Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 13 september 1947 - Organisk-kemisk nomenklatur, av Lorentz Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 september 19 AJ
665
Organisk-kemisk nomenklatur
Förste bvråingeniör Lorentz Andersson, Stockholm
Det konstspråk, som den organisk-kemiska
nomenklaturen utgör, har liksom varje annat språk
genomgått en utveckling, vilken dock tack vare
de ständigt ökande kraven från en i snabb takt
växande vetenskap måst ske på en jämförelsevis
kort tid. Detta förhållande har helt naturligt även
i vissa fall lett till en utveckling efter mindre
lämpliga vägar. De svårigheter, som gjort och
alltjämt göra sig gällande vid utbildningen av
den organisk-kemiska nomenklaturen, bero
givetvis i första hand på, att det här gäller ett system
för benämningar av en mångfald föreningar —
åtskilliga hundratusen organiska föreningar äro
kända -— vilka väsentligen endast innehålla de
fem elementen kol, väte, syre, kväve och svavel
i olika kombinationer. För en del av dessa
föreningar -— de torde uppgå till några tusen
finnas sedan gammalt korta specialnamn
(trivialnamn), medan för det stora flertalet föreningar
mer eller mindre rationella namn ha införts.
Trivialnamnen (t.ex. glycerin, salicylsyra) äro
bekväma att använda men utsäga föga eller intet
om föreningarnas konstitution. De härstamma
ofta från en tid, då konstitutionen av
föreningarna icke var tillräckligt känd och då dessa alltså
icke kunde tilldelas ett rationellt namn. Det
kommer givetvis allt framgent att uppträda fall,
då nyupptäckta ämnen på grund av bristande
kännedom om deras konstitution komma att
tilldelas trivialnamn. Som erfarenheten lär,
uppkomma även trivialnamn då en förening av mera
komplicerad sammansättning, som alltså har ett
i motsvarande grad komplicerat rationellt namn,
av någon anledning får en särskild betydelse. Det
kan t.ex. förhålla sig så, att föreningen i fråga
bildar stamförening för en rad viktiga derivat
(t.ex. purin) eller i och för sig får en särskild
teknisk eller farmaceutisk betydelse och
därigenom tilldelas en handelsbenämning, som kanske
utgör en lämplig grundform för benämning av
derivat, och så småningom övergår att bli en
allmänt vedertagen benämning.
Det är emellertid ogörligt att tilldela det stora
flertalet föreningar trivialnamn. För dessa kunna
icke några andra benämningar komma i fråga än
de, som så noga som möjligt ge uttryck åt
föreningarnas konstitution, antingen detta sker
genom att namnet uttrycker alla de konstitutionella
enskildheterna hos föreningen i fråga ("ratio-
001.4 : 547
neill" namn) eller genom att namnet uttrycker
konstitutionen relativt en enklare förening med
trivialnamn ("halvrationellt" namn). Av
trivialnamnen kan, som förut anförts, strukturen hos
föreningarna icke utläsas. Det skulle därför
ställa stora krav på minnet och försvåra
förståendet av den organisk-kemiska litteraturen om
antalet trivialnamn skulle väsentligt ökas. 1
synnerhet i vetenskaplig litteratur böra därför endast
verkliga stam föreningar, och av dessa helst
endast sådana som ha en betydande serie derivat,
men icke godtyckliga föreningar utan tvingande
omständigheter tilldelas trivialnamn.
En betydande olägenhet vid rationella
benämningar är att dessa i vissa fall leda till långa och
komplicerade namn. Detta är en nackdel som
icke endast vidlåder vårt nuvarande system. Det
skulle med nödvändighet tillkomma varje annat
system, emedan ett systematiskt namn måste ge
uttryck åt alla enskildheter i en ofta komplicerad
strukturformel. 1 många fall ha de rationella
namnen en sådan längd och sammansättning at|
de kunna vara svåra att tyda eller praktiskt
använda i tal och skrift. Vid mera komplicerade
föreningar bli icke endast namnen långa utan
måste förses med så många olikartade siffror,
bokstäver, index, prefix, suffix osv. att deras
"översättning" till strukturformler icke alltid är
möjlig utan speciell förtrogenhet med den
avsedda föreningsklassen. En annan olägenhet hos
den systematiska nomenklaturen är att den icke
liar varit tillräckligt utarbetad. Det inträffar
emellanåt att föreningar med sådan struktur
upptäckas eller syntetiseras, att de icke kunna ges ett
rationellt namn med de hjälpmedel som den
rådande nomenklaturen förfogar över. Dessa fall
äro vetenskapligt sett ofta mycket viktiga, då de
kunna medföra en väsentlig utveckling av den
vetenskapliga erfarenheten. En sådan
ofullkomlighet hos nomenklaturen kan man ej heller komma
ifrån, enär utvecklingen av vetenskapen icke
alltid kan förutses. Nya benämningar måste i
sådana fall tillgripas av forskarna vid publicering
av vetenskapliga rön, och de visa sig kanske icke
alltid så lämpliga inför en senare tids vidgade
erfarenheter. Den i vissa fall motstridiga och
in-konsekventa utvecklingen av nomenklaturen kan
förklaras på detta sätt.
Den mindre lämpliga utveckling nomenklaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
