Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 28 juni 1947 - Betongteknikens historiska utveckling, av Gunnar Ryhre - Hur man bygger siloer för AIV-foder, av Göte Mårtensson - Stämpelbelastade cirkulära plattor på elastiskt underlag, av Oscar Beijer - Contractors' plant and machinery, av Bo Lidström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2<S juni 1947
557
Betongteknikens historiska utveckling, av Georg
Wästlund. Medd. 5 Svenska Forsknings-Inst. Cement
o. Betong, Stockholm 1946. 22 s., 14 fig. 1,50 kr.
Föreliggande skrift utgör en föreläsning, som professor
Wästlund hållit vid Cement- och Betonginstitutets högre
betongtekniska kurser 1945 och 1946.
Genom sin form av en enda föreläsning har
framställningen, som förf. själv påpekar, endast kunnat bli en
kortfattad översikt av utvecklingen på detta område fram till
våra dagar. Det är emellertid av värde att, som på detta
sätt, få en översiktlig bild av det historiska sammanhanget
både för dem, som närmare sysslar med betongtekniska
frågor som för dem, som önskar fördjupa sin tekniska
allmänbildning.
Förf. skiljer i sin framställning mellan den oarmerade
och den armerade betongen.
Beträffande den förstnämnda börjar förf. som sig bör
med "de gamla romarna", vars teknik gick förlorad under
folkvandringstiden och vilken med något undantag ej
framträdde igen förrän omkring mitten av 1700-talet. Efter
en redogörelse 1’ör de viktigaste utvecklingsfaserna i
cementframställningen, beröres den oarmerade betongens
användningsområden speciellt i Sverige.
Förf. redogör därefter för den armerade betongens
utveckling, där särskilt betydelsen av fransmannen Francois
Hennebique’s klarläggande av betongkonstruktionens
monolitiska verkningssätt framhålles. I detta sammanhang
omnämnes en del av de framsteg, som gjorts på det
konstruktiva området under 1900-talet, varvid förf. uttalar sin
förvåning över att skalkonstruktionen vunnit så liten
spridning i vårt land.
Efter att ha omnämnt den armerade betongens
användningsområden redogör förf. slutligen för utvecklingen på
betongproportioneringens och betongbearbetningens
område, som på senare tid varit föremål för speciell
uppmärksamhet. Gunnar Ryhre
Hur nian bygger siloer tor AIV-foder, av Yngve
An-diersson, Medd. 204 Jordbrukstekn. Inst., Uppsala 1946.
70 s., 49 fig. 1 kr.
Konservering av grönfoder enligt den efter
nobelpristagaren A I Virtanen uppkallade AlV-metoden har de senare
åren vunnit allt mera spridning vid de svenska jordbruken.
Vid konserveringen enligt denna metod inlägges det
färska grönfodret väl isärskakat i en behållare, silo, och
överstrilas skiktvis med en utspädd lösning av starka syror,
AlV-lösningen. Fodret sammanpressas under inläggningen
hårt för att i möjlig mån hindra lufttillträde. Syran
tillsättes för att bringa sönderdelningsprocessen, som annars
skulle förstöra fodret, att avstanna.
Föreliggande meddelande är närmast avsett att vara en
hjälpreda åt de lantbrukare, som själva ämnar bygga
AIV-siloer, men kan naturligtvis även vara till gagn för de
tekniker och andra, som sysslar med hithörande problem.
Förf. anger trycket av grönmassan på en viss nivå av
siloväggen till 300 kp/m2 gånger avståndet i m till silons
överkant, således något mindre än a/3 vattentryck. Detta
stämmer överens med amerikanska beräkningsgrunder.
Man kan skilja på två olika silotyper: gropsilo och
tornsilo. Den förra är en i marken nedsänkt behållare med
djupet sällan överstigande 1,5 m. Vid fodrets inläggning
påsättes en flyttbar översilo, som kan tas bort, när massan
sjunkit samman. Gropsilon kan fyllas från en på marken
stående vagn. Tornsilon är en upp till 8—10 m hög
behållare, som måste fyllas med hiss, elevator, fläkt eller från
en högt belägen körbana. I boken finns ritningar till de
båda silotyperna för alla tänkbara storlekar såväl i trä
soin betong. Vidare finns noggranna anvisningar för
arbetets utförande samt detaljerade materialförteckningar.
En detalj i ritningen till tornsilo av trä synes vara mindre
väl utformad. Träsilon består av stående plank med
sammanhållande horisontella ringar av rundjärn. Dessa
rund-järnsringar, som ligger med mot bottnen tilltagande tät-
het, avbrytes vid en vertikal öppning i silon. Genom
öppningen överförs dragkrafterna i ringarna genom grövre
järn, som är placerade på inbördes konstanta avstånd. De
avbrutna ringarna och dessa grövre järn fästes i två på
ömse sidor om öppningen stående trästolpar. Stolparna
utsättes därvid för skjuvkrafter, som avsevärt överstiger,
vad man normalt brukar tillåta. Förslagsvis bör man
kunna beslå stolpen med profiljärn, ex. ett U-järn, varigenom
nämnda olägenhet undvikes.
Bortsett från denna detalj synes konstruktionerna till de
olika siloerna vara väl genomtänkta och präglade av förf:s
mångåriga erfarenhet av AlV-foderberedning.
Göte Mårtensson
Stäinpelbelastade cirkulära plattor på elastiskt
underlag, av civilingenjör Sven G Bergström. Medd. 6 Svenska
Forsknings-Inst. Cement & Betong KTH, Stockholm 1946.
10 s., 8 fig. 1 kr.
Vid dimensionering av betongplattor på mark har
hitintills allmänt använts Westergaards formler för att
beräkna påkänningar orsakade av trafiklast. I dessa
representeras markbeskaffenheten av en sjunkningsmodul k, vilken
är starkt beroende av plattstorleken och sålunda ej kan
anses vara en jordstatisk konstant.
Försöksresultat visar emellertid att det torde vara riktigare
att räkna som om marken vore ett elastiskt isotropt och
homogent halvrum. Förf. har under denna förutsättning
genomfört beräkningar för ändliga cirkulära plattor,
påverkade av en rotationssymmetrisk jämnt utbredd
stämpellast.
Resultaten, påkänningsfördelningen under plattan,
momentet och nedsjunkningen i plattmitt finnes redovisade
i överskådliga diagram. Användningen av dessa, vilka visas
i ett belysande exempel, är enkel.
Förutom att beräkningsförutsättningarna i uppsatsen
närmare ansluter till verkligheten möjliggör de både
smidigare och riktigare metoder att genom försök bestämma
den markkonstant –-m°-~—, som skall användas i
1 — v mark
beräkningarna, varför det torde vara fog för den
uppfattningen att uppsatsen utgör ett värdefullt bidrag till
lösningen av problemet påkänningar i betongplattor på mark.
Oscar Beijer
Contractors’ plant and niachinery, av R Barnard Way.
Crosby Lockwood & Son, London 1946. 223 s.-f 35 s.
annonser, 159 fig. 10/6 sh.
Förf. har med denna bok avsett att beskriva de vanligaste
maskiner och redskap, som byggnadsentreprenörer
använder. Han riktar sig därvid i första hand till nybörjare
i facket och envar, som är nyfiken på huru en maskin ser
ut inuti och huru den fungerar. Framställningen klargör
därför ej arbetets organisation kring de olika maskinerna
utan endast dessas arbetssätt.
Boken inledes med ett kapitel om kraftöverförande
maskinelement. Nästa kapitel handlar om maskinernas
uppläggning i förråd, deras underhåll m.m. Sedan följer i
olika kapitel beskrivning av maskiner för markplanering
och lastning, kranar, grävmaskiner, luftkompressorer och
tryckluftsverktyg, pålkranar, spånt, betongmaskiner av
olika slag samt pumpar.
Vad man i första liand saknar i framställningen är
hissanordningar och transportmateriel, såsom tunga bilar och
decauvillemateriel.
Man är förf. tacksam för, att ban ej fallit för frestelsen
att illustrera sin bok med firmatryckens ofta insmickrande
vackra bildmaterial. Han har i stället valt att använda
enkla, schematiska bilder, som poängterar just det han vill
framhålla utan att tyngas av oväsentliga detaljer.
Närmast motsvarande svenska bok är Svenska
Vägför-eningens "Vägmaskinlära", men med denna kan den ej
jämföras. Barnard Way’s bok är pedagogiskt uppbyggd
ocli riktar sig till personer med ringa förkunskaper. Väg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
