Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 30 augusti 1947 - Behövs ingenjören i politiken? av Oskar Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638
TEKNISK TIDSKRIFT
låta sin fackkunskap komma till uttryck. Nej, ty
jag vet att det inte räcker. En rätt lång politisk
verksamhet har nämligen gjort mig skeptisk och
tvivlande på sakkunskapens förmåga att från
beredningarnas utredningsarbete annat än i
begränsad omfattning inverka på besluten. Detta är
en allvarlig och olycksbådande tendens i vårt
offentliga liv som jag här måste beröra.
Vi känna väl till det förhållandet att i USA
skiftas icke enbart presidenten och
förtroendemännen. Efter presidentval gå personbytena långt ner
i ämbetsmannaleden. Det är icke enbart de
sakliga meriterna som bestämma valet av
befattningshavare utan den politiska färgen skall
också, och framför allt kanske, vara den rätta. Äro
vi i Sverige fria härifrån? Visst inte, och detta är
icke någon ny företeelse. Men tyvärr förefaller
det som om de partipolitiska meriterna skulle bli
allt betydelsefullare i utnämningsfrågor. En given
orsak härtill är den brytningstid i vilken vi
befinna oss. Den sociala omdaning av vårt
samhälle som nu pågår har skärpt motsättningarna.
Utredningsdirektiven medge ofta icke
förutsättningslösa utredningar och fackmännens
sakkunnigutlåtanden behandlas ibland efter
filmcensurens metoder eller förklaras vara helt
betydelselösa. Lekmannainstanserna gå också till de
slutliga avgörandena med de partipolitiska
glasögonen fast tryckta på näsan och bryta sig inte
ut ur partifållan i första taget.
Än allvarligare vore det givetvis 0111
politiseringen av ämbetsmannakårerna bleve en allmän
företeelse. Att de platssökande och därvidlag inte
minst ingenjörerna misstänka att partipolitiska
meriter ofta få fälla avgörandet är en tendens
som bör observeras. Det har också kunnat
påtalas många fall där man inte kunnat värja sig
för att de politiska partierna bakom
proportio-nalitetsprincipens ridåer använt sin rätt att
tillsätta platser för att bereda en förtjänt
partimedlem en belöning för troget arbete utan att
därvid mäta hans sakliga meriter med samma
måttstock som hans opolitiska medtävlares.
Finns det någon annan förklaring till detta än
det rena maktmissbruket? Ja, det gör det nog.
Låt oss t.ex. stanna en stund vid Stockholms
Stads utveckling. Stadens befolkning har
fördubblats sedan 1900-talets början. Samtidigt
härmed har följt en enorm utvidgning av
samhällsmaskineriet och staden är i dag en imponerande
teknisk-ekonomisk apparat. Förvaltningen
sysselsätter nu tusentals personer och stadens budget
för nästa år torde ligga vid halva miljarden.
Samma utveckling finna vi överallt landet runt
i städer och kommuner. Det är förståeligt om
denna mångskiftande och komplicerade
förvaltning blir oöverskådlig för de lekmän som i
sista hand skola fatta avgöranden. Det är också
uppenbart att deras strävanden att ingående sätta
sig in i alla frågor bli så tidskrävande att man ej
längre kan begära detta av den enskilde
kommunalmannen, som, oavlönad av det allmänna
blott har sin ofta sparsamma fritid att släppa till.
Vad har nu blivit följden? Jo, det har blivit
allt vanligare att förtroendemän i stat och
kommun rekryteras från organisationer och
sammanslutningar vilka kunna bereda sina
representanter erforderlig tid för uppdragens fullgörande,
de bli något av yrkespolitiker. Förhandlingsvana
ombudsmän, redaktörer, teoretiker och andra
skrivbordslärda fylla flertalet förtroendeposter.
Men praktikens män, arbetare, ingenjörer, affärs
män, hantverkare och läkare äro sparsamt
företrädda. Deras dagliga värv lämnar icke tid övrig
för offentliga förtroendeuppdrag. Och dock är
det just dessa kategoriers erfarenheter och
kunskaper som numera så väl behövas. I och med
den enorma ansvällningen av
förvaltningsapparaten och utbyggnaden av de samhälleliga
åtagandena i teknisk-ekonomiskt avseende erfordras en
allt djupare kunskap om de sammanhang som
betinga förvaltningens funktion efter sunda
ekonomiska linjer. Endast praktikens män som själva
brottats med dessa problem äga förutsättningar
att tränga på djupet med frågorna och ställa dem
i den rätta belysningen. Den tid är förbi då
landets folkvalda representanter i stat och
kommun ägnade sin tid åt idépolitiska diskussioner
och då de endast hade att ur dylika synpunkter
ånge riktlinjerna för utvecklingen. Numera träffa
lekmannainstanserna allt flera avgöranden i
invecklade tekniska och ekonomiska frågor och
ställas härvid inför uppgifter som fordra
fackkunskaper på så vitt skilda områden att ingen
enskild individ kan behärska dem alla.
Har då utredningsmaskineriet icke fungerat
objektivt och ha sakkunnigutlåtandena politiskt
färgats är lekmannen ställd inför en uppgift som
han av egen kraft ej mäktar med. Vad är då
naturligare än att han följer partisignalerna och
enbart blir en följsam kugge då röstmaskineriet
sätts i gång. Och ligger inte här en frestelse nära
att trygga sin position genom att försäkra sig 0111
att utredningsarbetet lägges i händerna på
fackmän som dela ens politiska grundåskådning?
Politiseringen av utredningsmännen blir lätt en
följd.
Men än vidare! Yrkespolitikerns bana är icke
alltid avundsvärd. Förr eller senare kommer den
tid då hans privatekonomi blir alltmer beroende
av hans politiska verksamhet. Partierna eller
deras ekonomiska understödjare kunna icke
alltid sörja för honom. Allt fler avlönade
förtroendeuppdrag skapas framför allt inom de stora
kommunerna som bl.a. med sina halv- eller
helkommunala bolag förfoga över betalda
förtroendeposter som kunna fördelas mellan de politiska
partierna. Dessa poster tenderar utvecklingen att
reservera för yrkespolitikerna till förfång för
saklighet och ekonomisk sundhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
