uppvärmdes till ca 80°C. Inom
ett år förstördes ca 50 % av värmeytan. I en annan
sulfitfabrik, där man också har bräckt vatten med en
kloridhalt, motsvarande maximalt 0,8 % NaCl, anfrättes en
spi-ralkondensor så starkt inom ca 7 månader, att det icke
lönade sig reparera den. Materialet innehöll förutom ca
18 % Cr, 11 % Ni och 2,8.% Mo, och apparaten användes
för beredning av varmvatten av 80 à 85°C med ånga.
Kondensorn ersattes med en ny av koppar. Ett praktiskt
taget likadant fall i en tredje fabrik ledde till att den
rostfria varmvattenberedaren måste bytas mot en ny av
monel. Erfarenheten har emellertid visat, att det ej alltid
är nödvändigt att övergå till ett annat material. Om
vattentemperaturen kan sänkas, kan korrosionshastigheten ofta
minskas så mycket, att den rostfria apparatens livslängd
blir tillfredsställande.
Apparater för indunstning av sulfitlut, såväl surlut som
dränk, utföres av 18/8- eller 26/4-stål, vilka hittills har
visat mycket god beständighet. I en anläggning för
indunstning av sur ammoniumbisulfitlut observerades dock
ganska snart efter igångkörningen, att 18/8-stålet frättes
vid ca 50°C men egendomligt nog ej vid högsta
temperatur, ca 100°C. När man ökade pH-värdet från ca 2,5 till
ca 3,5 genom tillsats av ammoniak upphörde emellertid
frätningen. Motsvarande fenomen har ej iakttagits vid
indunstning av kalciumbisulfitlut, vilket möjligen kan bero
på den starkare inkrusteringen*. Carl Nyman
Syrafast stål i cellullindustrin
Inom cellullindustrin använder man vid spinningen
spinnbad, bestående av svavelsyra, natriumsulfat och
zinksulfat vid temperaturer mellan 40 och 50°. I allmänhet
är svavelsyran av så hög koncentration (ca 150 g/1) att
ej ens syrafasta stål av högsta kvalitet kan motstå baden
någon längre tid. Det material, man här får använda, är
i allmänhet bly eller för spinnmunstyckena ädelmetaller.
För spinning av vissa viskosprodukter, exempelvis
konsttarmar, användes spinnbad med lägre syrakoncentration
(90 g/1) och då kan man mycket väl använda ett stål av
typen 18/8 + 2,5 Mo till spinnmunstyckena, vilka vid
användningen är helt nedsänkta i spinnbadet. Ett dylikt
munstycke, som utföres med högglanspolerade ytor för att så
bra som möjligt motstå korrosionen, kan användas flera
år utan märkbar påverkan. Om däremot samma material
utsättes för stänk av svavelsyrahaltig vätska, även om
svavelsyrahalten är avsevärt lägre än den nu nämnda och
även om temperaturen ej överstiger vanlig rumstemperatur,
har det visat sig att en betydande korrosion kan inträda.
Den färdigspunna cellullen tvättas på en
efterbehandlings-inaskin, som består av en transportbana, ca 2 iji bred och
40 m lång, där cellullen i ett decimetertjockt skikt
långsamt transporteras framåt under det tvättvätskorna i tur
och ordning duschas på cellullbanan. Själva
transportbanan består av längsgående ca 50 mm breda U-profiler,
av vilka varannan är fast och varannan excentriskt rörlig
Genom denna rörelse åstadkommes framtransporten av
cellullen. U-profilerna är tillverkade av syrafast stål av
typen 18/8+2.5 Mo och utsättes för bl.a. svavelsyra, som
cellullen drar med från spinningen och som uttvättas genom
vattenduschning. En mycket stor förbrukning av dylika
U-profiler förekommer. Det har emellertid visat sig, att
korrosionen till största delen sätter in på de punkter, där
profilerna är bockade under det att materialet i övrigt är
praktiskt taget opåverkat. Förmodligen rör det sig här om
materialspänningar, som tillverkaren ej kunnat ta bort på
lämpligt sätt och som ger upphov till ökad korrosion.
J Ohlander
Rostfritt stål inom sprängämnesindustrin
För en sprängämnesindustri, där salpetersyran spelar en
så betydande roll, var det materialproblemen i samband
med denna syra och de i processen erhållna restsyrorna,
som orsakade många svårigheter. Tidigare använda
material, såsom stengods, kiseljärn, bly och emalj, ägde givetvis
många goda egenskaper, men vilka material med avseende
på mekanisk hållfasthet lämnade mycket i övrigt att
önska.
När de rostfria stålen blevo tillgängliga betydde detta för
det första att många korrosionsproblem fann sin lösning.
Det austenitiska stålet av 18/8-typen visade sig vara
tillräckligt resistent mot de starkare nitrersyrorna vid högre
temperatur liksom mot de erhållna restsyrorna, varför
detta stål snabbt kom till användning för apparatur och
armatur inom vår sprängämnesindustri. För det andra
ägde 18/8-stålet goda mekaniska hållfasthetsegenskaper,
vilket gjorde att apparattekniska problem kunde lösas på
mera tillfredsställande sätt.
När vid Nobelkrut verksamheten utvidgades till att
omfatta även "civila" tillverkningar, valdes till apparatur och
* Se f.ö.: Brauns, O: Tekniska meddelanden. Svensk Papperstg 45
(1942) s. 216. Ericsson, C: Om de senaste årens erfarenheter av
rostfria och eldhärdiga stål i cellulosaindustrin. Svensk Papperstg 46
(1943) s. 23, 46.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
