Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 9 augusti 1947 - Sammanfogning av lättmetaller med konstharts, av i Jonasson - Ett nytt medel i kampen mot silikos, av N Schrewelius - Betongblandarens anpassning för andra ändamål, av Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590
TEKNISK TIDSKRIFT
olja, drivmedel och andra lösningsmedel. Eftersom den
vid svetsning och lödning använda höga
arbetstemperaturen förorsakar hållfasthetsminskning, får konsthartsets
härdningstemperatur ej överstiga 200°C, om denna
minskning skall kunna undvikas. En förutsättning för
erhållande av goda resultat är, att hartset härdar (genom
kondensation eller polymerisation) utan att avge några flyktiga
reaktionsprodukter, vilka på grund av metallens
ogenomtränglighet ej kan bortgå utan kvarhålles och ur alla
synpunkter försämrar hartsets egenskaper.
Sammanfogning av metaller med kautschuk och
klor-kautschuk är av gammalt datum; dock uppfyller fogarna
ej de fordringar, som ställes inom flygplanstillverkningen.
Vid låga temperaturer inträder sprödhet och vid höga
sänks bindförmågan hos gummit. Under de sista åren har
emellertid såväl i England och USA som i Schweiz
framkommit metoder, vilka givit goda resultat. Vid alla ligger
härdningstemperaturen mellan 130 och 220°C och dessutom
är ett tryck på 5—21 kp/cm2 (i undantagsfall blott 1
kp/cm2) nödvändigt. Förfaringssätten är patenterade och
lagligen skyddade under olika namn. En schweizisk metod
arbetar med ett harts, som till skillnad från de övriga
metoderna vid härdningen ej fordrar tryck och blir
därmed användbar vid stora och mera invecklade profiler.
Hartspulver strös på sammanbindningsstället, varefter
arbetsstycket uppvärmes 40 min i en 200° ugn. På grund
av kapillärkraftverkan flyter det vid denna temperatur
lättflytande hartset in mellan metallytorna och hopbinder
delstyckena. Man antar, att hartset kemiskt bindes vid
metallen; bindförmågan är störst vid. trevärda metaller,
Cr, Fe, Al. Fogen är vid vanlig temperatur okänslig för
vatten och de vanliga organiska lösningsmedlen. Genom en
längre tids inverkan av 90° varmvatten försvagas den
emellertid kraftigt.
Fogens hållfasthet beror på överlappningens form och
storlek. Bästa resultatet erhålles med kilfogar, men de
dyrbara bearbetningskostnaderna gör dessa oekonomiska,
överlappningens storlek för erhållande av optimal
hållfasthet varierar med materialets tjocklek. För Al-plåt anges
en överlapp på 10—40 mm för godstjocklekar mellan
0,5 och 2 mm. Fogens skjuvhållfasthet vid 13 mm överlapp
är 2,3 kp/mm2 vid 20°C, håller sig praktiskt taget
konstant upp till 80°C men sjunker sedan snabbt till 0,7
kp/mm2 vid 120°C.
På grund av den vid sammanfogningen nödvändiga
värmebehandlingen lämpar sig endast varmhärdade
legeringar, och härdningen kan företas samtidigt med
konsthartsets, eftersom tid och temperatur är ungefär lika för
de båda processerna (A von Zeeriædër i Interavia 1947
h. 3). I Jonasson
Ett nytt medel i kampen mot silikos. Kiselsyran är väl
en av de sista substanser på vår jord som kemisten skulle
kunna misstänka vara giftig, men de senaste årens
forskningar över silikos har kastat nytt ljus över orsakerna till
denna farliga industrisjukdom och visat att man måste
räkna med giftverkan av den i lungvätskan, upplösta
kiselsyran. Tidigare ansågs att silikos framkallades av att
mikroskopiska kvartspartiklar som inandats, mekaniskt
förstörde de fina lungblåsorna och gjorde dem mottagliga för
bl.a. tuberkulos. Försök som utförts med fint
diamant-eller kiselkarbidstoft har visat, att detta ej kunde vara
riktigt. Ehuru diamant och kiselkarbid är både hårdare och
mer skarpkantade än kvarts erhölls ej silikossymtom vid
inandning av diamant- eller kiselkarbiddamm. Man hyser
numera den uppfattningen att den i de fina partiklarna
befintliga kiselsyran löses i lungvätskan och verkar som
ett silikosframkallande gift.
Upplösningshastigheten för en fast kropp är proportionell
mot dess yta, och man kan därför vänta sig, att
kvartsdamm är farligare ju mer finfördelat det är. Genom
djurförsök har visats, att en medeldiameter hos kvartskornen
av 1—3 u ger upphov till silikos medan korn med diametern
7—12 ju är ofarliga. Kiselsyra i kemiskt bunden form, t.ex.
i silikat, är ofarlig såvida ej Si02 kan lösas ut; det är
likgiltigt i vilken kristallografisk form kiselsyran föreligger.
Såväl kvarts, tridymit, kristobalit som glasig Si02 ger
sålunda silikos. Injektion av silikagel hos djur har samma effekt.
I USA och Kanada har sedan 1939 pågått forskningsarbete
i syfte att begränsa omfattningen av silikos som
yrkessjukdom. Man har funnit, att sjukdomen ej kan helt
förhindras enbart genom skyddsåtgärder av typen gasmasker,
fläktar o.d., utan att ännu mera effektiva medel fordras.
Brittiska forskare var för ett par år sedan inne på idén
att låta försöksdjur inandas kiselsyredamm jämte
samtidigt något preparat i finfördelad form, som förhindrade
Si02 att lösas i lungvätskan. Man fann snart, att
alumi-niumhydroxidgel minskar kiselsyrans löslighet avsevärt
genom att den negativa Si02-gelen bindes av
aluminium-hydroxidgelen. Uppkomsten av silikos hos djur kunde
förhindras om dessa fick inandas aluminiumstoft med
lämplig kornstorlek före eller under det de utsattes för
inverkan av silikosfarligt damm.
Aluminiumterapin har sedan något år lämnat
djurförsöksstadiet i Amerika och på bred bas upplagda försök
med mänskliga studieobjekt pågår. Silikos är av en sådan
natur, att det skulle ta 10—15 år att få fram verkligt
bindande bevis för aluminiumterapins möjligheter. Bedan i
dag har emellertid sådana resultat nåtts, att man inom t.ex.
den amerikanska porslinsindustrin räknar med, att få eller
inga ytterligare fall av silikos skall inträffa sedan
aluminiumbehandlingen införts vid porslinsindustrierna i alla
stater i USA. Vid ett flertal keramiska företag i USA
alu-miniumbehandlas arbetarna numera regelbundet.
Av anmärkningsvärd betydelse är, att även de som sedan
många år lider av silikos, vid aluminiumbehandling ser
sin sjukdom lindrad. Vid en fabrik studerades sålunda 143
arbetare som klagade över silikosbesvär. Efter några
behandlingar med aluminiumpulver visade 135 bättring, 6
var oförändrade medan 2 blivit sämre.
Inandningen av aluminium är även för friska personer
fullt oskadlig. Detta får väl anses bevisat därav att en
grupp arbetare vid Aluminium Company of America, som
i upp till 23 år dagligen arbetat med aluminiumpulver, icke
haft något som helst besvär av inandningen.
Aluminiumbehandlingen utföres i ett slutet rum,
lämpligen beläget intill det omklädningsrum där arbetarna
byter kläder före sina skift. Aluminiumstoftet skall vara så
beskaffat, att 99,5 % är finare än 5 (a och 90 % finare än
1 fj.. Pulvret finfördelas i munstycken med komprimerad
luft av 2,5—3 kp/cm2. Luften måste vara fri från olja och
fuktighet. Initialkoncentrationen av aluminiumpartiklar är
30 000—35 000 per ml luft men avtar på en timme till
40—45 % av detta värde. Åtgången av aluminium är 35
mg/m3 luft vid normaltillstånd om behandlingstiden är
10 min. Denna kan variera mellan 2 och 12 min. (Brick a.
Clay Rec. febr. 1947; Träns. Canad. Inst. Min. Met. 1944).
N Schrewelius
Betongblandarens anpassning för andra ändamål.
Betongblandare har kommit till användning för blandning
av material även inom andra industrier, såsom vid
tillverkning av elektriska batterier, sprängämnen, färger, glas
och vissa födoämnen. Vid tillverkning av en för
personalen farlig, frätande blandning har man infodrat en 400 1
blandare med en 6 mm gummibeläggning och anordnat
tömningen med en särskild elmotor med snäckväxel för
fjärrmanövrering. Blandare kan även användas för
rensning av smågjutgods och andra mindre föremål. Av
särskilt intresse är användningen av betongblandare som
roterande ugnar. För detta ändamål infodras blandarna med
speciellt tillverkat eldfast tegel och utrustas med
hög-trycksgasbrännare, som sticks in i öppningen. Ugnen kan
användas för smältning av exempelvis
aluminiumsvarv-spån och även för mässing och koppar, varvid chargen kan
uppgå till ca 400 kg (Engineer 18 apr. 1947). Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
