Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 2 augusti 1947 - De radiostyrda flygplanen vid Bikiniförsöket, av D H - Elektrisk katapult för flygplan, av BR - Tågradio på 2660 Mp/s, av D H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 augusti 1947
575
få plats med radiostyrningsutrustningen, en GM-räknare
samt en liten säck, vars uppgift var att ta prov på luften
inne i atombombmolnet. Säcken öppnades och stängdes
vid lämplig tidpunkt genom radioimpulser från ett av
moderplanen. De förarstyrda planen var även de försedda
med GM-räknare för att varna föraren. Radioutrustningen
i de styrda planen bestod av en mottagare försedd med
tio separata tonfrekvenskanaler, vilka användes för
kontroll av flygplanets rörelser. Till planets olika kontroller
var anslutna selsynmotorer.
Ett par missöden inträffade. På det radiostyrda plan, som
gick högst, gick autopiloten plötsligt sönder, varför det
störtade innan det hann in i atombombmolnet.
Styrningen av ett annat plan missade just då det kom ur molnet
och det fortsatte i rak kurs. Efter 53 min hittades det
emellertid med hjälp av ekoradio och bringades säkert
hem till basplatsen.
Armén hade fyra radiostyrda plan. För deras styrning
användes endast fyra förarstyrda plan. Principen för
styrningen var densamma, som användes av flottan, dvs. med
tio tonfrekvenskanaler. Planen startades från en atoll och
bringades sedan de gått igenom molnet tillbaka till samma
atoll. För start och landning användes två markplacerade
radiosändare. Den ena var placerad i startbanans bakre
del och den person, som manövrerade sändaren, kunde
kontrollera planens roder, bromsar och gaspådrag. Den
andra sändaren var uppställd längre fram på startbanan,
och dess kontrollant manövrerade planens höjdroder (dä
planen landade manövrerades här både höjdroder och
gaspådrag). Armén använde bombplan. Större utrymme
fanns sålunda tillgängligt för kontroll- och mätapparatur.
Man hade i dessa plan bl.a. två televisionskameror, varav
den ena var placerad i planets nos och kunde fotografera
målet och framförvarande hinder. Den andra var
uppställd framför planets instrumentpanel.
De av televisionskamerorna upptagna registreringarna
sändes till två televisionsmottagare, uppställda bredvid
den mitt ute på startbanan arbetande kontrollanten, vilken
sålunda kontinuerligt kunde avläsa planets alla instrument,
samtidigt som ban dessutom kunde "se" målet. Arméns
förarstyrda plan var även utrustade med ekoradio (Radio
News okt. 1946). D H
Elektrisk katapult för flygplan. En ny typ av katapult
har under kriget utexperimenterats i USA och användes
nu av amerikanska flottan för experiment rörande
hjälp-startmetoder för flygplan. Under det att man tidigare i
regel använt tryckluft för att ge fart åt planet, är den nya
anordningen helt elektrisk. Den arbetar principiellt på
samma sätt som en burlindad asynkronmotor och kan
tänkas åstadkommen så att statorn rullats ut i ett plan för
att fungera även som startbana. Den rörliga delen
motsvaras av en vagn, som löper på skenor på startbanan
och som spännes för flygplanet. Elektriskt sett ligger
primärlindningen i vagnen och sekundärlindningen
(burlind-ningen) i startbanan.
Vid en dylik färdigbyggd anläggning är startbanan 415 ni
och sammansatt av 76 sektioner. Järnlängden, dvs. i
detta fall egentligen bredden på den i startbanan
nedlagda järnkärnan, är 300 mm. På de första 300 m är
bur-lindningen i banan utförd med ett successivt avtagande
motstånd, så avpassat, att dragkraften hålles konstant,
oberoende av att hastigheten på vagnen ökas. De
återstående 115 m användes för att stoppa vagnen, vilket
sker bl.a. med hjälp av likströmsbromsning. Vid starten
fordras kortvarigt en effekt av upp till 10 000 kW. Vid
maximihastigheten, som är 360 km/h, uppnår
strömstyrkan till lindningen i vagnen ett värde av ca 7 000 A.
Tilledningen sker via tolv parallellkopplade släpkontakter,
som glider mot kontaktskenor utefter banan. Kraften
levereras från en motoromformare med ett tungt svänghjul.
Ungefär 95 % av startenergin tas ut från svänghjulet
(Electr. Rev. 6 dec. 1946). BR
Fig. 1. Vagn och löpbana för elektrodynamisk
flygplanskatapult.
Tågradio på 2 660 Mp/s. I Amerika har under 1945
ganska omfattande försök gjorts att åstadkomma ett
driftsäkert och under alla förhållanden användbart
radiotelefonsystem för förbindelse dels mellan lokomotivet och de
övriga vagnarna i ett tåg och dels mellan tåget och
närliggande järnvägsstationer.
De första provinstallationerna har gjorts på
järnvägssträckan Chicago—Röck Island, Illinois, en sträcka på ca
300 km, där både godståg och snälltåg försetts med
kompletta utrustningar. Lokomotiven är ång- eller
dieselmotor-drivna.
Sändarna och mottagarna med tillhörande
spänningsaggregat har utförts i lätt utbytbara enheter, varför ingen
kvalificerad personal är nödvändig för den omedelbara
tillsynen.
Sändaren är en mikrovågsändare (frekvens 2 660 Mp/s)
och består av en kristallstyrd oscillator, en
frekvensmodu-lator, fyra frekvensmultiplicerande steg, varav det sista är
en klystron med hålrumsresonatorer och ett slutsteg,
bestående av en för ändamålet särskilt lämpad klystron. I
sändaren finns även en
sändnings-mottagningsomkopplare, som automatiskt blockerar mottagaren, då sändning
sker. Den av oscillatorn alstrade växelspänningen
frekvens-moduleras av talfrekvensen i modulatorn och
multipliceras därefter fyra gånger, innan den av slutsteget
inmatas på den speciella mikrovågantennen. Med hänsyn
till den energi, som kan lämnas anläggningen från
lokomotivet, är sändarens uteffekt begränsad till ca 10 W.
Mottagaren är en superheterodyn med lokal kristallstyrd
klystronoscillator (frekvens 2 653 Mp/s). Mottagarens
blan-darsteg är en mikrovågkonverter och den uppkomna
mellanfrekvensen, 7 Mp/s, behandlas på vanligt sätt i
mellanfrekvensförstärkare, begränsare, diskriminator ocli
lågfrekvensförstärkare. Mellanfrekvensförstärkarens
bandbredd är 300 kp/s. Med hänsyn till att mottagaren utsättes
för fukt, temperaturväxlingar, stötar och vibrationer har
den inte kunnat göras allt för känslig.
Signal-störningsförhållandet har därför begränsats till 15 dB.
Experimentella undersökningar har givit vid handen, att
mikrovågor av ungefär den frekvens, som kommer till
användning i ovan beskrivna anläggning, är de mest
ändamålsenliga, då de har god genomträngningsförmåga i
tunnlar och djupa skärningar. Proven har visat, att goda
förbindelser alltid kan upprätthållas, endast avbrutna
någon enstaka gång 15—20 s vid exceptionellt
ogynnsamma terrängförhållanden.
Antennen har utformats så, att dess strålningsdiagram är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
